“Nu finns ingen återvändo. Jag skall ta mig runt Göteborg på mina egna ben – av egen kraft – så fort som möjligt. GöteborgsVarvet är en utmaning som känns underbart skrämmande. Det känns motvilligt inspirerande. Jag vet att de kommande tre månaderna kommer vara paradoxalt svåra…”
Vem säger så?
Nej inte undertecknad…
Yannik Tregaro 31 år, friidrottstränare och troligen tämligen vältränad… HÄPP!!!
Jag får väl travestera Veronica Wagner och säga, “Springa två mil rakt fram, hur svårt kan det va´?”
Den stackarn är väl stressad av Kajs Bergkvist miltider. Det är klart, då kan det bli hårt. Han vill nog springa snabbare tempo än Kajsa. Han kanske skulle skaffa sig en cykel istället.
Och det var fint att se att du får betalt för det du gör när det gäller vikten.
badgear, sanningen att säga så börjar ju jag bli hyperstressad av bara tanken att beblanda mig med en massa bengetter på startlinjen i Slottsskogen…
Influensan med vidhängande viktras kom väl som en skänk från ovan och ger mig kanske en möjlighet att styra upp allting till en complete success!
Det finns de som har några kilo mer att springa med och som gör det. Om det är till nån tröst. Jag kan tänka mig att bengetterna runtom inte är så trevliga, men det krasar fint när man trampar på dom…
Men fatmanunleasheds blogg är lärorik. Det är inte kilona som gör det, det är det mentala.
http://www.fatmanunleashed.com/1-hour-on-the-treadmill-or-keep-rollin-rollin-rollin-rollin/
badgar, bengetterna är nog ok, det som spökar är min mentala bild av bengettermas… överfläskiga “löparkollega”.
Det enda som skulle kunna locka mig till ett sådant stolleprov är väl tanken på att med flaxande överskottshud och bar överkropp kunna öka när kolhydratätarna skall ställa om till fettdrift mitt i loppet.
Och efter målgång sleva i sig lite smör och springa ett varv till.
KE, underförstått att kolhydrater skulle vara en “dålig” kost-komponent inför några timmars löpning?
Jag är övertygad om det ja, i alla fall så som de allra flesta gör som verkar tro på Gundes myt om kolhydratladdning tills pastan kommer ut ur öronen. Jonas Colting och andra försöker ju prova sig fram till någon sorts optimal kombination där kroppen är omställd till fettdrift så att man kan spara sitt glukogen tills det behövs till spurten. Men skall man tjäna något på det måste man nog också vara i samma klass som han, och det är det inte många som är.
Kenneth, jag har (ännu) ingen egen erfarenhet av kost vid träning och/eller tävling. B.t.w. kan jag tänka mig att det kan skilja en hel del mellan just träning och tävling.
En reflektion som man inte kan undvika är att OM “fett” skulle vara bättre än kolhydrater som huvudsaklig föda för elitidrottare så skulle varenda kotte inom uthållighetsgrenar käka smör från Arla till särla…
Tror du det med den massiva kampanj som riktats mot idrottare av kolhydratlangarna? Och det samtidigt med alla varningar om hur farligt det är med fett?
Men jag är övertygad om att i takt med att allt fler börjar testa med fettdrift och resultaten börjar droppa in kommer världsrekorden att stå som spön i backen.
Jag har bl.a. pratat med en kille som under många år undervisat idrottstränare, och han är helt inne på den linjen i dag, han känner bl.a. en kille som tränar några av de berömda långlöparna från Afrika och han hade inte pratat så mycket med honom, men hade fått intrycket att den mat de ätit innan de kom hit var deras traditionella kost med massor av fett och ganska lite kolhydrater. Hade de fortsatt med den kosten här hade de förmodligen förblivit aktiva i den absoulta eliten mycket längre, vilket han också höll med om.
Det börjar alltså sprida sig.
Min personliga topprestation under senare år var en gång förra sommaren då jag faktiskt joggade för första gången på nästan 30 år, över 500 meter och jag var knappt andfådd!
Hade jag gjort det två år tidigare hade jag behövt respiratorhjälp och förmodligen hjärt- lungräddning innan sträckan var slut.
Min motion mellan de två tidpunkterna bestod av promenader flera gånger dagligen, mellan datorn och kylskåpet.
