Rössnerkommentaren, kapitel XL-LIX

Rössnerkommentaren, Kapitel XL
Skrivet:   12 februari kl. 10:04

Forskarna klokare än mormor?

Som sagt:
“Ibland förmedlar dock gamla mormor nedärvda råd, som faktiskt inte alls stämmer överens med vad dagens forskning kommit fram till.”

Meningen erbjuds inte bara i “Kroppen har rätt”, enligt gårdagens Helgextra. Den återkommer på sid. 136 i “God mat för klokt folk”. Stephan Rössner tillämpar återanvändning. När man ser närmare på en av hans böcker visar den sig ibland vara en tidigare bok, fast ommöblerad och presenterad med ny titel och i annat format.

Vilka är då de råd som gamla mormor har att erbjuda? Det klargörs inte i någon av böckerna, men nog är det osannolikt att mormor skulle ha betraktat en treåring som fullvuxen. Det gör Rössner på sid 137:

“Riktigt små barn behöver alltså fett i kosten. Det är därför missriktad ambition att barn upp till treårsåldern några magrare alternativ. Små barn skall ha helmjölk och vanligt smör eller margarin – inga utspädda `lätta salvor´.”

Det är ett dystert uppslag som här lanseras: att små barn – eller någon person över huvud taget – skulle må bra av margarin! Vad det är kan läsas på adress http://www.gunnarlindgren.com/matfett, och så lägger vi den tanken åt sidan för all framtid. Detta skall handla om det som sedan blir kvar av meningen.

Nog ligger det mellan raderna att barn äldre än tre år skall ges fettsnål mat? Intrycket förstärks av en mening på föregående sida:

“Minimjölk och fiberrik kost är säkert bra för vuxna kvinnor och män men definitivt ingenting att rekommendera för barn under tre års ålder.”

Hur minimjölk kan vara till fördel för någon människa, oavsett åldern, framgår inte. Kanske har “dagens forskning” kunnat visa något som gamla mormor aldrig kunde tänka sig, men den som inte är så insatt i sådant finner det sannolikt lättare att tro på mormor, varje fall när det handlar om barnen.

Barn växer. De fortsätter att växa tills de är ungefär 18 år. Det visste mormor, och det är nog bekant även för professor Rössner, som har ungdomar i familjen. Ändå har han inte uppfattat att de kanske bör tillföras speciell energi och näringsämnen för de anaboliska processer som tillväxten innebär. Det handlar om fett, kalk och protein; har dagens forskning verkligen påvisat att ungdomar inte har dessa behov?

Det är oklart, för detaljer och bakgrundsfakta presenteras inte i böckerna; det rör sig om ren predikning. Men faktum är att Rössner här är en aning mera generös än WHO. I deras rekommendation sätts vuxengränsen redan vid två år, något som svenska Livsmedelsverket tagit fasta på.

Det är absolut häpnadsväckande, sade en förskolefröken vid samtal om saken. Det är så märkligt att det här skall ägnas ett speciellt kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XL, exkurs
Skrivet:   13 februari kl. 13:14

Märkligt förbud i ny religion

Den motsättning mellan “gamla mormor” och “dagens forskning” som Stephan Rössner nämnt i två böcker förtjänar extra uppmärksamhet. Hade mormor visdom som dagens forskning ej uppfattat, eller har forskningen uppdagat saker som mormor kanske aldrig kunde tänka sig?

Gamla mormors föreställningar om barnmat finns inte dokumenterade i tilllgänglig litteratur. De får antas stämma överens med s.k. sunt förnuft hos folk som ännu ej drabbats av vetenskapligt grundade kostråd. Och dagens forskning?

Ja, här finns en trycksak, Mat för småbarn från 1 till 6 år, utgiven av Livsmedelsverket 2002. Den får tills vidare antas innehålla f.n. gångbara resultat av dagens forskning.

Det visar sig att i frågor om matvanor, måltidsorganisation, ätpsykologi och annat innehåller boken iakttagelser och förslag som mormor inte kan ha haft mycket att invända mot. En del hade faktiskt också kunnat bibringa henne värdefulla nya tankar. Till exempel på sid. 20:

“Barn är duktiga på att reglera sitt eget energiintag. Det kan variera mycket mellan olika måltider men brukar vara stabilt över en längre tid. … Om man försöker få barnet att äta mer än det behöver och om man tvingar barnet att alltid äta upp all mat på tallriken kan man sätta den naturliga mekanismen ur funktion. Barn som tidigt får lära sig att äta upp allting … kan bli sämre på att reglera sitt ätande än barn som får lära sig att lyssna på sina inre signaler… Det är helt naturligt att barnet ena dagen äter bara köttbullar och nästa dag bara potatis… Det brukar jämna ut sig när man ser på näringsintaget under längre tid.”

Det handlar om den omedvetna aptitreglering som här beskrivits i tidigare kapitel. Barn kan inte så bra förutse hur mycket de behöver och vill ha, påpekas det vidare. Därför kanske de tar för sig mer än de orkar äta, och det är då olämpligt att tvinga dem att äta upp allt.

