Rössnerkommentaren, kapitel LX-LXIX

Rössnerkommentaren, Kapitel LX
Skrivet:   3 april kl. 10:37

Efterfrågade “orsaker” spåras

Carl Erik Flodmark i dagens svar på kapitlet om barnfetma: “Man måste skilja mellan orsak och verkan.”

Säkert. Och det är den stora bristen i den nya läroboken Fetma, där Flodmark varit medförfattare. Man beskriver “fetmaepidemin” som ett allmänt sjukdomstillstånd, för individen och för samhället i stort, men utan att gå in på tänkbara orsaker.

Den första åtgärden vid varje sjukdomstillstånd är “anamnes”. Det är enligt ordboken “patientens egen redogörelse för sin sjukdom och dess förebud.” Läkaren lyssnar till vad patienten berättar och bedömer berättelsen på grundval av sin kunskap och sina erfarenheter. Patientens berättelse kan innehålla spekulationer rötrande tillståndet och dess uppkomst. Dessa kan läkaren finns vägledande eller grovt felaktiga, men patienten har rätt att spekulera och läkaren har plikt att lyssna.

Gemensamt kanske de kommer fram till något av intresse, eller också gör de inte det. 

På senare tid kan anamnes anses ha ökat i betydelse, eftersom många patienter är bättre förinformerade än tidigare. Enligt den brittiske idéhistorikern John V. Pickstone:

“We are already seeing a reshaping of medicine with many patients being better informed than their doctors“. (Ways of Knowing, Manchester UP 2000, s. 213). Situationen är begriplig, eftersom en allmänläkare inte så lätt kan hålla sig spontant informerad om senaste rön inom alla specialistgrenar, medan patienten kan ha förberett sig via Internet.

Den nya läroboken har inte beaktat någon anamnes fastän man anser sig beskriva ett sjukdomstillstånd. Därför lägger vi här fram en ansats till en sådan – patientens spekulativa beskrivning av tänkbara orsaker till “fetmaepidemin”. Det mesta av vad som här följer har antecknats i tidigare kapitel av RK, men Flodmarks anmärkning ger anledning till en tillbakablick.

Statistik visar att ökningarna i kroppsvikt kom igång efter krigsslutet och har accelererat de senaste tjugo åren. Det kan vara rimligt att se hur konsumtionsmönstret ändrats under denna tid.

Konsumtionen av fett har gått ständigt nedåt. Det animaliska fetterna som tidigare var vanligast har ersatts av industritillverkade växtfetter, som lätt härsknar.

Industritillverkare färdigrätter har blivit en allt större del av konsumtionen. Dessa är oftast fettreducerade. Istället för den naturliga smakbäraren fett har man tillsatt articifiella “smakförstärkare”, och konserveringsmedel vars sammanlagda effekter i matsmältningen aldrig klarlagts.

Förutom färdigrätterna har även råvarorna ersatts av industriellt rådbråkade alster med “smakförstärkare” och konserveringsmedel. Det finns familjer som inte längre har tillgång till naturliga råvaror. I USA har man noterat att fetman är speciellt markant i sådana områden. Även i Sverige finns numera familjer där man sällan lagar mat själv. Butiker som säljer frysta färdigrätter, men inga råvaror, har blivit allt vanligare.

Flodmarks anmärkning att industrin gör kalorier lättare tillgängliga kan vara korrekt. I belysning av de övriga ändringarna av konsumtionsmönstret är detta, om något, en förenkling. Påpekandet bygger dessutom på tesen att det är kaloritätheten, snarare än matens sammansättning, som framkallar övervikt. Det har efterhand blivit allt tydligare att denna tes leder vilse. Ämnet har diskuterats i tidigare kapitel av RK och återkommer när vi tar upp lärobokens kapitel om “Energibalans”. Så långt Rössnerkommentarens anamnes. 

När ett rör i huset springer läck börjar källaren översvämmas. Orsaken till översvämningen är att röret sprang läck. Att stänga av småkranar ovanför läckan leder inte långt om en huvudkran förblir öppen, och att börja ösa ut vatten leder ingenstans.

Analogin är tillämplig på dem som tillgriper hormonrubbande preparat och kirurgi som åtgärder mot fetma utan att ens beakta de bakomliggande orsakerna. Naturligtvis har de en uppgift att fylla i akuta situationer. Den nya lärobokens predikodel handlar framför allt om ingrepp i akuta situationer.

Mera genomgripande åtgärder kan tänkas. De blir aktuella när RK i senare kapitel tar upp vad som i läroboken kallas “modedieter”.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXI
Skrivet:   4 april kl. 12:13

Vem vet vad som är fel?

Carl-Erik Flodmark i gårdagens kommentar:

“Det är helt felaktigt att dra slutsatsen att fetma i samhället ökar pga de behandlingsinsatser och kostrekommendationer som finns.”

Detta måste betyda att Flodmark och hans kollegor arbetar med en annan etiologi. Eftersom denna inte redovisas i den nya läroboken och ej heller antyds i Flodmarks kommentar måste RK tills vidare arbeta med sin egen, alltså den som synes mest sannolik på grundval av tillgänglig information. Denna information ser ut så här:

Metabolism:
Fett i maten kan inte inlagras som kroppsfett utan insulin. Men intaget fett utlöser inte insulin i matsmältningen. Stärkelserik mat utlöser insulin. Detta möjliggör omvandling och inlagring i fettcellerna (vilket förnekas av Stephan Rössner). Fett som intas tillsammans med kolhydrater kanske också kan inlagras i fettceller; detta är en outredd fråga.

Epidemiologi:
Det senaste halvseklets ändringar i konsumtionsmönstret nämndes i Kap. LX. Mera om detta på adress: http://www.fetmaparadoxen.se. Fetma var i stort sett okänt i det bondesamhälle som nu försvunnit. Då fanns ej heller de konstgjorda växtoljor med de fleromättade och molekylärt skadade fettsyror som nu rekommenderas. Margarin fanns men sågs med förakt av bönderna. (Flodmark har rätt i att orsakssamband ej är påvisat, men informationen är bestickande i det sammanhang som här diskuteras.)

Termodynamisk teori:
Termodynamikens 2:a huvudsats handlar om de energiförluster som görs vid omvandlingen från en energiform till en annan. Fet mat är energität, men tack vare dessa förluster kan den inte leda inte till stora mängder kroppsfett, även om insulin finns tillgängligt. Idén om “energibalans” förutsätter att man förbiser eller förnekar termodynamikens 2:a huvudsats (senast Ingrid Larsson på sid. 75 i den nya läroboken.

Västerländsk näringshistoria:
Fram till c:a 1910 ansågs det elegant att ha en viss rondör, vilket eftersträvades i högre samhällsklasser. Honore Daumiers bankir är väl bekant, likaså Albert Engströms prostar. Alltså gavs det ut böcker om hur det skulle åstadkommas. Här finns en liten skrift How to be Plump av T.C. Duncan, amerikansk läkare och specialist på barnsjukdomar (Chicago 1878). Han ger anvisningar om hur man bygger upp “hälsosamt kroppsfett” och föreslår stärkelserik mat, ostron, mjölk, öl och mycket vatten. Om fettintag har han inte mycket att säga.

Antropologi:
Fetma förekommer inte hos herdefolk vars kost främst bygger på fet, animalisk mat. Däremot förekommer den hos afrikanska stammar som anser fetma extra tilldragande. Medlet att bygga upp fetma är överallt hirsgröt och mjölk.

Klinisk erfarenhet:
Bantningsmetoder som bygger på energibalans har dålig framgång. Idag anses 10% bestående minskning vara en framgång, och patienterna finner det obekvämt och ansträngande att bibehålla den lägre vikten på grund av de försakelser de måste genomlida. Däremot finns avfällingar från metoden, vilka redovisar långt bättre siffror med kost som ger större frihet i matvanorna.

Propagandistisk bakgrund:
De konstgjorda fetterna uppfanns 1910 men fick inte fotfäste i marknaden förrän ett halvsekel senare, då Ancel Keys lanserade sin falska statistik rörande relationen mellan fettintag och hjärtfel i olika länder. Därmed fick oljetillverkarna en “vetenskaplig” grundval för sin reklam och kunde slå ut de naturliga tropiska fetterna från marknaden. Detta har varit väl bekant i 20 år. Det är en svaghet i den officiella läran att det fortfarande finns auktoritativa personer som åberopar Ancel Keys.

Var och en av dessa sju iakttagelser är ett indicium på slutsatserna att: 1. Det är inte kostens energiinnehåll utan dess sammansättning som avgör kroppsviktens förändring och 2. Fettintag är inte en primär orsak till övervikt.

Detta kommer ytterligare att belysas när vi i nästa avsnitt tar upp den nya lärobokens kapitel om energibalans.

Carl-Erik Flodmark i gårdagens kommentar:
“Visst är vår kunskap inte fullständig och det kan finnas grupper som har nytta av en annan kost än den vi idag rekommenderar och har testat. Den kunskap vi faktiskt har idag och som är väl testad kan man inte bortse ifrån.”

Ingen kunskap på något område är någonsin fullständig. Om Carl-Erik Flodmark eller någon annan av Stephan Rössners medarbetare kan meddela en mera trovärdig alternativ etiologi, så är den välkommen som epost för att bilda ett eget inlägg i RK.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rösnerkommentaren, Kapitel LXII
Skrivet:   5 april kl. 12:06

Kättarna vinner – men varför?

Kapitlet “Energibalans” är kärnstycket i den nya läroboken. Det är skrivet av Ingrid Larsson, dietist och fetmaforskare i Göteborg. I sammanfattningen på sista sidan står att läsa:

“Mot bakgrund av den betydande dag-till-dag-variation i energiintag och energiförbrukning som kan förekomma, regleras energibalansen med anmärkningsvärd precision hos enskilda individer. Fysiologiska och beteendemässiga kontrollmekanismer justerar både energiintag och energiförbrukning.”

Kort sagt: kroppen justerar på egen hand tillfälliga skevheter i matvanorna. (Det handlar om reglermekanismer, inte kontroll.) Många har upplevt detta; det är en värdefull egenskap – den hormonstyrda, delvis omedvetna aptitregleringen som tidigare varit på tal (RK  Kapitel XXII – 9 jan – Största mysteriet halvvägs löst och Kapitel XXXIII – 25 jan – Trassel om vem som är mätt). Detta vore rimligen en värdefull utgångspunkt för fetmaterapi. Visserligen har man funnit att:

“Vid övervikt och fetma kan dessa kontrollmekanismer vara svagare uttryckta…”

…vilket kunde förklara varför det kan vara så svårt för vissa personer att gå ned i vikt. Men så länge basfunktionen inte är ödelagd borde terapi rimligen kunna gå ut på att försöka återställa och utnyttja den. Den slutsatsen vill Ingrid Larsson dock inte dra:

“För att bibehålla en stabil kroppsvikt över tid behöver energiintaget och/eller energiförbrukningen korrigeras med några dagars intervall. … Vid balans mellan energiintag och energiutgifter har förhållandet mellan kostens innehåll av protein, fett och kolhydrat inte någon avgörande betydelse. Det är summan av av energin … som skapar jämvikt eller bristande jämvikt.”

Detta är som sagt sammanfattningen på sista sidan. Nu bläddrar läsaren tillbaka för att se vilka iakttagelser som ligger till grund. Trovärdig forskning baseras på sådana; det kallas empiri.

Men här påträffas inga iakttagelser. Istället erbjuds läsaren i allra första textstycket:

“Från termodynamikens första lag kan man förstå att energi varken kan bildas eller förstöras. Överfört till människokroppen betyder det att varje obalans mellan energiintag och energiförbrukning visar sig som en förändring i kroppens energiförråd. Detta är grundbegreppet för energibalans.”

Det ser ut som om grundbegreppet formulerats utan hänvisning till erfarenhet. Det kan man göra; det kallas dogmatik. Den som har en dogm har det bekvämt, han har nämligen tillgång till en sanning som inte behöver beläggas och inte får diskuteras. I vad mån det har med vetenskap att göra är däremot diskutabelt.

Som bas för dogmen hänvisas i första meningen till termodynamikens första huvudsats. Men för att dogmen inte omedelbart skall ramla isär måste doktor Larsson tyst förbigå den andra huvudsatsen, här refererad i förra kapitlet. Det är ett allvarligt förbiseende, för i alla dynamiska system är den andra huvudsatsen är långt viktigare än den första.

Den handlar om förluster i energiomvandlingarna, friktionsvärme om man så vill. Och vad människokroppen beträffar ger den en principiell förklaring till att 1. man kan äta energität mat som fett utan omedelbar risk för övervikt och varför 2. fetmaterapi baserat på energibalans fungerar så dåligt – Stephan Rössner har talat om “ett 25-årigt professionellt misslyckande.” Den är också den principiella grundval som avfällingarna kan hänvisa till när de måste förklara hur de kan ha så oerhört mycket större framgångar än ortodoxin i Huddinge.

I energifrågan framträder Ingrid Larsson sålunda som teolog, inte som forskare. Men mot slutet av uppsatsen har hon en fundering som kan vara grundad på erfarenhet och därför rymma en sanning som står över dogmatiken.

“Mycket talar för att de fysiologiska regleringsmekanismerna av energibalansen är mer inställda på att återställa en viktminskning än att begränsa en viktökning.”

Detta torde varje jojo-bantare finna lätt att tro på. Förklaringen kan ligga i det genetiska arvet, som blir ämnet för nästa kapitel.

Detta kapitel sändes 6/4 till Ingrid Larsson för ev. genmäle, som kommer att läggas in som kommentar.

TILLÄGG 22/8 2007
“En fallfärdig teoris sista andetag”, har Nina Planck rubricerat sin idéhistoriska analys i dagens utskick. Det är för långt att citera här, men vi tillåter oss en mening ur ingressen: 

“And what a mess it is, at the crucial moments, as one hypothesis collapses under the weight of new evidence, but before proponents of the new hypothesis have all the facts they need to prove it – or at least to give it the credibility required to make it Top Dog among hypotheses.”