Kenneth, med all respekt för marknadsförare av kolhydrater så tror jag att deras argumant skulle väga fjäderlätt mot om NÅGON enda tränare/coach/aktiv kunnat göra sannolikt att man i någon uthållighetsgren skulle kunna nå märkbart bättre resultat med LCHF… “alla” skulle prova! …men kanske har ingen experimenterat seriöst, jag vet inte, men det låter osannolikt.
Du kan ju kolla med de två fotbollslag i Norge som kör något ganska nära LCHF sedan något år eller två, som märkbart förbättrat sina resultat och dessutom minskat skadefrekvensen.
Eller kolla hos kostdoktorn och Annika på de som provat Vasaloppet, Stockholm matahon m.m. på LCHF som rapporterat att när alla andra kroknade kunde de öka. Speciellt en äldre herre mins jag som åt tre ägg till frukost och två till innan loppet, och som efter att ha vilat fem minuter efter målgång kände det som om han hade kunnat springa ett varv till. Han förbättrade dessutom sitt resultat från året innan markant. Det finns faktiskt ganska många exempel.
Kenneth, först – vi är i stora drag överens om vad som generellt sett är en hälsosam kost för människor, jag är alltså inte ute efter att sjunga havregrynets lov…
Jag vet mycket väl att det finns vissa idrottsutövare främst på elit-motionärsnivå som äter LowCarb eller något som “liknar LowCarb” och vi pratar uthållighetsgrenar.
Jag ska försöka googla upp två fotbollslag i Norge som kör något ganska nära LCHF… beträffande fotboll så tror jag såhär: En del forbollsspelare har för mycket kroppsfett!!! De individerna skulle vara betjänta av att äta lite mindre skräpmat mellan träningarna, till exempel “lite LCHF-inspirerat”. Många idrottares skadebekymmer är troligtvis relaterade till att man byggt för mycket muskler i förhållande till hållbarheten i senor, ligament och ledband, LCHF kan säkert hjälpa till med den balansen – man bygger inte muskler lika lättvindigt och orkar inte träna lika intensivt!!! (den va’ go’ va’?)
Jag tror inte Colting äter LCHF, åtminstone inte vid hård träning eller tävling. Jag ser verkligen fram emot att få se och höra om någon elit(!)idrottare som inte bara “klarar att prestera godkänt på LCHF” utan presterar bättre på den kosten… Det skulle vara ett paradigmskifte!
Inom idrottsgrenar som kräver explosivitet är jag än mer tveksam…
För att återanknyta till inledningen – elitidrott behöver inte ha så mycket med optimal hälsa (eller kost) att göra…
Jag har sett flera kampsportare rapportera hos kostdoktorn, där har vi verkligen explosiva idrotter. De jag sett har enbart positiva erfarenheter av LCHF.
Oj…. tänk om elittränare, idrottsfysiologer och inte minst elitidrottarna själva kunde läsa dessa rapporter på kostdoktorns blogg, då skulle ju Sverige sopa rent på allt vad prispallar heter de närmsta åren – tills de andra länderna också fattar… tipsa SOK!
Jag tror faktiskt att det redan finns tillräckligt många exempel och att det kommer att sprida sig snabbt. Dock tror jag inte alla talar så högt om det, så länge det ger ett försprång utan att vara dopingklassat är det ju lätt hänt att man inte tipsar sin värsta konkurrent.
Om någon elitidrottare vinner tydlig fördel av att tillämpa en så diametralt avvikande kostmodell så sprider det sig på en kafferast… Doping, nya material, ny skidvalla etc. är “lätt” att hemlighålla i jämförelse, likväl sprids sådan info ganska snabbt. Och framföra allt (min poäng) “hungrigheten” efter även små fördelar inom elitidrotten gör att sannolikheten för att relativt enkla grepp (med stor effekt) förblir oupptäckta är mycket liten.
Jo Kenneth, det bästa sättet att sänka helt och hållet löpningen är att äta lågkolhydratintaget till ca 5 E%. Jag har gjort det vid två tillfällen. Båda gångerna har det visat sig att jag orkar inte ens hälften mot vad jag normalt pallar med. Klart sämre uthållighet, klart högre puls vid ett och samma tempo och klart långsammare i det långa loppet. Det är verkligheten.
Och man kan då fråga sig om det är människor som påstår att de är snabbare och bättre än tidigare i verkligheten inte alls äter så lowcarb som jag får uppfattning om.