Med mera dylikt. Häpnad drabbar här gamla mormor. Dagens forskning har lett till insikter långt bortom hennes strikta syn på dessa ärenden. Inte heller har hon haft anledning att fundera på religionens roll vid frukostbordet: “Det är viktigt att komma ihåg att en del religioner … utesluter livsmedel som är vanliga i det svenska köket.”

Här börjar mormor tänka efter ordentligt. Och när hon så läser riktigt uppmärksamt så finner hon att “smör” saknas i sakregistret och inte nämns någonstans i hela boken. Istället talas det om “flytande margarin”, ett främmande begrepp för mormor. Varpå hon inser att dagens forskning medfört att en helt ny religion brutit ut i landet.

Den praktiska innebörden av detta blir ämnet för ett senare kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLI
Skrivet:   14 februari kl. 14:27

Tomma hyllor efter matröjning

För att kunna förstå gamla mormors förundran rörande den nya religionen bör man veta något om den situation som den har lett till. Som upptakt till boken “Kroppen har rätt” konstaterade Stephan Rössner:

“På stenåldern fanns inte 75 procent av den mat vi äter idag. Ändå levde man sunt.”

“Ändå”? Ordet tycks förutsätta att den mat vi idag erbjuds är sund. Det kan vara värt att granska det vanliga snabbköpssortimentet och fundera på hur pass hälsosamt det är. Som tankeexperiment slopar vi nu det som kanske inte är så lämpligt.

Hyllor och frysdiskar med industritillverkade färdigrätter måste tömmas. I stort sett alla sådana rätter innehåller s.k. smakförstärkare; den mest ökända är natriumglutamat. Vid vanemässig användning fungerar det som ett nervgift, som på sikt kan vålla allvarliga ålderssjukdomar som Parkinsons, Alzheimers och multipel skleros.

Samma sak gäller hyllan med påsrätter som bara skall röras ut i vatten. De innehåller också natriumglutamat.

Konservsortimentet får krympas avsevärt. Där finns tillsatser med de ökända E-numren. Fastän de är officiellt tillåtna kan några av dem är vara hälsovådliga vid vanemässig användning. Andra kan bli skadliga i samverkan på grund av outforskade “cocktaileffekter”.

Samma sak gäller vissa typer av korv och färdigpackat kallskuret. All mat med E-tillsatser måste bort.

På mejerihyllan måste lågfettprodukterna tas bort, eftersom för de berövar oss det nyttiga mättade fettet och innehåller kemikallier för att dölja kvalitetsförsämringen. Växtfetter som margarin, majsolja och solrosolja måste bort, men margarinet kan ersättas med kokosfett, som hämtas från butiker för “hälsokost”. Rapsolja och olivolja kan få vara kvar. Lättmjölk och minimjölk slopas. Riktig mjölk, smör, kaffegrädde, tjock grädde och helfet yughurt, creme fraiche o. dyl. får vara kvar så länge de inte innehåller kemikalier.

Ägg från frigående höns får bli kvar men burhönsäggen slopas.

Nästan hela sortimentet fabrikstillverkade bageriprodukter bör försvinna i sin nuvarande skepnad. De innehåller tillsatser som knappast är nyttiga i längden, och bröd görs som bekant av spannmål, vilket passar bra för fåglar. Deras matsmältning har en kräva som bryter ned “fytin” och andra gifter som sädesväxterna utvecklat till försvar mot angrepp av djur, inklusive människan. Men människan har ingen kräva. Emellertid kan surdegsbakat rågbröd få stå kvar. Jäsning med surdeg bryter också ned dessa gifter. Surdegsbröd är hälsosamt.

Av konditorivarorna kan gräddbakelser få vara kvar. Deras andel av socker och vetemjöl är låg i förhållande till andelen animaliskt fett, som vi mår bra av, och några godsaker måste vi ju tillåta oss. Men industritillverkade kakor och sådant måste bort på grund av transfetterna.

Hyllan med drycker måste tömmas på dietläsk och annat som innehåller aspartam och vissa andra sötningsmedel. De har samma effekter som glutamat. Utbudet av vanliga läskedrycker slopas på grund av sockerhalten. Socker ger övervikt och kan vålla diabetes. Öl kan få vara kvar. Det är gjort av spannmål, men jäsningen har samma effekt på fytin som surdegen. Öl innehåller visserligen kolhydrater, som man blir fet av, men någon dryck måste vi ju tillåta oss. Bland övrigt alkoholiskt kan rödvinet få vara kvar.

På hyllan för frukt och grönsaker bör potatis och vissa andra rotfrukter tas bort. Sallad är tveksamt, eftersom den kan innehålla höga halter bekämpningsmedel, men får bli kvar “med tvekan”. Vissa fanatiker vill också slopa färsk frukt, men så långt skall vi inte sträcka oss; man kan inte anpassa hela sortimentet till diabetiker och andra specialkunder. Frukt innehåller vitaminer, som bekant. Därför får också fruktjuice och saft bli kvar

Fiskdisken får stå orubbad, men med varning för odlade typer som fått olämpligt foder och storhavsarter med höga halter kvicksilver. Köttdisken behöver inte heller ändras, förutsatt att färgämnen kan förbjudas. Kött från vår tids kött husdjur har visserligen sämre kvalitet än i äldre tider, eftersom fettet avlats bort, men det kan vi inte göra något åt när köttet nu en gång nått butiken. Det får bli kvar som det är.