Och så kostar vi på oss slutklämmen också:

“In the middle distance, I hear the clinking, clunking, rusting, wheezing, creaking sounds of a paradigm shift. It’s not pretty – and there will be plenty of bleating by the flat-earthers, as they watch their precious theory crumble – but mark my words: it’s coming.”

Kan läsas på hennes hemsida (länk t.h., klick på “Jane Brody”). Rekommenderad läsning för Piltsons intressenter – särskilt er båda på Hamnesplanaden i Uppsala.  Ovanstående inlägg har relevans i sammanhanget.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIII
Skrivet:   6 april kl. 10:28

Genfixad folkras skall klara sig

Den alltmer utbredda fetman beror på “samspelet mellan arv och västerländsk livsstil”, skriver Ingrid Dahlman, hormonspecialist på Stephan Rössners institution och ansvarig för den nya lärobokens kapitel om genetik. Hon påpekar att:

“Livsstilsförändringar de senaste årtiondena … har skapat en fetmadrivande miljö, i vilken den del av befolkningen som har äftlig benägenhet till viktuppgång utvecklar fetma…”

Och vem har denna ärftliga benägenhet?

Jo, “en hypotes är att … varianter av arvsmassan i arvsanlag som predisponerar för fetma skulle ha bevarats i evolutionen för att de i miljöer med osäker och oregelbunden tillgång på föda ger bäraren en överlevnadsfördel.”

Den som anstränger sig uppfattar till sist vad meningen handlar om. Det är faktiskt den “hushållningsgen” som tidigare berörts i RK. Den presenteras inte närmare av Dahlman, men vi har hämtat fram en beskrivning ur eget arkiv.

Frågan ställdes 1962 av James Neel, professor i ärftlighetslära i Michigan. Resonemanget är enkelt. En grupp som under många generationer måste leva med tvära kast mellan överflöd och hungersnöd, kan efterhand få ärftlig benägenhet att konservera energi i form av fett, en thrifty gene, hushållningsgen, som skall säkerställa överlevnad i svåra tider.

Det är ett inbyggt svältskydd som tar form genom evolutionen. Men när villkoren förbättras och försörjningen blir mera pålitlig, så blir detta en belastning: genetiskt betingad fetma, som utlöses av ändringen i kosthåll och livsstil. Diabetes och fetma hänger samman, men enligt Neel är fetman inte orsaken till diabetes utan kan vara resultatet av en ärftlig benägenhet till diabetes tack vare hushållningsgenen.

Neel skrev flera hundra vetenskapliga uppsatser, men detta var den enda där titeln avslutades med ett frågetecken, och det gäller alltjämt. Ännu har ingen identifierat någon hushållningsgen, men den har varit fruktsam som tolkningsmodell. Eftersom den förklarar åtskilligt får den gälla som hypotes.

Dahlman beskriver några identifierade gener som styr aptit och hungerkänsla. En dag kommer kanske någon att också peka ut precis var hushållningsgenen sitter, om den nu finns. Och sedan?

Framtidsperspektivet skisseras på uppsatsens sista sida:

“Denna kunskap kan användas för mer rationellt förebyggande och behandling av fetma, t.ex. intervention inriktad på stört ätbeteende, för stort eneriintag eller ogynnsam ämnesomsättningsprofil.”

Rationellt förebyggande? Intervention? Detta handlar om genetisk forskning, och vad slags interventioner genetiker pysslar med har vi fått lära oss de senaste åren. Kommer här genetiskt manipulerade människor som saknar benägenheten till övervikt?

Frankenstein på Huddingekliniken? Dahlman borde kanske ha beskrivit lite närmare vad slags intervention hennes kolleger ställer i utsikt.

Vad det än må vara, uppstår frågan om det inte vore mera tilltalande att ge sig på orsakerna till fetmaepidemin snarare än laborera med en benägenhet som vi tycks ha klarat oss bra med i många generationer innan vi drabbades av det nya konsumtionsmönstret.

Men det förutsätter förstås att tankarna om dessa orsaker har ordentlig förankring i verkligheten. Till exempel orsaken till “stört ätbeteende”? Ett förslag är att apititregleringen rubbats av industrimat med artificiellt framställda smakeffekter, ständigt skiftande kamouflering av fettbristen som lurar smaknerverna (RK  Kapitel XXXVII – 5 feb – Vishet bakom professorns rygg och Kapitel XLlV – 20 feb – Kemimat förstör aptiten – för alltid). Om det stämmer behöver den lämpliga “interventionen” inte bygga på genetik – det gäller bara att återgå till den fettrika, kemifria kosthållning som gällde innan epidemin bröt ut.

När Östtyskland bröt ihop avslöjades vad slags miljöpolitik man ägnat sig åt där. Istället för att rensa upp utsläppen från kemifabrikerna försökte man odla fram barrskog som skulle tåla dem. Tusentals barn fick livslånga lungskador och konstiga utslag, men det avslöjades inte om man också försökte avla fram en människoras som skulle stå ut med den giftiga luften.

Man bör kunna skilja mellan orsak och verkan, som doktor Flodmark påpekade i sin kommentar nyligen. Granskningen av den nya läroboken fortsätter efter helguppehållet.

Detta kapitel sändes 6/4 till Ingrid Dahlman för ev. genmäle, som kommer att läggas in som kommentar.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

PÅSKEXTRA från Rössnerkommentaren
Skrivet:   7 april kl. 08:25

 PÅSKEXTRA

Stephan Rössner om påskägg i Aftonbladet på Långfredagen:
“Skulle man ha högt kolesterol tar läkemedlen effektivt hand om detta.”

RK:s justerade version:
“Skulle man ha högt kolesterol så är det ett tecken på att kroppens inbyggda vishet har funnit ökat behov av detta oumbärliga material.”

I ett tidigare skede gick påskägg under benämningen “kolesterolgranater”. Denna syn är nu övergiven. Det är kanske inte alltför påträngande att här upprepa ett tidigt alster från vår värderade lipidlibrettist Pepe Dravelento:
Blodfettstango
(efter E. Taube: Fritjof och Carmencita)

Kolesterol, en smet som rinner runt med blodet,
det är ett djävulstyg, fast några ej vill tro det,
för det kan proppa till ditt flöde och stoppa hela
dig, just som du ska få en utlovad pension,
men vi kan hindra denna hemska skräckvision
med en rätt berömd statindrog.

Den sätter obönhörligt stopp
på dina körtlar, så du får nytt framtidshopp,
och får flyt i ditt system, när du sedan slipper dras med detta hemskaste fruktansvärda blodgift. Sen funkar hjärtat ofelbart,
och du kan tacka AstraZeneca såklart
att vi vände det elände som just pågick i din kropp
med våran berömda statindrog.

Men ett piller varje dag, kan det verkligen va´ bra?
Finns det inte ett beskedligare sätt
än att fixa folk med kemi, kära Astra?
Nej, ett sådant önskemål passar ej kolesterol
och förresten kan man undra om du alls har rätt
att vägra en statindrog.

Oj, bästa Astra,  ja nu har vi faktiskt fattat.
Här finns det folkvett, som du nog har underskattat.
Med dessa griller kan du ta dina piller
och adressen till närmsta sopstation,
vi skall ta risken med att vänta på pension
utan nån berömd statindrog.

I övrigt se RK Kap. XVI och dagens klargörande av Johanna Söderlund, länk ovan.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIV, Del 1
Skrivet:   10 april kl. 09:07

Genväg till fetma – utan karta

Med kapitlet “Energibalans” hade vi övergått till den nya lärobokens beskrivningsdel, den del som sägs diskutera orsakerna till övervikt och fetma. Den fortsätter med kapitlet “Kostsammansättning”, skrivet av Anna-Karin Lindroos, som även redigerat boken i samarbete med Stephan Rössner.

Kapitlet återspeglar den förlegade grundsyn som präglar hela boken, i  inledningen:

“…framför allt regleras kroppsvikten av energiintagets storlek i förhållande till energibehov.”

Liksom i avslutningen:

“Det är framför allt energiintaget och inte den specifika kostsammansättningen som påverkar energibalansen och därmed risken för övervikt och fetma.”

Däremellan diskuteras kortfattat de olika näringsämnenas bidrag till detta, varvid avsnittet om fett väcker det största intresset:

“Experimentella studier har visat att kroppen föredrar att lagra fett direkt i fettväv jämfört med att ta omvägen över kolhydrater och protein.”

Vad betyder här “direkt i fettväv”?

Lindroos nämner det inte, men enligt tillgänglig information kan fett inte lagras in i fettväv utan tillgång till insulin. Insulinet sägs “öppna” fettcellerna. Det är också bekant att fett i maten inte utlöser insulin i ämnesomsättningen.

Det måste rimligen betyda att de “experimentella studier” som nämns handlar om samtidigt intag av fett och kolhydrater, varvid de senare kunde utlösa insulin för inlagring även av det intagna fettet. Studierna identifieras ej i uppsatsens noter, varför vi sände Lindroos en fråga om detta. Hennes svar anlände den 22/3: “Skall leta rätt på lämpliga referenser och återkommer när jag gjort det.”

När de ej anlänt den 5/4 fick hon en påminnelse: “Du lovade hänvisningar till studier som uppgavs ha visat att intaget fett tar genväg till fettväv! Vi väntar på dem, och nu börjar det kännas lite angeläget.”

Finns det kanske inga sådana studier? Eftersom hänvisning ännu ej anlänt när detta skrivs den 10/4 måste resten av kapitlet bygga på spekulationer. Varken Lindroos eller hennes kolleger Ingrid Dahlman, Ingrid Larsson, Erik Hemmingson eller Carl-Erik Flodmark nämner någonsin insulin, vilket ger hela boken en surrealistisk nyans.

Den handlar enligt titeln om fetma. Insulin är vårt huvudsakliga anaboliska hormon, som spelar en central roll för uppbyggnad av kroppsfett. Ett helt kapitel om insulin hade varit befogat.

Så vad innebär då denna inlagring “direkt i fettväv”? I brist på svar från Lindroos tillfrågades RK:s metaboliske konsult, en internist som ibland gjort sig hörd i kostfrågor. Ur hans svar:

“…det finns en viss logik i påståendet. Om man äter BÅDE fett och kolhydrater i större mängd kommer det att leda till insulinfrisläppning som minskar fettförbränningen och ökar fettinlagringen. Rimligen tar då kroppen i första hand och lagrar kost-fettet istället för att förbränna det och bygga eget fett av kolhydraterna. Det senare skulle leda till onödiga energiförluster, vilket kroppen naturligtvis evolutionärt är anpassad för att undvika. Ett överskott på fett kan vad jag förstår även lagras till viss del utan högre insulinnivåer. Dock ger ju större fettintag normalt kraftiga mättnadskänslor mm varför det är betydligt svårare att överäta av.”

Längre kan vi idag inte komma i frågan, men Lindroos kan ta upp saken i sitt eventuella genmäle till detta kapitel. Vad beträffar mättnadskänslor är hon för övrigt helt oense med RK:s konsult:

“Fett är mindre mättande per kalori än kolhydrat och protein… Fet mat kan därför lätt leda till en passiv överkonsumtion.”

Det kan handla om vad man avser med själva begreppet “mättnad”. Det var på tal i RK Kapitel XXXIII:1 – 25 jan – Trassel om vem som är mätt och två efterföljande avsnitt men måste även bli ämnet för Del 2 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIV, Del 2
Skrivet:   11 april kl. 10:37

Förvirring om vad som räcker

Vi erinrar oss Anna-Karin Lindroos´ anmärkning från igår:

“Fett är mindre mättande per kalori än kolhydrat och protein… Fet mat kan därför lätt leda till en passiv överkonsumtion…”

Meningen fortsätter:

“…då vi tenderar att reglera den mängd mat vi äter utifrån volym snarare än energiinnehåll.”

Absolut. Det är enligt Lindroos belagt i diverse studier, och det behöver ingen betvivla. Men då är det värdefullt att veta vad slags studier det handlar om. De handlar om den medvetna och viljestyrda regleringen. Man äter tills man tycker man har fått nog – “volym snarare än energiinnehåll.”

Det är sant, men inte så intressant. Vi har nämligen en annan, viktigare reglerfunktion som är omedveten och ej viljestyrd, eftersom den styrs av hormoner. Och den regleringen uppfattar energiinnehållet, “räknar kalorier”.  

När folk talar och skriver om “mättnad” kan de avse olika saker. Motsättningen har en viss ironi: hela skaran kolleger som skrivit boken “Fetma” och andra som predikar “energirestriktion” avser volym, inte energi. Men de som uppfattat att sådan restriktion inte fungerar avser däremot energi, nämligen vad den omedvetna apititstyrningen registrerar.

Det har berörts tidigare, men det har gått lite tid och det är en central fråga i dessa ärenden, så vi kostar på oss en repetitionskurs. Från RK Kapitel XXXIII:1 – 25 jan – Trassel om vem som är mätt:

MÄTT, säger Svensk Ordbok, är den som “intagit tillräcklig mängd föda”. Men MÄTTNAD kan också vara “det att innehålla största möjliga mängd av något.”

Begreppen är inte liktydiga. “Tillräcklig mängd föda” bör handla om energiinnehåll, men “största möjliga mängd” handlar om volym, vilket Lindroos klargjorde i citatet ovan. Hennes definition av “mätt” föreslogs i XXXIII: “Att känna sig ha mottagit tillräcklig mängd material oberoende av materialets näringsvärde och kroppens behov”.

Det förklarar varför Anna-Karin Lindroos och RK:s konsult kunde hävda motsatta saker i gårdagens avsnitt. Båda höll sig till sanningen enligt sin uppfattning av begreppet “mättnad”, men konsultens uppfattning är den som leder vidare. Det är faktiskt inte den uppätna volymen som avgör om vi får vad vi behöver och mår bra i längden.