Jag hoppas du och jag nån dag får stå och langa mat till Colting när han gör den långa trialthontävlingen. Jag ska stå med Dr Pepper, wienerbröd och godsaker så kan du stå där med en bunt ister, bacon och ägg – så får vi se vad han väljer.
Och man är intresserad av det hela så kan man försöka reda ut hur Löparrune (Rune Larsson) gör, eller Scott Jurek (vegetarian), eller Dean Karnazes (pizzaätare). De är några av många med stor erfarenhet av extrema långlopp och vad uthållighet i verkligheten är, vilket de flesta av oss snackare inte har.
Och som jag tidigare skrivit; jag tror massajernas londonmara förra året på plattmark visar vad de går för, och jämför vad Tarahumaraindianerna gör på 100 mileslopp över berg och djupa dalar.
bargear,
Hur länge har du provat? En viktig faktor som kan göra att det ännu inte slagit igenom är att det kan ta tid, ibland flera månader, innan kroppen ställt om sig optimalt till fettdrift. Och ju mer man syndar detsto längre tid tar det förmodligen.
Många idrottare har förmodligen inte det tålamodet utan blir oroliga och ger upp innan de ens kommit igenom den första veckan eller så av omställningsbesvär.
Elitidrotten, en verksamhet där det jagas fördelar i hundradelar… fördelar som ger utdelning i miljoner… där skulle en överlägsen kostmodell ha missats för att någon aktiv inte “orkat” vara konsekvent med kosten i en vecka… ursäkta mej men det var bland det löjligaste jag läst “på hundra år”!
Här läggs det om teknik som spolierar flera säsonger för att kanske ge en medalj i nösta OS, opereras ryggar och höfter och fötter och körs rehab i månader och år för att kommat illbaka till köttgrytorna(!) Hahaha… Idrottsmän är i många fall egensinniga, envetna, målinriktade, smarta och villiga att underkasta sig “galna” nymodigheter för att vinna fördelar.
Men jädrar i min lillA låda, LCHF har dom missat ALLIHOPA!!! eller…
Kenneth. Jag gjorde en 18 dygns äggdiet förra sommaren. Och försökte träna som jag gjort innan. Efter tre dygn så fungerade inte löpningen alls. Jag slet och slet men det blev inte mycket av det hela, högre pulsnivå, lägre tempo etc. Jag har under senhösten kört lite cyklisk diet, kanske 2 dagar lågkolhydrat och så en eller två mer “normala dagar” och varierat på det och det har fungerat någotsånär.
Nu till detta år så började jag med en cyklisk diet i 3 veckor, som i princip går ut på 5 E% kolhydrater söndag em till fredag em – sedan äter jag fritt över helgen. Efter tre dagar storknade löpningen helt. Trots det fria ätandet under helgerna så var det som förgjort. All löpning blev tungt från allra första steget, pulsen skenade iväg norrut och tempot rasade totalt. Jag orkade med nöd och näppe springa i 1,5-2 timmar och var helt slut efter det, trots att jag sprang långsamt. Bara några veckor tidigare sprang jag 44k utan att förta mig särskilt mycket jämfört med de 15k jag nu klarade av (och jag blev helt förstörd av den korta sträckan).
Och ytterliggare till detta så fick jag gå ner på träningsmängden på 8-11 mil i veckan till 3-5 mil. Och var trots detta mer trött och förstörd av dessa mycket långsammare och färre kilometrar.
Visst finns det en omställningstid, och jag känner att jag både kroppsligen och mentalt inte fixar den omställningen. Jag är nyfiken på att se var den kommer. Men om jag i verkligheten kommer att bli bättre eller inte vet jag inte. För det är så enkelt att jag utvecklas i hygglig takt som det är, och om jag lyckas med en övergång och säger om ett halvår att jag är både snabbare och bättre så är det bara dumheter att komma påstå att det var kosten som gjorde det. Jag hade troligen varit ännu bättre om jag inte förstört en månad eller två med att försöka ställa om kroppen.
Ett av de största problemen med att äta brutallågt med kolhydrater är att kroppen blir av med en del vätska. Och det man behöver mest av när man springer är syre och vätska. Och har man redan innan har 2 liter mindre vätska i kroppen så har man skapat ett problem. Det är nog en av anledningarna till varför utmatningen kommer så tidigt när jag kör fakirlowcarb.