Kort sagt: det var de industritillverkade, “processade” produkterna som här slopades. Efter dessa ändringar har kanske 75 procent av sortimentet försvunnit, den andel som Stephan Rössner angav. Men det innebär inte en återgång till stenåldern, bara till tiden omedelbart efter krigsslutet. Då fanns inga livsmedelsfabriker som formulerade nya sanningar och började finansiera professorer med uppgift att basera en ny religion på dessa.

Kommande kapitel av Rössnerkommentaren skall ta upp bakgrunden till de några av ändringarna. Kompletteringar och invändningar tas emot – Johanna i Uppsala? Eller professor Rössner?

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLII
Skrivet:   16 februari kl. 11:54

Fattigfett åt varje barn

Efter upprensningen av sortimentet i förrgår blir det lättare att förstå varför Stephan Rössners gamla mormor hade svårt att finna sig tillrätta i snabbköpet.

Så många saker som hon inte behövde! Och vilken konstig blandning, mormor brukade köpa skinka hos slaktarn, bröd hos bagarn, tomater på torget och tidningar i tobaksboden strax intill. Och så förstås saltkött hos specerihandlarn – han stack ned handen i en stenkruka på disken, drog upp en rulle som dröp av saltlake och skar prydligt upp skivorna.

Men nu ligger både skinkan och saltköttet i förseglade kuvert. Skinkan saknar fettrand och saltköttet saknar smak.

Mjölk köpte mormor i mjölkboden. Bara en sort fanns det, en liter i taget hällde man upp och kruka måste medföras. Men här finns nu fyra sorter, och ingen duger till filbunke. Den som sägs vara bäst är tunnmjölken, som aldrig kom till mjölkboden eftersom den sändes till grisarna. Men smör kunde man också köpa där, från socknens eget mejeri, fast mormor brukade köpa hos specerihandlarn.

Nu är mejeriet borta, men här ligger fyra andra märken från tre länder, och alla skall vara livsfarliga. Varför säljer man då det nya smöret om det är livsfarligt, undrar mormor. Kunde man inte ha behållit den gamla sorten som hon använde både i köket och på matbordet.

Jodå, margarin hade han också, specerihandlarn. Det var för fattigfolk, som man tyckte lite synd om. Deras barn var ju klena också, det såg man direkt. Det berodde nog på margarinet, sa doktorn. Men han kunde ju inte dela ut smör till alla; det fanns för många som hade det dåligt ställt på den tiden. Nu har det jämnat ut sig, så nu skall alla barn ha fattigfett.

Varför det, undrar gamla mormor, kan det här vara en lära för vanligt folk? Och hur kunde det bli så?

Det skall tas upp i nästa kapitel.

Rössnerkommentaren: Coda

Med mormor på ICA
(efter U. P. Olrog: Samling vid pumpen)

Kom nu till ICA för det här exprimentet:
Först tar vi med oss allt dom har utav smör,
sen ska vi ta och rensa ut sortimentet,
plocka bort det som faktiskt gör att man dör.

Det blir lågfettprodukter och konstiga frukter
och flaskor med dietläsk (fast aldrig nåt fetfläsk),
och lättmargariner och sötmazariner
och sen varje upptänklig fettlös horrör.

Då ska du se att gamla mormor kan trivas.
Hon kommer strax att få sitt bästa humör.
När maten hon lagade återupplivas
så är det faktiskt du som blir profitör.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLIII
Skrivet:   19 februari kl. 15:08

Bort med det bästa, säger professorn

I boken “Fett” (3:e uppl. Hirzel Verlag) beskriver Ulrike Gonder hur “gamla mormor” umgicks med fett. Med Gonders tillstånd översätter vi ett stycke från sid. 169-170:

“Det är inte länge sedan som man i varje hushåll hade en flottkruka på den svala källartrappan eller inne i matrummet. Det var innan kylskåpet hörde till självklarheterna. De fasta animaliska fetterna var därför idealiska, eftersom de inte hann härskna innan de användes. Framför allt använde man fett som erhållits vid höstslakten – friterade med talg från nötboskapen, kokade och bakade med svintalg. Det speciellt mjuka och smakliga gåsfettet och det goda smöret gjorde julkusarna extra fina och ströks på brödet. Margarin åt de som inte hade råd med smör, en billig ersättning som inte smakade så bra.

På 1950-talet kom en “frosserivåg” efter de magra krigsåren. När kroppsvikten gick upp upptäckte man att några mättade fettsyror kunde höja blodets kolesterolhalt. Det var margarintillverkarnas stora chans: fettrika, animaliska livsmedel som korv och bacon, ister och grädde, alla kaloririka och fulla av mättade fettsyror, utpekades som boven i dramat och kunde bekämpas med vetenskapliga vapen. Jakten på animaliskt och mättat fett kom igång och pågår än idag.