Det förklarar också varför lågkalorikost à la Huddinge, Viktklubben, Viktväktarna m.fl. känns otillfredsställande för delinkventerna. De får vad som fyller, men inte vad de behöver. De känner sig ständigt hungriga, kämpar och plågas utan att komma så långt. Enligt Stephan Rössners brutala kollega i RK XLIV:

“Man måste acceptera att vara hungrig för att gå ned i vikt!”

Det är kanske naturligt för den som kämpar mot naturen. Men man kan inte besegra aptitstyrningen utan att ödelägga den. Så uppstår “ätstörningar”.

Energirestriktörerna är speciellt hänförda av kolhydrater, eftersom de innehåller färre kalorier per viktenhet än övriga näringsämnen och fyller mera än fett och protein. Att det också är de som primärt bildar kroppsfett och leder till övervikt förbigår man för att resonemanget skall hänga ihop. Så även Anna-Karin Lindroos, vilket blir ämnet för Del 3 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIV, Del 3
Skrivet:   12 april kl. 11:32

Spöklik klassning utan insulin

Kolhydraterna ägnas två sidor i den nya lärobokens kapitel “Kostsammansättning” av Anna Karin Lindroos. På sidan 100 läser vi:

“En hög andel kolhydrater i kosten skyddar mot viktuppgång i några prospektiva…”

Hur sa? Vi läser om meningen från början.

“En hög andel kolhydrater i kosten skyddar mot viktuppgång i några prospektiva, observationella studier, medan många inte hittar något samband.”

Tanken att kolhydrater skulle kunna skydda mot viktuppgång är en aning överraskande. Mången läsare kan tänkas vilja veta vilka studier det rör sig om. Men sådana hänvisningar får man inte i boken. Varje kapitel avslutas med en handfull “referenser”, men utan koppling till upplysningar i texten.

En mera konventionell syn på relationen mellan kolhydrater och kroppsvikt ser ut ungefär så här:

Kroppens förmåga att lagra kolhydrater är begränsad. När kroppen tar emot mer energi än den för tillfället behöver omvandlas denna energi, så att den skall kunna lagras undan. Den läggs i fettceller med hjälp av insulin. Alla överskottskalorier lagras på detta sätt, och sedan går det ej att fastställa i vilken form det nya kroppsfettet anlände: som kolhydrater, protein eller fett.

Kolhydraterna har emellertid en central roll i sammanhanget, eftersom det framför allt är de som höjer blodsockret, vilket sin tur utlöser insulinsvaret. Nu påpekar Lindroos:

“Det är emellertid missvisande att dra alla kolhydrater över en kam… För att bättre förstå kolhydraternas roll för viktkontroll är det därför nödvändigt att titta på olika kolhydratstyper och kolhydratrika livsmedel var för sig.”

Jo, och den sedvanliga uppdelningen brukar då vara i “snabba” resp. “långsamma” kolhydrater, alltså de som snabbt ger ett kraftigt insulinsvar och de som ger ett trögare svar. Men eftersom Lindroos inte uppmärksammar insulinets roll gör hon en annan uppdelning, nämligen i fiber- och fullkornsprodukter, glykemiskt index, söta livsmedel och söta drycker.

“Glykemiskt index” är en princip för klassning av kolhydrater med hänsyn till deras effektivitet i frisättningen av insulin. Lindroos beskriver principen, helt korrekt såvitt man kan se, men återigen utan att nämna insulin. Det ger kategoriseringen en spöklik prägel. Vi erinrar oss Stephan Rössners famösa uttalade på ett seminarium ordnat av kolhydratfirman Kungsörnen AB hösten 1995:

“På senare tid har man framfört tanken att det är omöjligt att bli fet av kolhydrater, därför att kroppen saknar system för att omvandla kolhydrater till upplagrat kroppsfett.” (RK Kapitel XXII – 9 jan – Största mysteriet halvvägs löst)

Det är alltså ingen ny vetenskaplig insikt som här lanseras. Lindroos har gått i lära hos Stephan Rössner. Hennes “söta livsmedel” anses normalt höra till den snabba typen, alltså den som ger ett kraftigt insulinsvar. Men enligt Lindroos:

“…det vetenskapliga underlaget för att kunna utttala sig om huvruvida söta livsmedel är kopplat till viktuppgång eller inte är alltför knapphändigt.”

Allt siktar alltså mot att utpeka fett i maten som den huvudsakliga källan till fett i kroppen. Det sägs inte rent ut någonstans, men det ligger mellan raderna i hela boken, som enligt professor Rössners förord

“…vänder sig till alla dem inom vården som kommer i kontakt med patienter med fetma … läkare inom de flesta discipliner, sjuksköterskor, dietister, sjukgymnaster, hälsopedagoger, psykologer liksom vårdadministratörer av alla former behöver kunskaper om fetma.”

Frågan blir då i vad mån boken gör personer i denna stora läsekrets bättre rustade för sina yrkesuppgifter. Den kan bli aktuell när RK senare tar upp dess kapitel om behandlingsprinciper och prevention.

Kapitlets tre delar sänds idag till Anna Karin Lindroos för ev. genmäle, som kommer att läggas in som kommentar

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

RÖSSNEREXTRA
Skrivet:   13 april kl. 17:25

Nya namn på gammal skåpmat

Innehållsförteckningen för Rössnerkommentaren har kompletterats tillbaka till Kap. I och aktualiserats fram till Kap. LXIV, 13/4 2007.

Innehållsförteckningen finns vid länken “Rössnerkapitel” till höger. Enstaka kapitel kan sökas.

Granskningen av den nya läroboken “Fetma” återupptas efter helguppehållet.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

HELGEXTRA från Rössnerkommentaren
Skrivet:   14 april kl. 15:49

Om vetenskap och tyckande

 Stephan Rössner i Aftonbladet 12 april 2007:
“Forskare bygger inte sina data på tyckanden utan strikt genomförda vetenskapliga experiment.”

Flera av Rössnerkommentarens femtio första kapitel kan bidra till att illustrera i vad mån Stephan Rössners egna utsagor i böcker som “Viktskolan” och “Hälsa till alla” bygger på tyckande eller strikt genomförda vetenskapliga experiment.

Även en professor måste dock ha rätt att tycka det ena eller andra. Till exempel när någon frågade i Aftonbladet den 29 mars 2007:
“Hur är det egentligen med kolhydratfattig kost, man äter väl bara så en kortare tid, för att sedan införa kolhydrater igen. Är det farligt?”
  
Stephan Rössner: 
“Du har ju rätt: Flertalet står ju bara ut kort tid!”

Här antyddes inte vilken strikt vetenskaplig metod som använts för att redovisa detta flertal. Det kanske bara var rent tyckande, men en enkät som RK gjort visade i annan riktning. Några citat denna vecka:

1 Rössner är för go!  Våra förfäder stod ut ganska lång tid med kosten… själv stod jag inte ut med fettsnål och smaklös svältkost med en massa fibrer (skräp!).

2 Nää så här länge har jag aldrig stått ut med annan diet än detta.. jag funderar inte ens över att det är en diet.. jag var ständigt hungrig och hade blodsockersvängningar varenda dag.. Nu däremot så “klarar” jag mig på frukost lunch middag och ett mellanmål…helt otroligt roligt.

3 ..det är inte alls svårt att “stå ut”, det här är den ENDA kost som jag klarar av utan att måt skrot.  Han vet ju överhuvudtaget inte vad han snackar om..

4 Jag har stått ut i sju år. Var tvungen att åtgärda en viktökning som smugit sig på i samband med en skada som gjorde att jag blev fysiskt inaktiv. Efter ett år och 15kilos viktuppgång startade jag en kolhydratrestriktiv kost. Jag gick ner mina 15kg och utan att ens planera det, gick jag ner till min 20årsvikt. Funderar på om jag har snabbakolhydraterintolerans.

5 Skulle viktväktarmat vara något man står ut bättre med i längden? Inte jag i alla fall.

Det här är inte heller “strikt vetenskapligt”, och avfällingarna har förstås inte hört av sig. Alltså kan man inte veta vem som representerar flertalet, men vittnesbörd från båda sidor kan läggas in som kommentar. 

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXV, Del 1
Skrivet:   17 april kl. 13:42

Diabetes: strunta i direktiven!

Allt fler får diabetes, men allt fler av dem som får det lever ändå allt längre.  

Detta kan destilleras ur de siffror som redovisas i den nya lärobokens kapitel om diabetes, skrivet av Peter M. Nilsson i Malmö och Stig Attvall i Göteborg. Och vad är då anledningen till ökningen?

I främsta rummet ligger “…förändrade konsumtionsmönster. Kaloriintaget har ökat, men det är framför allt den fysiska vardagsaktiviteten som minskat. Resultatet har blivit en ökad grad av fetma … i breda befolkningsgrupper. Med detta har följt en ökning av nedsatt glukostolerans och typ 2-diabetes…”

Kort sagt: vi äter allt mer och rör oss allt mindre. I linje med bokens övriga bidrag ifrågasätts inte i vad mån det förändrade konsumtionsmönstret kunde handla om kostens sammansättning, snarare än enbart kalorimängd.

Därmed har författarna redan i anslaget inskränkt sina möjligheter att rekommendera åtgärder i form av koständring. Om kostens sammansättning inte kan antas ha något med diabetesförekomsten att göra, så kan man självfallet inte vänta sig någon förbättring genom koständring. Det är sålunda begripligt att kost och matvanor fått en blygsam roll i framställningen.

Total uppgivenhet är det dock inte fråga om. Man åberopar en finsk undersökning, som visat att “råd om personligt anpassad kost och motion” hade haft god verkan, men utan att vi får veta vad anpassningen gick ut på. Och så sammanfattas en amerikansk undersökning, som visat att behandling i form av “personlig rådgivning för kost samt träning” flera gånger i veckan hade gett resultat. Inte heller här sägs något om vad råden innehållit.

På grundval av dessa båda rapporter kan författarna rekommendera “kostomläggning samt adekvat måltidsreglering” men utan att ge detaljer om hur kosten skulle läggas om. Man rekommenderar “regelbundna måltider av god kvalitet” men utan att säga hur denna kvalitet bör vara beskaffad. Det kunde begränsa bokens användbarhet för den krets av vårdpersonal som den riktar sig till.

Men kanske inte ändå. Med denna listiga uteslutning lämnar författarna det fritt för vårdpersonal att själv fatta beslut i detaljfrågorna. Då aktualiseras en svensk undersökning som faktiskt inte nämns vare sig i texten eller i de efterföljande referenserna. I Karlshamn gjordes en undersökning på diabetespatienter som visade att “en diet där 20-25 procent av energibehovet täcks av kolhydrater effektivt sänker” de blodvärden som är relevanta för diabetesterapi men höjer glukagonhalten, vilket fettcellerna mår bra av.

Något annat hade knappast varit att vänta, eftersom kostens sammansättning var baserad på en känd fysiologisk process: att stärkelsehaltiga kolhydrater omvandlas till blodsocker. “Alla processade, stärkelserika kolhydrater såsom bröd, pasta samt ris och potatis var exkluderade”, klargjorde projektledaren Jörgen Vesti-Nielsen i tidskriften Medikament 9-10-04. “Så snart de kände sig hemmastadda i principen rekommenderades de att avsluta all kaloriräkning och enbart räkna kolhydrater…”

Motsvarande kliniska framgångar har gjorts på andra håll i landet t.ex. vid Österängs vårdhem, i Trollhättan, Njurunda och andra platser. De stämmer väl överens med  erfarenheter hos internationellt kända diabetologer som Richard Bernstein och Diana Schwarzbein.

Självfallet känner Nilsson och Attvall till att detta går på tvären mot de officiella svenska kostråden för diabetiker. Därför avstår de från att ge direkta anvisningar utan låter vårdpersonal att tillämpa sitt eget förstånd.

Nästa steg blir då att revidera de officiella kostråden, eftersom de nuvarande inte är baserade på erfarenheter med patienter som faktiskt har diabetes. Det blir Del 2 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXV, Del 2
Skrivet:   18 april kl. 10:59

Kostråd: diplomati i knivigt läge

“Nyckeln till framgång“, skriver Nilsson&Attvall i sin slutkläm om diabetes2, “är en anpassad pedagogik i kombination med evidensbaserade och kostnadseffektiva behandlingsmetoder, där fokus bör vara att minska komplikatioonsrisken…”

Vad den anpassade pedagogiken skulle innehålla nämns ej, så den kan inte kommenteras här.

Med förslaget om “evidensbaserad” behandling är N&A också på trygg mark utan förpliktelse, eftersom denna besvärjelseformel är ett standardkrav. Var och en som skriver om klinisk verksamhet förväntas numera använda den utan att behöva bekymra sig så mycket om vad den kan innebära. En sökning gav hundraåttatusen träffar på svenskt språk.

Det står alltså läsaren fritt att söka ut en definition som passar honom, och den i Ny Medicin 2000-09-06 passar vårt syfte. Evidensbaserad behandling, heter det, “innebär att man behandlar patienter enligt de allra bästa bevisen som finns idag.”

Det duger. Det leder tillbaka till Karlshamnsstudien som nämndes i gårdagens avsnitt, eftersom den ger det f.n. mest övertygande, nutida “beviset” för svensk räkning. Den stämmer också med kunskap som fanns till för ett knappt halvsekel sedan, innan den nya epidemin började och så länge man primärt behandlade diabetes2 med kostföreskrifter snarare än medicin. Att N&A förbigått den kan kanske ses som en brist, men de har hanterat saken diplomatiskt och nått fram till rätt konsekvenser i praktiken.

Eftersom Vesti-Nielsens behandlingsmetod enbart handlar om koständring leder den vidare till de kostregler som f.n. gäller. Dessa stämmer inte alls med “bevisen”, varför de förbigicks av N&A, som därmed överlåter besluten på vårdpersonalen själv. Det är ett klokt drag i denna snåriga situation, men vårdpersonalen kan behöva moraliskt stöd när de inte längre kan basera sina beslut på gällande föreskrifter.