Det man tränar på blir man bra på, oavsett om man väljer att vara vegetarian, köttätare eller pizzaätare. Vill man träna uthållighet så gäller det att träna kroppens energisystem och ligga i rätt pulszon för att kroppen (aeroba systemet och de muskelfibrer som spelar på samma plan) ska lära sig det. Man kan lika gärna äta högkolhydratdiet för detta – Tarahumaraindianerna är ett av många bevis för det. Men alla de här grupper av “naturfolk” som rör sig mycket och långt klarar detta troligen för att de rört sig rätt och tränat sin aeroba förmåga – Jag har därför svårt att tro att kosten har något som helst med detta att göra. Allt har att göra med en enda sak “Man blir bra på det man gör/tränar”.
Å andra sidan kan jag ifrågasätta massajers uthållighet, speciellt när en av dem landade på sjukhus efter en marathonloppet i London, som gick så långsamt att jag själv hade kunnat gå med dom i den takten (med tung ryggsäck). Taramuharaindianera blev inbjudna till marathonlopp i USA på 20talet, men de ansåg sträckan för kort och skickade dit några kvinnor istället.
Jag har själv inte märkt några som helst problem med ork till styrketräningen under perioden. Men där handlar det om att det är andra typer av muskelfibrer som får slita och andra typer av energisystem som används. Det blir ju samma sak med kampsporter och annat. Kortare explosiva träningsmoment och sedan en slags vila i aerob nivå.
Min dom är utan att ha provat detta fullt ut tidsmässigt med extrem lowcarb, eller ens för delen en extrem högkolhydratdiet så vågar jag påstå att jag troligen hade presterat lika i det långa loppet med vad jag valt. Jag tror att det kan vara så. Men kortsiktigt så förlorar jag mest på att försöka tvinga kroppen att gå helt över till energisystem som kroppen tar stryk av (pga träningen).
Och det där med Colting m.fl. tas upp för att de är extremt duktiga på att hålla en hög nivå med sk fettdrift måste förstås på rätt sätt. Jag tycker de flesta LCHF:are inte verkar förstå vad det handlar om. För det är så att det handlar om att ligga på aerob nivå (energisystem + typ av muskelfibrer) när man tränar och att lära sig att springa (cykla, simma etc) allt snabbare genom att ligga på
rätt pulsnivå. Här har det bara att göra med träning att man blir ”fettdriven”.
LCHF:are tror blint på när Colting anses gå på fettdrift att Colting äter fett för att klara detta. Men så är det inte. Det handlar om hur han tränar för att maximera den aeroba förmågan. Den aeroba förmågan har att göra med att ligga tillräckligt lågt i pulsnivå så att kroppen klarar av att hämta energi från fettsyrornas nedbrytning. Och den förmågan tränar man. Det finns många exempel på detta.
Jag har ett flertal gånger försökt debattera detta med LCHF:are, men det är som att försöka diskutera med någon som inte vill förstå. Allt hänger tyvärr på att en enda tanke i deras huvuden; att det är högsta möjliga fettintag som är avgörande. Och inget annat har någon som helst betydelse. Och det är svårt att komma nånvart med en så stark kostreligiös övertygelse.
Däremot säger jag inte att det inte skulle kunna fungera med högfettskost och bli världsbäst. Eftersom det handlar om att träna smart och rätt så kan man bli bäst.
Och det här med Gunde och kolhydrater. Enligt uppgifter är det så att Gunde hade förmåga att ligga på 95% av sin maximala puls i sina värsta tävlingslopp. Om det är sant så tro mig på en sak här; att ligga på 95% av sin maximala arbetskapacitet (och puls) i tävlingar på en timme eller mer (3 och 5 mil) är det ytterst få, om några, som klarar av. Här handlar det om att maximera allt.
Frågan är bara om fettdriften klarar av säg 90% av maximal puls hos en utövare i längre tider. Det finns inget idag som talar för det, utan det mesta talar för att det är kolhydrater som behövs här. När det gäller ultralopp (längre än maran) så skulle jag våga påstå att de flesta utövare ligger nog sällan över 70% av sin maxpuls. Och då klarar man sig bra på ”fettdriften”, man ligger på aerob nivå. Uthållighet har inte mycket att göra med ens maxkapacitet när det gäller att ligga nära maxpuls.
[...] Devisen är fortfarande: “Två mil rakt fram, hur svårt kan det va´?” [...]
Vare sig man ska göra Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen eller Lidingöloppet så bör man träna ordentligt och även ha rätt tillbehör. Annars blir det jobbigare än vad det bör vara.