Ingen beaktade att hälsofrågorna faktiskt inte är så enkla som man först hade tänkt sig. Inte heller slogs man av att det kanske kunde finnas ett visst förnuft bakom de fetter som traditionellt använts i ett samhälle. De hade smakat gott i sina olika användningar och var enastående lämpliga för olika uppgifter i köket – och utan tvivel mera hälsosamma än något som innehåller delvis härdade fetter.

Ännu 1930 smälte varje husmor själv smör för sina behov i köket, men det mesta av kunskaperna om fettkvalitet, förvaring och användning av fett har nu förlorats. Vi känner inte längre till hur riktiga fetter smakar och doftar, eftersom de raffinerade oljorna och margarinerna saknar lukt och har “neutral” smak. När det kommer en ovanlig doft från spisen blir man ängslig, har jag köpt fel olja, gör jag på fel sätt…?”

Det finns flera beskrivningar av hur amerikanska oljetillverkare kastade sig över Ancel Keys´ förfalskade forskningsrön och blev feta på dem. Det skall inte upprepas här, se istället på http://fetmaparadoxen.se/paradox/taubes.htm. Vad som däremot förtjänar upprepas är Stephan Rössners syn på detta:

“Använd inte stekfettet för att reda av såser utan slå bort det som har stekts ur kött eller fågel. Gör istället en buljong av en halv buljongtärning…”

Tidigare belyst i Rössnerkommentaren Kapitel XIII – 18 okt – Gås kaputt efter Rössners tabu och Kapitel XXXV – 31 jan – Om konsten att bli överviktig.

Om något förlag vågar sig på att ge ut Ulrike Gonder på svenska skall Rössnerkommentaren bekosta ett signerat exemplar till professor Rössner.

= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLlV
Skrivet:   20 februari kl. 12:19

Kemimat förstör aptiten – för alltid

På sidan 177 i “Viktskolan” skrev Stephan Rössner:

“Barn har en inbyggd förmåga att förr eller senare kompensera det de hoppade över vid föregående måltid.”

Det är den funktion som här berördes i Kapitel XXXVII – 5 feb – Vishet bakom professorns rygg. För sent upptäcktes denna passage, så professor Rössner har förtjänat en försiktig ursäkt. Han känner till den hormonstyrda regleringen.

Hans påpekande att “kroppen saknar inbyggd vishet” var vilseledande, för det är precis vad det handlar om här. Eller skall vi tro att denna kompenseringstalang inte gäller vuxna? Matsmältningssystemet innehåller hundra miljoner nervtrådar, upplyser Udo Pollmer, och självfallet inte bara hos barn.

Tvärtom, reglersystemet växer till sig efterhand som barnet blir större. Men det kan bli okänsligare om det luras alltför ofta. Det är det som händer när det tvingas arbeta med maträtter som har samma smak men helt olika kemisk sammansättning.

Ju mer man försöker tappa vikt med kemiskt kamoflerad mat eller modeflugor som stör reglersystemet, desto större nedtrubbning av systemets sensorer – och desto sämre förutsättningar när man till slut hittar ett program som inte kämpar mot systemet utan utnyttjar dess möjligheter. Utan större sakkunskap om detta än arbetet med Rössnerkommentaren avkastat kan vi här våga ett kategoriskt uttalande:

ETT BANTNINGSSYSTEM SOM INTE STÅR I SAMKLANG MED KROPPENS EGEN ENVISA STRÄVAN EFTER BALANS KAN INTE ATT GE NÅGOT IMPONERANDE SLUTRESULTAT.

Kan det ha sammanhang med Överviktsklinikens beskedliga målsättning: 10 procent av utgångsvikten?  (Se Kapitel XLIX – 6 mar – “Delmål” blev slutambition) Det är i varje fall tydligt att man inte bör hoppas mycket av ett system som kämpar emot kroppens balansfunktioner. Och det gör varje system som baseras på kalorirestriktion utan hänsyn till näringsämnenas fördelning.

Det är grymt. Och ännu grymmare blir det i belysning av en kommentar av Rössners kollega Claude Marcus förra veckan:

- Man måste acceptera att vara hungrig för att gå ned i vikt!

Hungern uppstår för att man blivit “mätt” enligt klinikens definition (Kap. XXXIII, tre avsnitt), fast kroppen inte blivit tillfredsställd. Kanske vore det lämpligare att ge kroppen vad den meddelar att den vill ha istället för att fylla på näringsfattig mat med stor volym.

På diverse ställen har Stephan Rössner beskrivit sig som “expert”. Det är en otydligt hur en expert med kännedom om den hormonstyrda regleringen kan arbeta med kaloriräkning istället för att utnyttja denna enastående bundsförvant. Rössners nya bok “Fetma” skall snart utkomma på förlaget Studentlitteratur; den kanske ger svaret på gåtan.

Till dess skall Rössnerkommentaren fördriva tiden med en exkurs rörande hans amerikanska kollega Diana Schwarzbein, modern till “Schwarzbeinprincipen”. På sidan 154 säger hon rentut: “Man kan inte tappa kroppsfett på en kost som bygger på kalorirestriktion.” Precis vad vi misstänkte.