Det erhåller de från Johan Hedbrant, en forskare i Linköping som granskat föreskrifterna och funnit att de inte alls är baserade på relevant utgångsmaterial. De härrör från en forskningsrapport, som enligt Hedbrant

“..bestämt andelen kolhydrat, det ämne som typ-2-diabetiker inte tål, utifrån en preliminär review av 16 studier på knappt överviktiga icke-diabetiker som erhållits genom att sortera bort 80 studier av de målgupper som kostråden riktar sig till.”

Man hade alltså “utformat kostråden utifrån studier som uteslutit den målgrupp råden vände sig till.” Mera om detta på länk till höger.

Det har gått ett år sedan Hedbrants uppsats publicerades, men det är en kort tid för folkhälsomyndigheter, som nu har tagit kostråden under prövning. Resultat har ställts i utsikt om ett par år. Till dess får svensk vårdpersonal söka sin information i Karlshamn och sin moraliska uppbackning i Linköping.

De båda delarna av detta kapitel sänds idag till Peter M. Nilsson och Stig Attvall för ev. genmäle, som kommer att läggas in som kommentar.

TILLÄGG 20/8 2007:
Dave Smith, 43-årig präst i Minnesota, hade diabetes2 i nio år, och ingen behandling hjälpte. Men så han kom till Mayo Clinic och där upptäckte man att han fått alldeles för lite medicin. Ny regim: tryck ned både kolesterol och blodtryck ordentligt, lägg till aspirin, insulin och två preparat som drar ned blodsocker. Allt samtidigt: “Mr. Smith´s doctors told him about his new diabetes regimen: a statin to drive his cholesterol level very low, two drugs to lower his blood pressure, an aspirin, insulin and two drugs to reduce his blood sugar levels. That new list of drugs was what he should have been taking all along.”

 Käraste nån. Men koständring hade inte fungerat för Mr. Smith, får vi veta. Dock inte vilken typ av koständring. Om detta skriver New York Times idag, utförligt och krångligt på adress:

http://www.nytimes.com/2007/08/20/health/20diabetes.html?pagewanted=1&_r=1&adxnnl=0&ref=health&adxnnlx=1187609093-4619fzQ7iXectgDYa13F4w

Mayo Clinic är förfärligt berömd och sägs ligga längst fram när det gäller tillämpad forskning. Vi håller kommentarfunktionen öppen resten av dagen. På prov liksom.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXVI, Del 1
Skrivet:   19 april kl. 11:04

Om risken att hamna fel

“Hos initialt friska kvinnor och män medför ökande BMI stigande risk för kardiovaskulär sjukdom och död”, får vi lära oss i första meningen av den nya lärobokens kapitel om hjärtkärlsjukdomar, skrivet av Björn Fagerberg, adjungerad professor i Göteborg. Eller mera direkt: “Ju fetare vi är desto större är risken att vi får hjärtfel och dör.”

Här är det värt att komma ihåg att risken att man skall dö är hundra procent vare sig man är fet eller ej och vare sig man har hjärtfel eller ej. Därför undrar man vad Fagerberg avser när han talar om “den absoluta mortalitetsrisken bland äldre” på sidan 141. Mortalitetsrisken torde vara total, om den inte anges tillsammans med en viss begränsande maximiålder och/eller dödsorsak. Det är ett av de små förbiseenden som lätt grisar till resonemang av detta slag.

Fagerbergs bidrag är exempel på hur en del forskare försöker förvandla medicinen till samhällsvetenskap. På fem sidor nämns orden “risk” och “riskfaktor” trettiotvå gånger i olika sammansättningar. Uppsatsen handlar mera om risker än den handlar om personer med hjärtkärlsjukdomar. Men “risk” är inte ett medicinskt begrepp och kan aldrig ange någon säker egenskap hos en viss individ.

Det är ett legitimt begrepp, som säkert kan meddela information av intresse för forskare. Med med tanke på hur risk fastställs kan patienten rimligen fråga sig i vad mån informationen har tillämpning på just honom eller henne. Det är en statistisk konstruktion härledd ur tusentals enskilda iakttagelser, med vilka medicinarna blivit kolleger till rulettspelare och tipsdirektörer.

Med detta slags information finns risk att, just det, risk att man förväxlar statistiskt tricksande med  “förklaring” av någon okänd sjukdomsbakgrund, påpekade Petr Skrabanek, känd för sunda idéer och ett osunt leverne som lade honom i graven strax efter femtio. “Genom att studera riskfaktorer och försöka spåra dem hos individer kan vi aldrig komma till bättre insikt om orsakssamband”, betonade han i The Death of Humane Medicine (London 1994, s. 163). Men när en riskfaktor en gång har fastställts så “materialiseras den till något verkligt – en del av en persons kroppskonstitution” (s. 162), och därigenom förleds man lätt att blanda ihop riskfaktor och sjukdomsorsak.

Skrabanek hade fallenhet för att spetsa till sina resonemang till absurditeter – “drunkningsdöden är en riskfaktor för den som lär sig simma…” – jovisst, men nog är den en ännu större risk för den som inte gör det, om han nu råkar hamna i vattnet. Riskberäkningar är epidemiologernas huvudsakliga verktyg, och det är därför begripligt att de kan bli lite exalterade av detta slags kritik, men problem uppstår när deras iakttagelser okritiskt refereras i media, vars folk sällan fattar vad det är fråga om.

“Medan varje epidemiolog inser att termen `riskfaktor´ beskriver ett samband och ingenting därutöver är det lätt att ramla i fällan att se riskfaktorer som led i orsakssammanhang“, skrev Skrabaneks bundsförvant James McCormick (Risk, Health and the Consumer, London 1994, s. 8). Jo, och än värre blir det när man för in begreppet “relativ risk”, vilket Fagerberg gör i referatet av ett par amerikanska undersökningar. Det blir Del 2 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren: Coda
Skrivet:   22 april kl. 10:35

SLV-schottis
(efter G. Sundqvist: Trolleboschottis)

Kaloriet är ju ett idérikt land,
där frodas feta fantasier
hur man fixar sina viktsamband
med mat ni måste sätta i er.

Fyra kostprofeter kväker “Kolhydrat
är våran bästa mat, hör till på varje fat.”

Stornutrissan kvittrar “Tacka fettkemin
att pappa industrin har gett oss margarin.”
>
Och bakom med ett taktfast blay
bildar kompet från Eva-May
ett präktigt och omistligt tillbehör
i matmaktens vishetskör.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXVI, Del 2
Skrivet:   23 april kl. 14:26

Konsten att ljuga utan att ljuga

På sid. 140 refererar Fagerberg tre amerikanska och en svensk undersökning som fastställt den “relativa risken” rörande hjärtkärlsjukdom. Vad betyder “relativ risk”?

Det klargörs ej, och låg kanske bortanför hans förelagda ämne. Men detta är en lärobok och vi har träffat allehanda vårdpersonal, inklusive en klinikchef, som hade dunkla föreställningar om saken. Det kan bero på att läkemedelstillverkarna numera är läkarnas främsta informationskälla. De använder begreppet med åtskillig förtjusning, eftersom de då utan att direkt ljuga kan ge eftertryck till både ödesdigra risker och osannolika terapiresultat.

Antag att en pillerfirma hittat på en medicin, Antiflintis, som skall hindra folk från att bli skalliga. Ett piller varje vecka och du kan njuta av praktfull hårväxt livet ut. Nu skall vi visa att det stämmer.

Vi låter tiotusen personer i samma ålder med god hårväxt prova pillret i fem år, samtidigt som tiotusen andra får ett verkningslöst sockerpiller. Varken försöksledare eller försökspersoner får veta vem som fått vad förrän när resultatet skall läggas fram. Då visar det sig att tusen av dem som fått sockerpiller blivit skalliga. Det kan då antas vara den normala flintistendensen för folk i denna ålder. Men av dem som tagit Antiflintis blev bara tvåhundra skalliga.

Det hade tydligen en verkningsgrad på åttio procent! Inte dåligt, det skriver vi i broschyren till landets frisörer, som inte gärna ser att kundkretsen försvinner.

Men nu är tusen bara tio procent av tiotusen. Här fanns alltså niotusen som inte tagit pillret och ändå inte blev skalliga. Och så finns det niotusenåttahundra som hade tagit pillret och inte blivit skalliga. Det är den absoluta skillnaden, åttahundra av tiotusen. Åttio procent, det var den relativa skillnaden mellan grupperna.

Statistiken visar eftertryckligt att din bästa chans var att inte bli skallig även utan pillret – är det då värt att ta ett piller i veckan i fem år för åtta procents chans att förbättra läget? Speciellt om man tänker på biverkningarna – effekten kan bli än mer betänklig om t.ex. nio procent i försöksgruppen fick synskador eller annat elände inom de fem åren, men bara en procent i kontrollgruppen.

Detta är fantasisiffror. Men det är denna typ av beräkning som ligger till grund för “relativ risk” och ofta nog får läkarna att tvinga på folk piller för daglig medicinering. Det gäller att ta reda på vilket basmaterial som ligger till grund vid procentredovisningen. Två av de amerikanska undersökningar som Fagerberg åberopar har faktiskt fått kritik för sin lösliga hantering av riskbegreppet.

Riskberäkning är ett statistiskt forskningsinstrument som befordrats till medicinsk diagnosmetod. Och när riskberäkningen utnyttjar godtyckligt satta, statistiska normvärden för t.ex. blodtryck eller blodsocker som grundval för medicinering, så kan man fråga sig om man som enskild patient verkligen får den medicin som man mår bäst av. Det blir Del 3 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXVI, Del 3
Skrivet:   24 april kl. 13:50

Terapi för patienten eller folket?

På de tretton raderna i Björn Fagerbergs avsnitt “Behandling” fastställer han att “i frånvaro av relevanta interventionsstudier är prospektiva epidemiologiska studier den viktigaste kunskapskällan.”

Behandling handlar alltid om en viss identifierad patient. Epidemiologiska studier handlar alltid om grupper av människor, ofta oerhört stora grupper. Ingen sådan studie har någonsin meddelat information om en enskild person och hans eller hennes situation och villkor.

Då kan patienten rimligen fråga sig hur sådan studie kan ge kunskap om hur just han bör behandlas, och varför. Han trevar efter sambandet mellan de förmenta risker som är epidemiologernas huvudsakliga rön och frågan om hans egen eventuella sjukdom.

Eftersom kunskapen alltid gäller ett kollektiv, “kan läkaren bara uttala sig om sannolikheten att en enskild patient med risk kommer att drabbas av sjukdom”, betonar Bertil Hagström i en ny avhandling, fylld av tänkvärda iakttagelser (Läkemedel och följsamhet, Göteborg 2007) . En stor andel av de läkemedel som delas ut idag är inte avsedda att motverka en konstaterad sjukdom hos en patient; de förordnas för att nedbringa statistiskt beräknade risker hos befolkningen i stort. Men “om man förknippar läkemedel med sjukdom och behandlar en riskfaktor med läkemedel, kan det lätt uppfattas så att risk är en sjukdom.”

Jo, det har vi lagt märke till vid samtal med grannar som till synes i onödan äter en förbluffande massa sådana mediciner. De tror att de är sjuka, men sjukdomen har inte visat sig på annat sätt än i värden som de inte förstår och inte känner av till vardags.

Det sammanhänger med att definitionen av en “sjukdom” kan vara baserad på ett normvärde, snarare än individuellt fastställda symptom. När gränsvärdet för diabetes sänktes 1999 skapades 30-50 tusen nya patienter från en dag till nästa bara i Sverige, påpekar Hagström. Globalt handlar det om miljoner. Liknande ändringar har nyligen införts för blodtryck och blodfett.

Med så dramatiska ändringar är det rimligt om en fundersam patient tycker sig se ett visst godtycke i definitionerna, samtidigt som han lägger märke till att varje sådan sänkning är en bra affär för läkemedelsindustrin. Och i realiteten är det inte så att alla mår bäst vid vissa “optimala” värden. Det finns personer som naturligen har sensationellt lågt eller högt blodtryck liksom det finns diabetiker som naturligen drabbas av sockerkoma vid högre eller lägre värden än genomsnittet. Det kan i enskilda fall vara mera brutalt än att tvinga in en person i skonummer 43 när han naturligen bör ha 44, eftersom det inte bara är obekvämt utan kan vara direkt ödesdigert.

Skall avvikare offras i folkhälsans namn? Så kan det bli när man ställer in – så heter det i fackjargongen: “ställa in” – en hel befolkning på värden som fastställts utan hänsyn till att människor faktiskt är olika och faktiskt fungerar på lite olika sätt.

Det var sådana frågor som bekymrade Petr Skrabanek, som dessvärre dog i förtid eftersom han aldrig bekymrade sig det minsta om sina egna värden. Dit hör också frågan om vad som egentligen är läkarens primära ansvar: hans enskilda patient eller den allmänna folkhälsan? Det kan uppstå lägen där han inte kan betjäna den ena parten utan förfång för den andra.

Resonemang av denna typ blir alltid aktuella när epidemiologiskt erhållen information förs på tal. “Mer än en miljon svenskar kommer att dö i förtid på grund av fetmans komplikationer”, faststlår förlaget i baksidestexten på den nya läroboken. Till dessa “komplikationer” hör brist på förståelse för begränsningarna i epidemiologiska kunskapen och de missförstånd som därigenom uppstår även hos högt utbildad personal.

En  redogörelse av sådant hade varit på plats i en bok som vänder sig till all slags vårdpersonal.

Kapitlets tre avsnitt sänds till Björn Fagerberg för ev. tillrättaläggande, som kommer att läggas in som kommentar.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXVII
Skrivet:   26 april kl. 11:02

Om det relativa eländet

Ordet “diet” är besvärligt på svenska. Der härrör från grekiska, där det betyder ungefär “livsstil”. Men i nutida språk har det enbart med mat att göra, och på svenska med mat som begränsats av medicinska skäl. Det blir övertoner av försakelse, umbäranden, lidande och allmän olust. För ett halvsekel sedan delades det ut “dietlistor” på klinikerna, de erbjöd rentut eländig läsning. Idag tror man sig ofta klara saken genom att dela ut medicin istället.

Som värdeneutralt ord har vi istället “kost”. Det kan man använda utan att drabbas av misstanken att vilja ställa till djävulskap för folks möjligheter att njuta av tillvaron.

Med tanke på dessa värdeladdningar är det intressant att se hur den nya läroboken (“Fetma”, red. S. Rössner/A.K. Lindroos, Studentlitteratur 2007) använder dessa ord. I Anna Karin Lindroos´ kapitel “Kostsammansättning” förekommer inte ordet “diet” och inte heller i kapitlet “Kostbehandling”, som Lindroos skrivit i samarbete med Ingrid Larsson.

Men i kapitlet “Modedieter”, också av Lindroos, möter vi ordet fjorton (14) gånger på de två första sidorna. På sid. 353 till exempel:
“…inte finns någon magisk superdiet…”
“…dieter kan vara svårare att genomskåda…”
“Vem vill inte prova en diet som garanterat fungerar..”
“Ofta måste man köpa en hel bok … för att verkligen förstå vad en diet går ut på.”
“…nog få personer som följer en hel diet till punkt och pricka…”

Och på sid. 354:
“De flesta av dagens modedieter bygger på någon variant av kolhydratbegränsning…”
“I följande kapitel beskrivs några idag vanliga dieter.”

Det vill säga tre stycken: LC-kost, GI-kost och stenålderskost.

Det är ett effektfullt retoriskt konstgrepp. I upptakten till kapitlet programmeras läsaren att omedvetet bygga upp en instinktiv motvilja för tre metoder att tappa vikt som visat sig ha bestående verkan för många tusen människor utan att kräva särskilt stora försakelser. Och som alternativ erbjuds den kalorireducerade kosten med voluminösa kolhydrater och fibrer som inte fungerar så bra men alltid innebär försakelser när den fungerar. Som Stephan Rössners grymma kollega sade i RK Kapitel XLlV – 20 feb – Kemimat förstör aptiten – för alltid.  “Man måste acceptera att vara hungrig för att gå ned i vikt.”

I kommande avsnitt ser vi närmare på hur Lindroos uppfattar dessa tre kostvarianter.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXVIII, del 1
Skrivet:   27 april kl. 09:59

Olösta gåtor kring seriösa råd

Skillnaden mellan en “kost” och en “diet” enligt gårdagens kapitel blir exakt fokuserad i slutklämmen på kapitlet “Modedieter”, skrivet av Anna Karin Lindroos:

“Många gånger kan det vara svårt att skilja mellan bra och seriösa kostråd och oseriösa modedieter.”

För att förstå denna skillnad måste vi se närmare på vad Lindroos avser med “modediet”. Alla sådana uppges nämligen ha gemensamma drag, som hon förtecknat i början av kapitlet.

“Många av de dieter som lanseras är lätta att avfärda, då teorierna bakom dem är så ovetenskapliga eller för att det handlar om kortsiktiga kurer. … Dagens modedieter handlar för det mesta hela paketlösningar, där sunda och riktiga råd blandas med vetenskapligt obekräftade idéer och hypoteser. … En aspekt som också ofta förbises är svårigheten att ändra livsstil långsiktigt. … Idéer kommer och går och det är svårt att skriva ett aktuellt kapitel som täcker alla olika varianter.”

Och sålunda har Lindroos begränsat sig till tre “modedieter”: LC-kost, GI-kost och stenålderskost. Dessa ser hon alltså som tillfälliga modeflugor med enbart kortsiktig effekt, tack vare deras ovetenskapliga grundval. Mot dessa ställer hon sina egna, mera seriösa “kostråd”. Exempel på sådana råd gav Lindroos i kapitlet “Kostbehandling”, som här behandlades i RK Kapitel LVI:1 – 21 mar – Är matfabrikerna viktigare än folkhälsan? den 21/3 med inbjudan till genmäle från författaren.

Eftersom sådant ännu ej anlänt saxas här några citat därifrån. Frågan gäller alltså den vetenskapliga grundvalen till de röda citaten. Denna har undgått våra medarbetare och Lindroos har ännu inte meddelat var denna grundval står att finna. Här återges därför även de alternativa versionerna, grundade på de baskunskaper i fysiologi och mänsklig metabolism som varit tillgängliga.

Fettintaget bör minskas genom ett mindre intag av mättat fett och transfett. Intaget av mättat fett bör ökas men intaget av transfett slopas helt.

…magra mejeriprodukter bör också ingå i en väl sammansatt kost. …mejeriprodukter i en väl sammansatt kost måste ha full fetthalt.

…välja mager skinka och halvfet ost som pålägg. …välja skinka med ordentlig fettrand och ost med minst 35% fetthalt som pålägg.

Vid matlagning bör man använda sparsamt med fett av god kvalitet. Vid matlagning bör man använda generöst med fett av god kvalitet, alltså smör.

Mager mjölk i begränsad mängd utgör ett viktigt näringstillskott. Mager mjölk är onyttig, eftersom dess viktigaste beståndsdel förlorats vid fettreduceringen.

…färdiglagade rätter kan vara ett bra alternativ. …färdiglagade rätter kan vara ett hälsovådligt alternativ om smakbäraren fett ersatts med kemikalier och smakförstärkare.

De alternativa förslagen (grönt) kan inte sägas vara en “modediet” enligt Lindroos vokabulär, eftersom de har vedertagen vetenskaplig grundval, som RK tidigare meddelat i olika sammanhang. Den kan här sammanfattas i några korta satser med hänvisning till RK- och SLV-kapitel där saken var aktuell (direktlänkar i Kenneths register):

1. Kroppens fettvävnad bildas primärt av oförbrända kolhydrater, inte av fett i maten. (RK XXII)
2. Mättat fett är livsnödvändigt för hjärta, lungor, cellmembran m.m. Vår bästa källa till sådant fett är smör och andra feta mejeriprodukter. (SLV XII, RK XIV)
3. Transfetter som uppstår vid härdning av växtfett är enastående skadliga. (SLV XI)
4. Färdiglagade rätter innehåller ofta hälsovådliga tillsatser. Som smakbärare innehåller de oftast inte fett utan istället socker, som effektivt göder kroppens fettvävnader. (RK XII)

Här föreligger alltså några gåtor avseende de vetenskapliga insikter som enligt Lindroos skall bilda grundvalen till hennes seriösa kostråd. I vad mån de tre angivna “modedieterna” är kortsiktiga och bygger på vetenskapligt obekräftade idéer blir ämnet för de nästföljande delarna av detta kapitel. Efter helguppehållet.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Pepe 1
Skrivet:   29 april kl. 20:33

Besöksstatistiken tyder på att här finns nypåstigna som ej tagit del av alla Pepe Dravelentos egensinninga parafraseringar av kända svenska låtar. De skall därför upprepas i fyra omgångar, Pepe 1-4, med en handfull låtar i varje omgång, vilka läggs i kategorin “Pepes visor”  de närmaste fyra veckorna, om Pepe inte gör sig hörd med en mera aktuell låt, som isåfall får komma emellan.

Pepe 1 – Tema: Huddinge sjukhus
 

En kalori i sänder
(efter O. Ahnfelt / K. W. Sandell-Berg:Blott en dag, ett ögonblick i sänder)

Blott en bit, en kalori i sänder,
mumsar jag en ljuvlig hallonbåt,
som jag fick ut ur hans egna händer,
när han tog min feta entrecote.
Så blir jag, i näringslärans bakgrund,
kanske en förträfflig anekdot,
när min båt, i denna smakstund,
har smält hän i allt det som jag åt.

Själv är han mig hela kuren nära,
för var särskild tid ett särskilt mål,
och snart så kommer han att bära,
hit till mig, sin egen godisskål.
Vi skall gemensamt ut på fettjakt,
ett rent gudomligt göromål,
och sen sätter vi en mätt vakt
vid allt som saknar statligt nyckelhål. 

Stephanskliniken
(Efter P. Ramel: Tjo, va´ de´ va´ livat)

Livet är så lustigt på Stephanskliniken.
Skäggiga herrn med sin mjölkprofessur
pratar varje morgon om bantningsmystiken,
hur man kan forma sin muskulatur.

Livet är så lustigt på Stephanskliniken.
Vi rultar runt i en vacklande svans.
Så ska vi få ordning på framkroppsoptiken
och annullera vår kroppsdekadans

Bukten på buken ska bort inom kort.
Bort inom kort? Ja, just bort inom kort.
Snart har vi åter vår levnadskomfort
efter vår fetmaexport,
Ha, ha, ha,
så tar vi igen oss i godisbutiken.
Det går ju bra under hans diktatur
Fastän någon gäst kan bli våldsamt besviken,
när han får åter sin förgrundskontur.

Bantarevals
(efter E. Taube: Eldarevals)

När jag började krympa
min ståtliga kropp
var jag bredare än Stephan Rössner,
och med joddling och gympa
fick jag snart stå opp
emot honom och säga “Adjöss där!”.

Men så kom det en dag, och jag visste ej hur,
då mitt omfång var värre än förr,
och han anade ej hur man kan ta sig ur
en sån fängelsecell utan dörr.

Så tänkte på saken
och gjorde tvärtom
än som sades på Huddinge sjukhus.
En förtunning runt baken
blev jag medveten om,
och för mig gick det då upp ett bukljus.

Så nu står jag ju här som en praktfull modell
ett rätt storslaget mansideal,
som kan unna sig fläskstek vareviga kväll
och ta bärsen därtill utan kval.

Stephan Rössner i Aftonbladet: “Tänk på fett som lördagsgodis!”

Huddinge lördagsgodis
(efter O. Ahnfelt / L. Sandell-Berg: Tryggare kan ingen vara)
Tunnare kan inga bliva!
Vi på denna skummjölksskiva
störs ej av att Rössners gäster
ej kan gå på andra fester.

Under veckans alla dagar
tänker han på våra magar,
och min egen atrofierar
av de mål som han serverar.

Ibland märks en liten brist, som
det kan bli en liten tvist om,
när vi undrar vem som åt den
allra sista hallonbåten.

Men när veckan går mot slutet
blir vårt jubel oavbrutet,
för vi vet att varje lördag
hos herr Rössner blir en smördag.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIX, Del 1
Skrivet:   30 april kl. 12:06

Utan studier duger inga fakta

Vi erinrar oss: enligt den vokabulär som Anna Karin Lindroos använder är “modediet” en samlad beteckning på kostprogram som hon anser otillfredsställande. Hon skiljer mellan tre sådana “dieter”: glykemiskt index (GI), lågkolhydrat (LC) och stenålderskost.

Gränsdragningen mellan dem är oskarp, eftersom det i alla tre fallen i princip handlar om att reducera andelen kolhydrater i maten. De är nyanseringar av samma grundtanke – att den kost som vi genom evolutionen är bäst anpassade för innehåller avsevärt mindre kolhydrater än den moderna, framför allt stärkelserika kolhydrater som potatis och spannmålsprodukter.

Både GI och LC har i praktiken visat sig hälsobringande för hundratusentals människor i diverse världsdelar. Detta gör det speciellt intressant att se varför Lindroos anser dem otillfredsställande. Hennes invändningar har tre huvudpunkter.

1. Att systemen bygger på “vetenskapligt obekräftade idéer”
2. Att LC belastas av “svårigheten att ändra livsstil långsiktigt”, eftersom “det i längden blir ganska enformigt och tråkigt.”
3. Att GI belastas av “svårigheten att tillämpa begreppet i praktiken.”

Alla tre punkterna är säregna, eftersom de kan vederläggas med hänvisning till erfarenhet och påvisbara fakta. Här berörs bara den första punkten. De båda andra tas upp i senare avsnitt av detta kapitel.

Den  vetenskapliga bakgrunden till LC-kost är att kolhydrater utlöser insulin, ett anaboliskt hormon som bidrar till bildning av fettvävnad, vilket fett inte gör och protein bara i begränsad utsträckning. Ett överskott av insulin i kroppen är inte bara fettfrämjande utan kan bidra till diverse andra hormonrubbningar

Den vetenskapliga bakgrunden till GI-kost är att olika typer av kolhydrater är olika effektiva med denna frisättning av insulin, varför man bör vara speciellt återhållsam med dem som är mest effektiva, till exempel flingor, bröd på raffinerat mjöl, torkad frukt, sötsaker, etc.

I vad mån är detta “obekräftade idéer”?

LC-kostens bakgrund är en näringsfysiologisk basfunktion, som är väl känd och aldrig vederlagts. GI-kosten är utvecklad och prövad vid Harvard University sedan ett par årtionden och har visat sig framgångsrik i praktisk tillämpning i många länder.

Lindroos förnekar inte GI-kostens effektivitet, men av oklar anledning passar den henne inte. Den “kan lätt missuppfattas och missbedömas” och “ett lågt GI-värde [är inte] en garanti för att livsmedelet är näringsriktigt”. Det stämmer och därför har man infört begreppet “glykemisk belastning” (GL). Då ses GI-värdet i relation till mängden av det berörda livsmedlet, vilket ger ett mera rättvisande, specifikt GI-värde. Fast Lindroos korrekt beskrivit detta i annat sammanhang, tycks hon inte beakta det i sin kritik av metoden. Den blir sålunda “en onödigt krånglig omväg för att äta hälsosammare.”