TILLÄGG 5/9 2007
Dessutom har förekomsten av manodepressivitet (“bipolär störning”) fyrtiodubblats på tio år, omtalar New York Times idag på adress:

http://www.nytimes.com/2007/09/04/health/04psych.html?_r=1&ref=health&oref=login

De feta barnen får allt oftare obegripliga vredesutbrott. Det gäller att hitta “the right combination of medications”, och det forskas efter specialmedicin för galna barn. Att det kunde bero på kemimat och fettbrist var det ingen som föreslog.
Men det gör vi här. Fet mat är tryggt och lugnande, och fet blir man inte heller.

= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =


= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
PILTSONS HELGEXTRA
Skrivet:   23 februari kl. 15:16

“Dravel” sa professorn

Stephan Rössner anser sig ställd inför “fett accompli”

Professor Stephan Rösser erbjöds möjlighet till replik när utsnitt ur Rössnerkommentaren skulle publiceras i Tidningen “2000-talets vetenskap” denna månad, men han avböjde.

“Självfallet ingen anledning att bemöta detta dravel”, skrev han. “Hade du haft en seriös intention hade du givit mig tid för en replik; nu ställer du mig inför fett accompli.”

Närmare karakterisering av dravlet erbjöd han inte, varför vi ej kan veta var och hur Rössnerkommentaren styrt vilse. Möjlighet till bemötande kvarstår dock ständigt, och professor Rössner erhåller nu även de senaste tjugo kapitlen, som han inte tidigare hade meddelats. Vi ser fortfarande fram emot hans eller andras tillrättalägganden på punkter där så anses behövligt.

Även de som inte menar att detta är dravel kan inse att man knappt kan få ihop 43 kapitel över samma tema helt utan misstag, speciellt som Rössnerkommentaren produceras av amatörer som traskar runt i en terräng där Rössner är landets mest uppmärksammade expert. Här emotses alltså justerande ingrepp från vilket håll de än må komma.

Rössnerkommentaren återkommer på måndag med en gästkrönikörs betraktelse rörande Stephan Rössners relation till Hippokrates.

= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLV
Skrivet:   26 februari kl. 09:55

För veckans gästkrönika har Rössnerkommentaren lyckats utverka ett engångsbidrag av lipidisten Sophus Dravelander, P.O.:
 
Hippo tillbaka igen, men varför?

“Den som är rund om magen klarar sig bättre än andra i alla sjukdomar”, skrev Hippokrates för tvåtusenfyrahundra år sedan. “Både kost som vållar kraftig viktminskning och gödning av den utmärglade kan vålla besvärligheter”, påpekade han.

Hans anmärkningar känns moderna. Fördelen med motion, frisk luft och rent vatten insåg han tydligt, fast hans tids läkekonstnärer inte visste något om infektioner och hade vilsna idéer om syftet med blodomlopp, andetag och andra fysiologiska tilldragelser.

Men det är framför allt som dietist som Hippokrates är intressant idag. Om bröd skrev han till exempel:

“Kroppen påverkas på olika sätt av bröd, beroende på hur det är bakat. Det är en skillnad beroende på om det är gjort på rent mjöl eller mjöl med kli, eller om det är gjort på siktat eller osiktat mjöl…?”

Det var nog historiens första anteckning om att kroppen reagerar olika på bröd av raffinerat mjöl och fullkornsbröd.

Men förra seklet blev Hippokrates belastad. Sjukhusen fick nya diagnosmetoder med förfinade instrument, så nu handlar det mindre om att undersöka patienter än om att fastställa deras “värden”, som måste justeras till ett förespeglat ideal. Läkare strävar inte längre efter att bota patienter, de “ställer in” normdata. En frisk patient, skrev en kollega, “är en som inte blivit tillräckligt analyserad.”

Och så den 10/12 1972 noterades i Svenska Dagbladet att “det läkarideal som Hippokrates representerade tillhör en värld som för längesedan lagts i ruiner”. I förordet till en engelsk utgåva från 1978, påträffad i Piltsons avlagringar, fastställs att “det mesta om anatomi, fysiologi och patologi i de hippokratiska skifterna sedan länge varit förlegat…”

Sedan dess har hanteringen blivit alltmer raffinerad. Pillerfirmorna forskar inte längre efter nya produkter för att fylla befintliga kliniska behov, de uppfinner nya kliniska behov som kan fyllas med befintliga produkter. Sådant skapar intressanta sjukdomar som tidigare inte fanns. Doktorn letar inte längre efter symptom; han registrerar “riskfaktorer” som kan påverkas med medicin.

När en viss riskfaktor pressas ned på konstlad väg kan andra gå upp, så att patientens totala risk blir oförändrad eller försämras. Men eftersom det finns medicin för påverkan av varje enskilt värde och doktorn bara ansvarar för sitt specialområde, kan han ge sig på separata riskfaktorer utan att bekymra sig om totaleffekten.