Och så kan hon avvisa systemet, eftersom “till dags dato finns inga längre interventionsstudier … som testat effekten av lågt och högt GI för viktkontroll och/eller viktnedgång.” De som med framgång följt metoden i ett par år undrar kanske i vad mån “längre interventionsstudier” skall behövas när tillämpning i klinisk verklighet ger allt tydligare utslag år från år. Rörande den “tallriksmodell” som Lindroos och Livsmedelsverket förespråkar redovisas varken “längre interventionsstudier” eller klinisk framgångsstatistik, men där finns inte heller en hållbar vetenskaplig grundval.

De både övriga punkterna tas upp i del 2 och 3 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIX, Del 2
Skrivet:   3 maj kl. 09:12

Sällsamma data om tråkig mat

I sitt resonemang om “teorierna bakom låghydratkost” kommer Anna Karin Lindroos till slutsatsen:

“Under en begränsad tid klarar många att hålla sig till denna typ av mat, men i längden blir det ganska enformigt och tråkigt.”

Vi kan utgå från att Lindroos med denna vetenskapliga utsaga inte beskriver en egen upplevelse och presenterar sig som ett stycke anekdotisk evidens. Det måste ligga andra iakttagelser bakom. Vad slags iakttagelser?

Kanske den att hennes medredaktör Stephan Rössner då och då säger samma sak i diverse media, liksom hennes kollega Volker Pudel, f.d. chef för Deutsche Gesellschaft für Ernährung, eller kollegerna vid British Nutrition Foundation i England där hon nu är verksam, eller…  Detta är en så vanlig kommentar bland personer som inte själva upplevt LC-kost att ytterligare redovisning är överflödig. What I tell you three times is true, hette det hos Alice i Underlandet.

Men Alice är ju inte vetenskap. Eftersom iakttagelsen inte är självupplevd måste den bygga på andra data. Vad slags data?

Flera av medarbetarna i läroboken företräder den nya synen på medicinsk forskning som en gren av sociologin. Den försvaras också i förordet, där Lindroos&Rössner kräver “ett kliniskt tvärvetenskapligt synsätt.” Det är alltså fråga om samhällsvetenskapliga data.

Hur de registrerats och bearbetats omtalar hon dock ej. Det är begripligt. Flera andra resonemang i boken visar hur medicinarnas nya förtjusning i samhällsvetenskap kännetecknas av yrvakenhet. Insikten att även sociologer samlar in och redovisar empiriska data har inte slagit rot ordentligt. Sålunda kan man tillåta sig bredare och lösligare utsagor än inom den traditionella medicinen.

Det förklarar anmärkningen att LC-kost skulle vara enformig och tråkig. RK gjorde nyligen en liten enkät i frågan. Fem svar citerades i HELGEXTRA den 14/4, där de fortfarande står att läsa. Andra kommentarer kan läsas i stor mångfald hos elvahundra registrerade LC-anhängare hos http://kolhydrater.ifokus.se/  och ytterligare ett par anlände hos RK efter Del 1 av detta kapitel:

“Har jag haft en tråkig, enformig livsstil de senaste (nästan) sju åren? Nej! Känns det som en belastning att hålla vikten? Nej! Har jag inga möjligheter att äta ute? Jo! Kan jag bjuda på gourmemat till gäster? Ja!”  från en som tillämpat kosten i sju år. Men en annan…

“… har själv inte ätit LCHF mer än några månader men jag tänker inte ge mig (mätt och frisk är mäktiga övertalningsmedel). Nu min poäng: Vilken livsstil förutom pizza, pasta och godis är lätt att bibehålla? Viktväktarnas program kanske? Nå, jag har provat det och var hungrig HELA TIDEN. Tallriksmodellen ska vi inte ens prata om.”

Nej. Men som en annan korrespondent noterade:

“Det är rent komiskt hur många det är som påstår detta utan att själva ha någon erfarenhet.”

Inom kulturantropologi finns en metod för datainsamling som kallas participant observation – forskaren deltar i sedvänjor och rutiner hos det exotiska folk han skall beskriva. Det anses ge bättre inlevelse och förståelse för sammanhangen. Det har vissa brister. Efterhand inser studieobjekten vad det är fråga om och kan komma fram med vansinniga påhitt som de tror han skall gilla. Men nutritionister som kan tänka sig ett sådant grepp på LC-folket torde ändå inte kunna hamna så snett som de hittills tycks ha gjort.

Som första ansats skulle RK då rekommendera ett besök hos http://blogg.passagen.se/chakula.   Där framvisas i text och bild, inklusive öppen kylskåpsdörr, den stora rikedom av lockande mat som LC-modellen medger i överväldigande kontrast mot Huddingedieten.

En annan invändning från Lindroos är att LC-anhängare skulle ha “svårt att få i sig tillräckligt med energi med enbart dessa livsmedel” (sid. 256). Vi påminns om Engströms gamla historia om mannen som ser en koltrast och kommenterar “Får en bofink se ut hur fan som helst?” Spekulationen har här väckt så stor häpnad att den måste ges ett eget avsnitt. Det blir Del 3 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIX, del 3
Skrivet:   4 maj kl. 09:00

Ofog kan slå tillbaka

En demagog är en som sprider uppgifter som han vet är osanna till åhörare som han vet är dumskallar, skrev H.L. Mencken, men han hade inget förslag om hur dumskallarna skulle komma tillrätta med detta. Det kan vara svårt. Att hänvisa till den iakttagna verkligheten duger inte alltid, för en bra demagog kan övertygande beskriva en helt annan verklighet än den som han just iakttar och dumskallen känner väl till.

Så var det till exempel när Stephan Rössner skrev att människokroppen “saknar system för att omvandla kolhydrater till upplagrat kroppsfett” (RK Kapitel XXII – 9 jan – Största mysteriet halvvägs löst). Så är det ibland också med protokoll som industrin lämnar in för att få nya tillsatser och läkemedel godkända.

Folket på tillståndsmyndigheten är kanske inte dumskallar, men de har sällan tid och pengar att göra egna tester; alltså är de hänvisade till att se hur tillverkarens data hänger ihop. Om den interna logiken stämmer och slutsatsen verkar rimlig så blir godkänt utan vidare krångel. Så har många skadliga produkter kommit på marknaden, till exempel alla statiner och säkert diverse E-tillsatser.

Inget i det som läggs fram får alltså strida mot något som står på annat håll i texten, eller som samma personer tidigare skrivit på annat håll. Detta kriterium kan också användas för att komma tillrätta med Anna Karin Lindroos´ anmärkning i slutet av gårdagens avsnitt. Här är hela textstycket:

“Även om intaget av protein- och fettrika livsmedel är fritt på en låghydratkost är det svårt att kompensera den energiförlust som uppstår när … bröd, potatis, pasta, ris, godis, läsk, juice, kakor m.m. utesluts ur kosten. Det som återstår att äta fritt av är i praktiken ost, kött, fisk och ägg och även i helt fria mängder är det svårt att få i sig tillräckligt med energi med enbart dessa livsmedel.”

Ett räknexempel hade varit bra. I en annan uppsats i boken omtalar Lindroos att “fett ger mer än dubbelt så mycket energi per gram som protein och kolhydrater” (sid. 95). Detta obestridliga faktum ligger ju också till grund för teorin om energibalans och den vilsna propagandan att man kan komma åt övervikt genom att reducera matens fettandel.

Eftersom kolhydraterna tar upp dubbelt så stor volym som motsvarande energiandel fett är det otydligt hur en reducering av dessa skulle kunna medföra energiförlust i en kost som kan innehålla två tredjedelar fett eller mer. Härmed tre måltidsexempel från Chakula denna vecka:

Äggröra, Kalvfärsbiffar med champinjongräddsås och broccoli, Grillspett på lamm och fläsk med coleslaw och broccoli, Fyra glas vin, Likör
2106 kcal, 86 g prot (16%), 137 g fett (59%), 38 g kolh (7%)

Äggröra, Skinkstek med coleslaw, Kyckling med camembert, Tre koppar fett te,
1979 kcal, 98 g prot (20%), 174 g fett (78%), 11 g kolh (2%)

Äggröra, Ost och lökkorv, 10 g mörk choklad, Kyckling med ruccolasallad, Vin, likör och två koppar fett te
3028 kcal, 133 g prot (18%), 212 g fett (63%), 50 g kolh (7%)

Sådana måltider redovisar Chakula varje dag. Någon energibrist kan inte märkas trots de få kolhydraterna. Det tycks ju tvärtom vara så att Chakula tack vare den låga andelen kolhydrater kan bygga upp varierade och energimässigt mättande måltider utan att fylla magen med skräp. Att hon steg för steg tappar vikt med dessa föga “enformiga och tråkiga” matvanor hör inte till dagens ämne.

Även de som sprider ofog i läroböcker bör se till att logiken hänger ihop, eftersom några av dem som studerar näringslära kan tänkas vara vakna nog att ställa frågor rörande sammanhangen. Studieplanen bör ha plats för frågor rörande intellektuell hederlighet och vetenskapliga renhetskrav. En lärobok i vilken flera skribenter lägger fram påståenden utan vare sig empirisk grundval eller intern logik kan då bli svårhanterlig för lärarna.

Den berömda stenålderskosten blir Del 4 av detta kapitel. Efter helguppehållet.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Pepe 2
Skrivet:   6 maj kl. 08:48

Tema:  Professorns mormor  (RK XLI)

Med mormor på ICA 
(efter U. P. Olrog: Samling vid pumpen)

Kom nu till ICA för det här exprimentet:
Först tar vi med oss allt dom har utav smör,
sen ska vi ta och rensa ut sortimentet,
plocka bort det som faktiskt gör att man dör.

Det blir lågfettprodukter och konstiga frukter
och flaskor med dietläsk (fast aldrig nåt fetfläsk),
och lättmargariner och sötmazariner
och sen varje upptänklig fettlös horrör.

Då ska du se att gamla mormor kan trivas.
Hon kommer strax att få sitt bästa humör.
När maten hon lagade återupplivas
så är det faktiskt du som blir profitör.

Mormors mat
(efter S. Topelius: Sov du lilla videung)

Kan du minnas mormors mat
med den fina såsen,
som helt utan glutamat
kom direkt från gåsen,
långt ifrån det svineri
som man numer finner i
unileverpåsen.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIX, Del 4
Skrivet:   7 maj kl. 11:10

 Kulturimperialist i Rössners stall

Avsnitttet om stenålderskost i kapitlet “Modedieter” utlöser en störtflod av indignation, men det beror inte på innehållet, som är nästan harmlöst. Det beror på språkbruket.

“Forskare har undersökt folkspillror i vissa delar av världen där man fortfarande äter och lever på traditionellt sätt”, berättar Anna Karin Lindroos. “Genom att studera folkspillror som fortfarande lever på t.ex Nya Guinea och i delar av Afrika och Amazonas kan vi få en uppfattning om hur en sådan kost kan ha tett sig en gång i tiden”.

 Vad är en folkspillra? Hur många personer får ingå för att man fortfarande skall kunna tala om en spillra?

 På samma sätt som i kapitelrubriken “Modedieter” använder Lindroos här ett uttryck som retoriskt konstgrepp. Läsaren skall omedvetet uppfatta att detta slags studier utförts på små grupper på egendomliga platser som inte rimligen kan ha någon betydelse för oss.

Folk som lever nästan opåverkade av västerländsk kultur i södra Etiopien – Guji, Borena, Sidama, Mursi, Karo och dussintals andra -  ser sig inte som “folkspillror”, det kan vi försäkra på grundval av egna iakttagelser. Varje sådan grupp anser sig ha den livsform som normala människor skall ha och finner andra grupper lite säregna. Det har alla människor gjort i alla tider; det är kanske den enda attityd vi alla har gemensamt. Inte heller torde de många grupper som lever traditionellt på Nya Guinea eller i Brasiliens urskogar anse sig vara “spillror”.

Jo, spillror förekommer även i dessa sammanhang. Kanadas polareskimåer och Maasai i Kenya,  berömda för sin kolhydratfattiga kost och sin frihet från sjukdomar, de är numera spillror. Maasai råkade illa ut när deras betesland förvandlades till nationalparker. De driver in mot städerna där de lever på att röva speceributiker och låta sig fotograferas. Eskimåerna har fått Coop-butiker med hela snabbköpssortimentet och dör idag också av våra sjukdomar. Personer som lämnar byarna i Nya Guineas högland hamnar i Port Moresby, där de super ihjäl sig.

Så ser “spillror” ut. När industrikulturen tränger på kan en grupp snabbt förvandlas till en spillra, och precis då förlorar den också sitt intresse som kostmodell. Som representant för industrikulturen kör Anna Karin Lindroos fram ett kulturimperialistiskt översittarbegrepp som blir speciellt stötande när det används i en lärobok. Man påminns om hur Charles Dickens i en tidningskrönika den 10 juni 1853 backade upp britternas ambitioner i Afrika genom att förklara att urbefolkningen borde “civiliseras bort från jordens yta.”

 Därmed har Lindroos förberett läsaren för nedsabling av även denna “modediet”. Det blir ämnet för Del 5 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIX, Del 5
Skrivet:   9 maj kl. 12:15

Arvet utan bölder och kopest

Den som inte odlar jorden kan inte drabbas av missväxt. Och den som inte håller boskap behöver inte varje dag gå och mjölka sin boskap.

Till synes logiska självklarheter? De har inte fått genomslag i Anna Karin Lindroos´ slutsatser rörande “stenålderskost”. På sid. 361 i den nya läroboken läser vi:

“Genom att människan lärde sig förvara mat, odla och hålla boskap minskade sårbarheten för oförutsedda händelser…”

Dessa nya talanger kom till i de trakter som beskrivs i Gamla Testamentet. Det tilldrar sig i den bygd där de första jordbrukarna levat några tusen år tidigare. Det är inget historiskt dokument, men nog återspeglar det hur människorna i trakten upplevde sitt försörjningsläge. Till exempel Joels första kapitel, vers 4:

“Vad gräshopporna lämnade kvar åt gräsgnagarna upp, vad gräsgnagarna lämnade kvar åt gräsbitarna upp, vad gräsbitarna lämnade kvar åt gräsätarna upp.”