I detta läge var det inte överraskande att några klarsynta personer åter började snegla mot Hippokrates. Ett urval ur den svenska översättningen från 1909 gavs ut i nytryck 1989. I förordet nämndes en “opinionsmässig vindkantring”:

“Under seklernas gång har spekulationer, dogmatism eller fanatism bringat den akademiska medicinen och därmed sjukvården på avvägar…”

Men det dröjde innan man vågade att allvarligt fundera över den nya synen. I Sverige fick vindkantringen ett intressant uttryck den 15/12 2004. Då blev Hippokrates återupprättad, och på samma ställe i samma tidning som dömt ut honom trettiotvå år tidigare. Under rubriken “Hippokrates visste hur man håller dieten” presenterades ett referat av hans syn på kostens betydelse för hälsan med förbehållslöst uppskattande kommentarer.

Men det var inte det mest intressanta. Det mest intressanta var författarens identitet: Stephan Rössner, berömd fetmabekämpare i Huddinge.

Det var en överraskning, eftersom Hippokrates´ syn på fetma stämmer illa med den som Rössner själv har förkunnat. Länge var han ju Sveriges mest uppmärksammade fettfobist, men den Hippokrates som han nu återupprättade hade ett annat råd till den korpulente som vill förlora vikt:

“Hvad han förtär bör vara fett, ty på det sättet blir man mätt på litet nog”, står det i Löwegrens översättning från 1909.

Den ryktbara svenska högfettrörelsen kan alltså hänvisa till mer än tvåtusenåriga rötter, men det har Stephan Rössner inte kunnat göra. Ett par år tidigare hade han förklarat att “man blir fet av fett – inget annat”, och han hade haft en helt annan idé om hur man blir mätt, vilket här beskrevs i RK Kap. XXXIII (tre avsnitt).

“Allmänheten är mera förvirrad än någonsin”, skrev han nu i tidningen. Jo, nog stämmer det, men vilket evangelium skall tas på allvar? Västvärldens kostrådgivare står inför ett byte av vetenskaplig ideologi, och Rössner har hört till den skola som är på väg ut. Förberedde han en diskret kursändring?

Tydligen inte. Samma år utkom “Viktskolan” med oförändrad ortodoxi, vilket Rössnerkommentarens elva läsare torde ha uppfattat. Så vad var orsaken till detta säregna snedsprång? Det förblir en gåta, en av de många som vidhänger begreppet Rössner.

Men den “överviktige” som vill satsa på Hippokrates kan notera att hans lära hade en vidsynt generositet som saknas hos många av vår tids kostapostlar. En av hans aforismer slår fast att “vad beträffar mat och dryck är det bättre att taga något som är en aning mindre lämpligt men behagligt än något mera lämpligt men mindre behagligt”.

Det bör vara trösterikt för dem som fåfängt kämpat med olustig surrogatmat eller meningslösa snabbkurer à la veckopressens dietprofeter. S.D.

Så långt den gode Sophus. Rössnerkommentaren återgår på tisdagen till huvudfåran och den avbrutna betraktelsen rörande barnmat.

= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLVI, Del 1
Skrivet:   27 februari kl. 11:16

Mager lunch ger feta barn

“Sockerdricka eller gräddsås till köttbullarna”, frågar en ängslig pappa något barn på sid. 214 av “Viktskolan”. Det handlar om att välja mellan två onda saker. Att gräddsåsen är lika ond som sockerdricka är en självklarhet i Stephan Rössners värld, där det heter att “fett är vår farligaste kalorikälla.” (“Kroppen har rätt”, sid. 82 och “God mat för klokt folk” sid. 44).

Vilken typ av ämnesomsättning som kan göra fettet så farligt har Rössner inte redovisat i någon av de åtta böcker som hittills varit tillgängliga. Här gällde det framför allt maten för barn och ungdom, och om det skriver Rössner bland annat:

“Paradoxalt nog skulle … fetma i ungdomsåren … kunna förklaras av att man fick för lite fett men för mycket protein under de allra första åren.” (“Kroppen har rätt”, sid. 141 och “God mat för klokt folk”, sid. 139).

Alternativ formulering:
“Paradoxalt nog skulle fetma i ungdomsåren kunna förklaras av att man fick för lite fett men alldeles för mycket kolhydrater under de allra första åren – och även senare om man följt officiella kostråd.”

Men för den som vet att fett inte är primärt fettbildande är det inte fråga om någon paradox. Det handlar om den falska “franska paradoxen” som blivit ryktbar inom den konventionella näringsläran utanför Frankrike. Man lade märke till att fransmännen äter fetare mat än vi andra – framför allt det ökända mättade fettet i gåslever och Camembert – men är ändå inte så överviktiga som vi andra och har långt färre hjärtfel än vi har.

Det stämde inte med hur de borde uppträda enligt gällande lära. Sålunda förklarades de uppträda på fel sätt. Denna “paradox” måste accepteras för att läran skulle kunna gälla. Att se den uteblivna fetman som en iakttagelse av intresse för forskare var inte aktuellt, eftersom det kunde leda till allsköns besvär. “När jag en gång bestämt mig vill jag inte bli förvillad av fakta”, sade Winston Churchill en gång i underhuset.

Den falska paradoxen visar hur näringsläran styrs av dogmer som inte får ifrågasättas och axiom som inte behöver bevisas. Men dagens ämne var alltså barnamat, och då är frukosten av speciellt intresse.

“Undersökningar har visat att barn som får dålig frukost presterar sämre i skolan och blir trötta innan de för lunch”, skrev Rössner i “Viktskolan” (sid. 164). Det är lätt att tro på, men hur skall frukosten då se ut? För detta går vi till hans “Bruksanvisning för bantare” (Brombergs förlag 1995), sid. 55:

“Din morgongröt … blanda 1 dl havregryn med 2 dl vatten och 1/4 tesked salt direkt i en djup tallrik och kör på full effekt i mikrovågsugn ca 1 1/2 – 2 minuter.”

Den som här drabbas av flerdimensionell vämjelse förtjänar sympati; denna uppfinning kan inte rimligen ha bidragit till Rössners inval i “Gastronomiska akademin” (Kap. XXXV). Men det var inte hela frukosten. Till detta kan man äta smörgås med pålägg av en skiva magert kött, en skiva mager ost, ett tunt skikt mager leverpastej eller ett halvt ägg. Vidare påpekas att “mager smältost (det finns sådan med 10 procent fetthalt) i ett tunt skikt ersätter smör eller bordsmargarin om man måste ha sådant på smörgåsen.” (sid. 56-57).

Det är en riktigt dålig frukost. Särskilt god är den inte, havregröten kör upp insulinet i onödan och här finns inget fett som kan dämpa denna reaktion. Om offret sitter stilla de första skoltimmarna kan den bli fettbildande. Men vad vore då alternativet?

Vi måste komma ihåg att eleven behöver en frukost som inte bara räcker för de första timmarna utan också kan ta honom förbi den dåliga lunch han får om skolbespisningen följer Livsmedelsverkets rekommendationer med lättmjölk, margarin, spaghetti och dyligt. Rössnerkommentarens förslag:

Omelett på två ägg med fyra baconstrimlor, en mugg steviasötad choklad med vispgrädde och ett par smörgåsar med opastöriserad fet ost men utan bröd. Och så ett saftigt päron för lite energi den första timmen.

Riktigt gott kan det bli, och i Del 2 av detta kapitel försöker vi belysa förslagets näringstekniska bakgrund.

TILLÄGG 17/8 2007: 
Ett stycke ur dagens post från RK:s främsta ledstjärna:
“I don´t know for how long parents have been advised not to feed their kids too much fat. ´Eating fat makes them fat´ is the usual message here, and therefore eating less of this particular foodstuff is the way to put a break on the burgeoning rates of overweight and obesity we´re seeing in our children. This week, in a seeming `about-turn´ that is all too common in the area, we´ve been advised to make sure children get enough fat in their diets.”
Mer om detta samt källhänvisning på länk John Briffa ovan t.h.

= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLVI, Del 2
Skrivet:   1 mars kl. 16:24

Fet ostsmörgås utan bröd

I Del 1 lanserades ett alternativ till den eländiga frukosten i Stephan Rössners “Bruksanvisning för bantare”. Här redovisas nu dess sakliga grundval.

Frukosten måste ge tillräcklig mättnad i 4-5 timmar och snabbt ge energi för främst intellektuellt arbete, men dess kalorivärde behöver inte bekymra oss. Det finns fyra samverkande anledningar:

1. Skillnaden mellan teoretiskt tillgängliga kalorier och dem som kommer kroppen tillgodo är så stor att kaloritabeller är meningslösa och vilseledande.
2. Skillnaden mellan mätningar av vissa livsmedels teoretiskt tillgängliga kalorier kan vara så stor att man inte får pålitliga standardvärden. Det kan vara förklaringen till att tabellerna är olika i olika länder. “Naturen har bred variationsmån, vilket försvårar livet för kaloritricksande kostrådgivare” (U. Pollmer).
3. Skillnaden mellan olika individers utnyttjande av tillgänglig kalorimängd kan vara så stor att ett standardvärde kanske inte är tillämpligt på en viss person.
4. Kombinationen av näringsvärden, snarare än deras sammanlagda kalorimängd, är avgörande för en måltids kvalitet.

Till detta kommer den psykologiska vilseledningen: en siffra är alltid förledande exakt; man glömmer lätt att dess förankring i verkligheten kan vara bräcklig.

Ingen av de auktoriteter som här anlitats (ref. nedan) har funnit kaloriräkning ett förnuftigt verktyg, och Schwarzbein är speciellt rättfram: “Räkna varken kalorier eller fettgram. Kolhydraterna är det enda näringsämne du skall vara försiktig med.”

De som troskyldigt räknar kalorier vid köksbordet jonglerar med fantasibegrepp. Vi har länge misstänkt att det är just de som drabbas av diabetes2 – se där en forskningshypotes som inte hör till dagens ämne.

Gröt och bröd med lite magert kött – riktmärket för Rössners frukost är kolhydrater med obetydlig tillsats av protetin och så lite fett som möjligt. Tillsatsen “en matsked lingonsylt eller en frukt skuren i bitar” nämndes ej i Del 1, men det är marginell förändring av både smak och näringsvärde. Den skulle serveras med lättmjölk, ett begrepp som inte passar in i vår verklighetssyn men enligt Pollmer är speciellt lönsam för den mejerinäring som finansierar Rössners professur.