Det slutliga ödet redovisas i vers 10-12, samma kapitel:

“Fälten är förödda, jorden ligger sörjande, ty säden är förstörd, vinet torkar bort och oljan sinar. Bönderna står bestörta och vinodlarna jämrar sig för vetets och kornets skull, ty åkerns skörd är förlorad, vinstocken har vissnat och fikonträdet tynar bort. Granatträd, palmer och äppelträd, alla markens träd är förtorkade och människornas glädje har vissnat.”

Bibeln har mycket att berätta om de besvär som en primitiv jordbruksekonomi kan drabbas av. Någon kanske erinrar sig alla “hemsökelser” i 2:a Mosebok: grodor, myggor, flugsvärmar, boskapspest, bölder, hagel och gräshoppor.

Det är sålunda inte överraskande att “hunger” fungerar som metafor för mänskligt elände genom hela boken. Redan i 1:a Mosebok berättas om hur Abraham måste bege sig till Egypten på grund av “hungersnöd i landet” och sedan lanseras hunger som ett ständigt hot och ibland som bestraffning av Gud.

Det verkar alltså inte så sannolikt att “sårbarheten för oförutsedda händelser” skulle ha minskat på grund av jordbruket. Trakten var karg på naturliga resurser, och just därför hade folk börjat försöka klara sig på ett mera systematiskt sätt än den försörjning som jägare och samlare spontant kunde njuta av i mera givmilda landskap.

Och mycket riktigt: arkeologiska fynd i flera världsdelar vittnar om hur människors medellängd och sjukdomsmönster försämrats när man börjat bruka jorden. Man kunde bygga större fasta samhällen än dem i tidigare kulturer, och man fick kanske “möjlighet att föda fler personer”, som Lindroos påpekar. Men de personer som bodde i dessa samhällen mådde sämre än dem som levat på vad livsmiljön spontant gav i andra trakter.

“…våra förfäder levde ett hårt liv för att få ihop mat för dagen”, omtalar Lindroos vidare.

Jo, det är ett hårt liv att ständigt tvingas anpassa sig efter odlingsårets växlingar och tamboskapens krav på tillsyn. Men de förfäder som gav oss det genetiska arvet var inte dessa ödesdrabbade jordbrukare i ogästvänlig miljö. Det har vi från de första människorna, som levde två miljoner år tidigare i tropiska klimat med ständigt tillgängliga naturliga resurser.

Dessa människor hade en lättare tillvaro än Abraham och hans familj. Denna lättare tillvaro var förutsättningen för den evolution som fick människohjärnan att utvecklas ur primathjärnan. Det var inte bölder och boskapspest som gav villkoren för våra nuvarande näringsbehov; det var tropiska frukter, feta villebråd, fisk och insektslarver. Mer om det i Del 6 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIX, Del 6
Skrivet:   10 maj kl. 10:19

Som snyltare kom vi igång

I sin kommentar till “stenålderskosten” erbjuder Anna Karin Lindroos en intressant anmärkning:

“Våra förfäder har säkert ätit vad de kunnat finna för att överleva.”

Det stämmer säkert, för det är inte troligt att de ätit vad de inte kunnat finna. Men vad har de då kunnat finna?

Kathleen Gordon, antropolog vid York University, har delat in vår näringstekniska förhistoria i tre huvudepoker. Hennes förslag har godtagits av brittiska kolleger och kan förtjäna vår uppmärksamhet:

Den första fasen kännetecknas av obearbetad, främst vegetabilisk mat, men med avsevärda animaliska inslag. Dessa erhölls genom snyltande på rester som rovdjur lämnat efter sig. Men dessutom åt man säkert insektslarver, som kan vara mycket feta. Det är alltjämt populär mat hos de invånare i Amazonas och Australien som Lindroos anser vara “folkspillror”. Detta kan ha varit tiden fram till för c:a 1,5 miljoner år sedan.

Under nästa fas började man avsiktligt jaga. I Spanien finns lämningar som tyder på att man nedlagt så stora villebråd som elefanter genom kollektiv skrämseljakt utför stup. I Tjeckien har man hittat tiotusen hästskelett nedanför ett stup. Andra villebråd var mammut, vildren, vildsvin, buffel och fisk beroende på “vad de kunnat finna” i trakten. Spår av vegetabilisk mat är sällsynta, men man måste anta att det fortfarande var en viktig beståndsdel.

Den  tredje fasen började vid övergången till Yngre stenåldern, när man började bruka jorden. Det inträffade ungefär samtidigt i olika världsdelar, för ungefär sjutusen år sedan i Mellanöstern, lite tidigare på andra håll. Anledningen var inte att man blivit duktigare på att utnyttja sina resurser utan att befolkningstrycket drev fram andra metoder att skaffa fram mat, när villebråden började ta slut.

Det var ett framtvingat steg bakåt, eftersom det blev hårt arbete. En amerikansk antropolog, Mark N. Cohen, har beräknat att jägarfolk i trakter med gott om villebråd kan skaffa fram mellan 10.000 och 15.000 kilokalorier på en arbetstimme. Primitiva jordbrukare kan däremot bara få fram mellan 3.000 och 5.000 kilokalorier per timme. Eftersom tyngdpunkten nu kom att ligga på kolhydrater blev det också mat av sämre kvalitet och brist på vitaminerna B12, A och D.

Resultatet var ofrånkomligt. I ett tjugotal områden på jorden har man genom skelettanalys fastställt att övergången från jagad till odlad mat, från nomadism till bofasthet, ledde till undernäring, bristsjukdomar och dessutom tarmparasiter på grund av sämre sanitet i de nya samhällena. Dessutom uppstod en social stratifiering, så att framför allt de välsituerade fick tillgång till kött.

Skillnaden kan ses än idag i Kenya. Maasai och Samburu är nomader; högresta spänstiga herdefolk, kända för sin goda hälsa. Deras grannar Kikuyu är jordbrukare. De är bofasta, mindre till växten och har benägenhet till hjärtfel.

När Lindroos skriver att “våra förfäder levde ett hårt liv för att få ihop mat för dagen” handlar det om de nya jordbrukarna, men detta görs inte klart i texten. Tvärtom: strax innan antyds att “folkspillror” i Amazonas skulle ha gett “en uppfattning om våra förfäders kostvanor…” som om det var deras hårda liv som satt sina spår i genetiken. Detta synsätt övergav arkeologer och antropologer på 1960-talet, men det lever kvar bland nutritionisterna.

Det kan ha en politisk anledning. Sägnen om det undernärda urfolket är ett fundament för den konventionella näringsläran, vars värdefullaste forskningsanslag kommer från livsmedelsindustrin. Den har också lett till Lindroos´ syn på “stenålderskost idag”, som blir ämnet för Del 7 av detta kapitel.

Mer om detta i tidigare kapitel: RK   Kapitel XXV – 12 jan – Skallskrap spetsade middagen,  RK Kapitel VIII – 11 okt – Fettfirmor skrev om förhistorien samt SLV-kommentaren Kapitel VII Hur fick fornfarfar sin KH-dos?

Litteratur:
M. N. Cohen: Health and the Rise of Civilization, New Haven 1989. Relevanta avsnitt i Cambridge World History of Food, Cambridge UP 2000: C. S. Larsen: Dietary Reconstruction and Nutritional Assessment of Past Peoples, p. 15-34; M. N. Cohen: History, Diet and Hunter-gatherers, p. 63-71

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIX, Del 7
Skrivet:   11 maj kl. 11:13

Nymodigt stenålderskäk kaputt

För nutida behov omtalar Anna Karin Lindroos på sid. 361 att det “finns förslag till en s.k. anpassad paleolitisk kost.”

Förslag varifrån? Det får man inte veta, för denna handbok ger inte källhänvisningar. Hur anpassad, och varför?

Det sägs inte heller direkt, men det framgår av den fortsatta framställningen:

“En sådan kost behöver inte ligga långt ifrån en mera vardaglig balanserad kost enligt Livsmedelsverkets rekommendationer.”

Det gäller alltså inte att anpassa den kost som skapade oss människor i tropisk miljö till nutida resurser och behov i ett mera tempererat klimat, en annars rimlig tanke. Nej, det gäller att anpassa den till sentida rekommendationer som bidrar vår tids övervikt och dess följdsjukdomar. Att det varit riktmärket framgår strax när man ser närmare på innehållet:

“Den bygger på mycket och magert kött, mycket frukt, grönt och rotfrukter, obetydligt med bröd och på mest surdegsbröd, minimjölk och andra fettfria mejeriprodukter, vegetabiliska oljor och ett lågt saltintag.”

Oj då. Vi får ta de olika ingredienserna i tur och ordning:

Mycket och magert kött. Varför magert? I kommentar till gårdagens avsnitt erinrades om hur de paleolitiska snyltarna var hänvisade till fett kött i hjärna och benmärg som rovdjur lämnat kvar. Dessutom hade de insektlarver. Det var alltså sådant kött som skapade det genetiska arvet, för andra villebråd hade inte de första hominiderna. De kunde också samla fågelägg, en bra källa till animaliskt fett och protein, men vi vet inte vilka fåglar som kan ha varit aktuella.

Resenärer i inuiternas hemtrakter har berättat om den desperation som drabbade folk när de inte fick tag i sina ordinarie ingredienser: sälspäck hos polareskimåerna och caribourenens märg hos inlandseskimåerna (t.ex. böcker av Farley Mowat och Hugh Brody). Då visste de att det skulle bli en kärv vinter med ovanligt många avlidna. Ju hårdare klimat, desto större behov av fett. Det förbises i Lindroos´ åskådning, som inte ser fett i behovstermer.

Mycket frukt, grönt och rotfrukter. Typen av rotfrukter bör uppmärksammas. Stärkelsehaltiga rotfrukter ger mera blodsocker, som omvandlas till kroppsfett. Såvitt vi vet hade paleoliterna inte tillgång till potatis, en av de värsta i detta avseende. Vissa tropiska frukter innehåller mera fett än dem som växer i tempererade klimat, t.ex. avocado, kokosnöt och oliver. Paleoliternas naturliga resurser kan alltså ha varit nyttigare än dem på våra breddgrader; det är just därför vi kan behöva en anpassning.

Obetydligt med bröd, och då helst surdegsbröd. Paleoliterna hade inte tillgång till nutida spannmål och malde inte de frön de kunde samla. Men detta kan vara är en rimlig “anpassning”, om den gör livet lättare.

Minimjölk och andra fettfria mejeriprodukter. En av huvudpunkterna för renläriga nutida stenålderskostare är att paleoliterna inte hade tamboskap. Mjölk från kor, getter och hästar är artfrämmande drycker för människan, men ingen har påvisat var dess eventuella skadlighet ligger, så länge den inte är värmebehandlad eller fettreducerad. Naturlig mjölk och fetthaltiga mjölkprodukter är i våra trakter den bästa källan till mättat fett, som vi behöver för hjärta, lungor och cellmembran (SLV  Kapitel XII Så kan “forskare” bli överens). Paleoliterna hade kanske kokosnöt, vars laurinsyra är ännu nyttigare, men detta är också en rimlig anpassning. Att pastöriserad  minimjölk är en meningslös, potentiellt skadlig dryck har det tjatats nog om i RK, och om det verkligen finns andra “fettfria mejeriprodukter” är det oklart vilket syfte de kunde tjäna.

Vegetabiliska oljor. Med detta begrepp avses oftast fleromättade växtoljor som solrosolja och majsolja. Sådana konstprodukter hade paleoliterna inte tillgång till, vilket de mådde bra av. Dessa oljor kan vara härskna redan när de köps, men “deodoriserade” så att det inte märks. De utlöser skadliga processer i kroppen och kan ytterst leda till hjärtbesvär. Denna anpassning är obegriplig, och Lindroos klargör ej vilket syfte den skulle tjäna.

Lågt saltintag. På savannerna i Ostafrika, där några av de första hominiderna dök upp, växer gräs ur vilka man kan utvinna salt. Det är alltså inte helt givet att de måste bo vid kusten för att få tag i salt. Salt har varit en viktig handelsvara i alla tider, kanske den första i historien, men för konservering, inte som näringsämne. Om denna anpassning kan bevisas ge folk lägre blodtryck, vilket är omstritt, så kan den godtas utan krångel.

“Det är inte bevisat att man lever längre med stenålderskosten”, sammanfattar Lindroos.”Om man sedan lever bättre är individens egen sak att avgöra.”

Om detta avser kosten enligt hennes föreslagna anpassning är det sannolika att man lever både kortare och sämre. Men med föreslagna justeringar kan det nästan anses bevisat att man lever både längre och bättre. Granskningen av den nya läroboken fortsätter efter helguppehållet.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = 

Pepe 3
Skrivet:   13 maj kl. 23:01

Tema: Stenåldersmat

Den sorgsne inuiten 
(efter C.M. Bellman: “Fjärilen på Haga”)
Se den sorgsne inuiten
på ett isflak just där han bor.
En gång var han ganska liten,
men sen blev han alldeles för stor.
Under vårdsamhällets tillsyn
gick hans hälsa helt omkull,
för på grund av deras villsyn
blev han sjuk och fet och full. 

 
Fornfarfars frukost
(efter A.Tegner/A. M. Roos: “Blåsippan ute i backarna står”)
(kan vid behov även sjungas som “Mors lilla Olle”)

Fornfarfars frukost var fruktansvärt fet.
Dock blev han inte så diger av det,
tänkte på framtidens hushållningsgen
var gång hade skrapade mammutens ben.

Benpipan blev ett slags fornklarinett.
Fornmormor dansade fornpiruett.
Tack vare mammutens lårbensfraktur
kunde de skapa sin forntidskultur.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = 

MÅNDAGSEXTRA från Rössnerkommentaren
Skrivet:   14 maj kl. 09:39

Frågor till doktor Larsson

Den 15/5 skall Ingrid Larsson vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg framträda i ett diskussionsmöte. Det kan bli tillfälle att ställa frågor rörande hennes dietistiska förkunnelse. Vi har bett vår värderade gästkrönikör Ina Dravelina, P.O., att sammanställa några frågor, baserade på påpekanden som Larsson gjort en ny lärobok, “Fetma” (S.Rössner/A.K.Lindroos red., Studentlitteratur 2007), kapitlet “Kostbehandling”, som hon skrivit i samarbete med Anna Karin Lindroos.

Menar du att kroppsfetma vållas av fett i maten?
Om svaret är nej, varför denna propaganda om lågfettkost?
Om svaret är ja, menar du att fett i maten kan gå direkt in i kroppens fettvävnader? Iså fall, går det utan insulin?
Om svaret är ja, beskriv metabolismen.
Om svaret är nej, menar du att fett i maten frisätter insulin?
Om svaret på detta är ja, så är detta ett nytt vetenskapligt rön, var finns dokumentation?
Om svaret på detta är nej, hur går det då till?

I kapitlet ges praktiska förslag rörande kostbehandling vid övervikt. Några citat (rött) med frågor som dessa förorsakar.

Fettintaget bör minskas genom ett mindre intag av mättat fett och transfett. Varför mindre mättat fett? Vilka är riskerna? Var finns de dokumenterade?

…magra mejeriprodukter bör också ingå i en väl sammansatt kost. Varför magra? Vad är fördelen med magra mejeriprodukter?

Vid matlagning bör man använda sparsamt med fett av god kvalitet. Vad betyder här “god kvalitet”? Finns något som vore bättre än smör?

Mager mjölk i begränsad mängd utgör ett viktigt näringstillskott. Vilka är fördelarna med mager mjölk? Varför inte full fetthalt?

…färdiglagade rätter kan vara ett bra alternativ. Var ligger fördelarna?

De sötningsmedel som finns idag är dokumenterat oskadliga. Var finns denna dokumentation?  

Det är inte nödvändigt att använda matfett till brödet, men vill man göra det är smörgåsmargarin med högt innehåll av enkelomättat eller fleromättat fett ett bra val. Kan ett sådant margarin vara bättre än smör? Isåfall varför?

Om någon vill ställa dessa frågor, meddela gärna svaren till piltson@gmail.com.

Till morgondagens TISDAGSEXTRA har vår andra värderade gästkrönikor Olga Dravelova lovat att sammanställa ett par frågor av mera principiell natur.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = 

TISDAGSEXTRA från Rössnerkommentaren
Skrivet:   14 maj kl. 12:54

Fler frågor till doktor Larsson

Eftersom det utlysta diskussionsmötet med Ingrid Larsson skall äga rum redan på tisdagen har TISDAGSEXTRA akutbehandlats och kan presenteras redan idag. Olga Dravelova meddelar att hon har storknat och måste uppsöka sjukhus. Frågorna rörande doktor Larssons vetenskapliga metodik ställs därför av vår värderade gästkrönikör Ignaz von Dravelàr, P.O., som här fått göra en snabbutryckning.

I den nya kursboken skriver Larsson&Lindroos att kostbehandling skall vara evidensbaserad (Sid. 246-247). Hur “evidensbaserad” skall tolkas klargörs ej, så jag använder den definition som gäller hos oss. Vi menar att “evidensbaserad” innebär att de praktiska åtgärder man tillgriper tidigare skall ha visat sig ge positiva resultat. Om så inte varit fallet finns ju ingen evidens att åberopa.

Så hur fastställer man då om resultat varit positiva? Genom iakttagelser. Dessa kan vara exakta mätvärden eller mera svårgripbara effekter som kan diskuteras. Men utan någon form av iakttagelser kan man inte dra slutsatser rörande behandlingens effektivitet.

Iakttagelser ligger nästan alltid i botten av vetenskapligt arbete som leder någonstans. Framför allt ligger de i botten när man upprättar s.k. teorier. När man har ett antal iakttagelser som pekar i samma riktning och ingen som pekar i annan riktning kan man upprätta hypoteser, som kan prövas och eventuellt avkasta nya iakttagelser. Så småningom har man så många samstämmiga iakttagelser att man kan lägga fram en teori, som får gälla till dess man står inför en ny iakttagelse som inte alls stämmer med teorin.

Är vi överens så långt? Detta kallas induktiv metod: man börjar i botten och erhåller bredare kunskap än de enskilda iakttagelserna medger. Den har sina brister, säger kunskapsteoretiker, men de kan inte förneka att den leder framåt.

En annan metod är deduktiv. Den har en stor fördel, nämligen att man med denna metod klarar sig utan iakttagelser. Istället har man en oantastlig, bred sanning. Ur den kan man härleda diverse smärre sanningar. Metoden kan förekomma inom matematik, där talar man om axiom, eller inom teologi, där samma breda sanningar är s.k. dogmer. Men den har också en liten nackdel.

Den kan nämligen aldrig leda framåt. Den breda sanningen finns ju redan, och den kan inte rubbas av iakttagelser eftersom metoden inte tillåter sådana. Men nu stöter vi på en gåta som äntligen leder fram till den fråga som skulle ställas till doktor Larsson.

I kapitlet “Energibalans” klargör hon att hennes åskådning baseras på termodynamikens första huvudsats, som är oantastlig och fungerar som axiom inom fysiken. (Att hon då förbiser den viktigare andra huvudsatsen påpekade Piltson i RK LXII, så det förbigås här.) Hennes metod är alltså rent deduktiv. Hon klarar sig utan iakttagelser och teorin om “Energibalans” är deduktivt härledd.

Men i kapitlet “Kostbehandling” efterlyser hon och Lindroos som sagt evidensbaserade metoder. Frågan blir alltså: Hur kan man nå fram till evidens med en metod som inte medger de iakttagelser som kan belägga evidensen?

Så långt den gode Ignaz. Han tycks tro att Ingrid Larsson sitter i ett kunskapsmässigt dilemma; tisdagens dikussion kanske kan visa en utväg ur detta. I ONSDAGSEXTRA skall en annan av våra gästkrönikörer föreslå iakttagelser som hade kunnat leda Ingrid Larsson ur detta dilemma om hennes metod hade medgivit iakttagelser.

P.S.
Från sjukhuset meddelas att Olga Dravelova är utom fara. Hon hade fått en propp i matstrupen. Den var emellertid lätt omhändertagen, eftersom den uteslutande tycks ha bestått av kokosfett.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = 

ONSDAGSEXTRA från Rössnerkommentaren
Skrivet:   16 maj kl. 11:09

Se bara på verkligheten, säger Justus

Det har gått några veckor sedan vår gästkrönikör, kaloristen Justus Dravelius, P.O., lade fram sin präktiga redovisning av sambandet mellan jojobantning och energirestriktion i RK  Kapitel LIVIII – 27 mar – Gästkrönikör, kaloristen Justus Dravelius, P.O.Han är rätt person att föreslå vilken typ av iakttagelser som kunde föra in Ingrid Larsson på ett mera lovande spår.

Som framgick av TISDAGSEXTRA verkar Ingrid Larsson arbeta utifrån en idealistisk forskningsprincip. Utan att göra egna iakttagelser stöder hon sig på en (korrekt men ej tillämplig) basteori: termodynamikens första huvudsats om den oförstörbara energin. Men hon förväntar sig att kolleger skall bedriva empirisk forskning, så att de kan lägga fram “evidensbaserade” kostråd.

De båda kan svårligen förenas. Mitt förslag vore att tills vidare bortse från termodynamiken och istället göra iakttagelser. Det är tänkbart att resultatet av dessa sedan kunde leda tillbaka till termodynamiken, nämligen dess andra huvudsats, som handlar om energiförluster. Detta påpekade Piltson redan i RK  Kapitel LXII, 5 Apr – Kättarna vinner – men varför?, men utan att ge direkta förslag. Denna mera besvärliga uppgift dumpar han på mig. Emellertid kan jag då utgå från den förträffliga sammanfattning som Piltson själv gjorde rk Kapitel LXI – 4 apr – Vem vet vad som är fel?

Det bör finnas möjlighet till relevanta iakttagelser i flera av de kunskapskategorier som han där drog fram.

Metabolism:
I kommentar till MÅNDAGSEXTRA har “Dez” framhållit att protein och fett i maten kan frisätta insulin för inlagring i kroppsvävnad. Piltson anser inte detta särskilt trovärdigt och säger sig ha konsulterat en biokemist i ärendet. Frågan är hur pass väsentlig en sådan funktion är, jämfört med det enorma insulinsvar som erhålls av s.k. snabba kolhydrater. Här kan det finnas utrymme för mera gedigna rön än dem som “Dez” åberopade.

Epidemiologi:
Den statistiskt påvisade relationen mellan de nya konstgjorda växtoljorna och vår tids nya sjukdomar verkar enastående sannolik. Epidemiologi kan aldrig ge slutlig, “bevisad” kunskap rörande sjukdomsorsaker, men den kan ge uppslag till iakttagelser baserade på enskilda patienters anamnes, snarare än statistiska massfenomen. Sådan redovisning kunde vara intressant, men jag känner inte till i vad mån det gjorts. Om det inte gjorts kan en orsak vara att finansiärer sällan är beredda att kan lägga ned pengar på resultat som kunde gå emot deras intressen. Här finns också utrymme för en intressant insats.

Västerländsk näringshistoria:
Vi vet att fetma förr i tiden ansågs tilldragande även i vår kultur. Idéer om hur den kunde uppnås skulle kunna sökas i romaner och veckopressartiklar från början av 1900-talet och tidigare. En intressant kulturhistorisk uppgift; samarbete med en institution för nordisk etnologi kunde visa sig fruktbart. Min hypotes är att idéerna framför allt skulle visa sig handla om kolhydrater, snarare än fet mat.

Klinisk erfarenhet:
Försök att få fram framgångsstatistik rörande viktförlust med kalorirestriktion har misslyckats. Den berömda överviktsenheten i Huddinge redovisar t.ex. inga siffror, men dess föreståndare har talat om “ett 25-årigt professionellt misslyckande”. Ingrid Larsson skulle här kunna göra en värdefull insats tack vare sina goda kollegiala kontakter.

I sin kommentar till rk lx  påpekade kollegan Carl Erik Flodmark att “visst är vår kunskap inte fullständig.” Den skulle kunna komma närmare detta ouppnåeliga mål med den typ av iakttagelser som här föreslagits, snarare än enbart hänvisning till en irrelevant termodynamisk grundprincip.

Så långt vår enastående Justus. RK återgår till huvudfåran med ett sammanfattande avsnitt rörande Anna Karin Lindroos´ utläggning om “Modedieter”.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = 

Rössnerkommentaren, Kapitel LXIX, del 8
Skrivet:   18 maj kl. 18:52

 Konsten att vara vetenskaplig

Vi erinrar oss hur Anna Karin Lindroos skiljer mellan “seriösa kostråd” och “modedieter” på sid. 363:

“Många av de dieter som lanseras är lätta att avfärda, då teorierna bakom dem är så ovetenskapliga.”

Vad betyder då “vetenskaplig” resp. “ovetenskaplig” i detta sammanhang? Uttrycken återkommer även i andra kapitel i den nya läroboken, men kriterierna för vad som är pålitligt vetenskapligt slås inte fast någonstans. Lindroos har sitt eget förslag:

“Om man som vårdpersonal  känner sig osäker på om en diet är seriös eller inte och om det är bra eller dåligt att en patient följer en viss diet, bör man konsultera någon med högskoleutbildning inom nutrition.”

Inseglet på ett kostprograms kvalitet skulle sålunda hänga på förespråkarens anknytning. Med studier i näringslära på högskolenivå blir man garant för vetenskaplighet, och därmed för kostråd som pålitligt kommer att fungera. Om de föregående avsnitten i detta kapitel tycks antyda tveksamhet om detta, så finns inte anledning att här anföra förbehåll. En annan syn på begreppet “vetenskaplig” leder lätt till en annan syn på distinktionen mellan seriös och oseriös.

Enligt denna syn skulle vetenskaplighet kunna bottna i metoden för framskaffande av kunskap snarare än förespråkarens lärdomsmässiga förankring. Vederhäftig teoretisk underbyggnad och påvisad framgång i praktisk tillämpning vore ett par grundläggande kriterier. Om de appliceras på Lindroos´ förkunnelse, så visar sig var och en av hennes tre “modedieter” mera vetenskaplig än hennes “seriösa kostråd”.

Det väcker frågan vad kravet på vetenskaplighet kan vara värt om inte påvisbar klinisk framgång tas med som ett rekvisit. “Det gick åt helvete, men i princip hade vi rätt”, hävdade de principfasta när muren föll och den östtyska samhällsbyggnaden föll isär på några veckor. De höll flaggan högt på toppen av en ruinhög. Minnet återkom några gånger under läsningen av den nya läroboken och blev mest pregnant i kapitlet om modedieter.

Granskningen av boken fortsätter, och kanske t.o.m. kan avslutas, efter helguppehållet.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Pepe om Rössners universum
Skrivet:   20 maj kl. 09:35

“En fis i universum” – S. Rössner om GI-metoden
“Den som bantar på  hallonbåtar kommer att känna sig sugen, förstoppad, förbannad och hungrig” -  S. Rössner om den nautiska metoden
Kapten Rubus       
(efter D. Andersson: Jungman Jansson)

Se nu upp, Kapten Rubus, redan sväller evidensen
från en pysande skuta i periferin.
Du får envist fiffla siffror för att fixa flatulensen
och sen rofyllt få njuta ditt lättmargarin.

Men nu snart, Kapten Rubus, skall en insikt uppenbaras,
som kan visa att pruttar i astronomin
skulle styra dina båtar så att lotsen dumförklaras,
om han otyglat skuttar i gastronomin.