Riktmärket för det alternativa förslaget är behoven – material för kroppens utveckling under uppväxttiden och energi för dagens omedelbara förbrukning. Då kommer fett, protein och vissa mineralämnen i första hand. Och den rikaste, enklast tillgängliga källan för allt detta än vanliga hönsägg. Om hönsen utfodrats på det sätt som är naturligt för höns fyller äggen också behovet av de fleromättade “essentiella” fettsyrorna Omega3 och Omega6 i rätt proportion. (Det gäller varken burhöns eller golvhöns, vars ägg enligt en amerikansk expert inte passar som människoföda, men det hör inte heller till dagens ämne.)

Ägg innehåller vitaminerna A, D och K – alla livsnödvändiga och speciellt viktiga för en kropp som ännu ej är fullvuxen. De är alla fettlösliga; utan fett kan de inte så lätt komma kroppen tillgodo. Det är därför som omeletten serveras med bacon.

Fettet från fyra baconstrimlor bör räcka som stekflott för omeletten, annars får man sätta till smör och välja bättre bacon nästa gång. Fett som stekts ur fläskkött innehåller upp till femtio procent enkelomättade fettsyror och bara tio procent av den skadliga fleromättade sorten. Resten är mättat animaliskt fett, den sort som hjärta, lungor och cellmembran mår bäst av.

Här invändes från publiken (Chakula af Göteborg) att bacon är “processad” mat som innehåller nitrit (och t.o.m. socker?!), vilket anses cancerbefrämjande. Det må så vara, men om man väljer kokt skinka, som numera nästan helt saknar fettrand, så måste omeletten gräddas med smör, vilket kan innebära smakförlust. Nitrithalten är marginell, vi tar den med jämnmod.

Nästan varje bygd i Centraleuropa har sin egen variant av rökt sidfläsk, en annan tänkbarhet. Men även Rössnerkommentaren bör ha rätt till vissa fördomar. En av dem är att allt rökt kött är mindre hälsosamt än traditionellt saltad bacon av den engelska typen, så effektivt imiterad av danskarna. (Det går ett rykte att dessa har flyttat grisar till Polen, där de utan polisingripande kan pumpas upp med hormoner, men därmed kommer vi också bort från det aktuella ämnet.)

Proteinet i ägg och bacon är speciellt viktigt, eftersom proteinbrist under uppväxttiden kan ge bestående brister i matsmältningssystemet, den ökända “läckande tarmen” som släpper ut osmält mat i blodcirkulationen – den nutida fokuseringen på kolhydrater kan ställa till ett mycket rikhaltigt elände.

En ostsmörgås utan bröd består självfallet av ost, bestruken med smör om man så vill. Osten skall vara gjord på opastöriserad mjölk, vilket betyder att den inte kan vara svensk. I Sverige är det nämligen förbjudet att tillverka hälsosam ost, men den får importeras. Pastörisering innebär att alla enzymer i mjölken slås ut. Det är en allvarlig förlust, eftersom just dessa enzymer är den huvudsakliga anledningen till att man bör dricka mjölk; allt annat som anses viktigt i mjölken kan man få på annat sätt.

Enzymer är viktiga för matsmältningen och kroppen är till stor del beroende av att de tillförs utifrån. De berömda schweiziska hårdostarna (Appenzeller, Tète de Moine, Emmentaler, etc.) kommer här i förgrunden, eftersom de enligt lag måste tillverkas av opastöriserad mjölk. Vad som anses livsfarligt i Sverige är lagligen förskrivet i Schweiz.

Brödet får inte vara med i smörgåsen eftersom all spannmålsmaserad mat i längden är påfrestande för människans olika organ. Vi saknar den kräva med vilken fåglar kommer tillrätta med frön. Begränsningen gäller även det uppreklamerade fullkornsbrödet, eftersom detta är speciellt hälsovådlligt (se RK Kapitel XXIX – 18 jan – Fullkorn kan bli kaos till slut) Det innehåller “fytin” och andra gifter, som evolutionen har gett sädesväxterna för att skrämma bort människor, något som människorna ännu ej har insett.

Så var det då tillhörande frukostdryck. Kakao är ett milt narkotikum som ger vissa personer, framför allt barn, en känsla av eufori. Det är därför lämpligt för den som måste tillbringa hela dagen i trist klassundervisning. Vi kan rekommendera att skolbarn medbringas 70-procentiga chokladkakor att diskret knapra på under lektionerna. Steviasötningen omhändertogs i gårdagens kommentar. Rörande vispgrädden, se påpekande om hjärta, lungor och cellmembran ovan.

Päronet är frukostens huvudsakliga energikälla, välsmakande kolhydrater som slår till omedelbart. Till skillnad från Rössners havregröt kan det inte förväntas bli fetmabildande.

Denna alternativa frukost innebär en återgång till kunskap som gällde innan tillverkare av växtoljor och frukostflingor lanserade en ny religion, som blev etablerad folktro med hjälp av legoprofessorer i alla västländer. Den innebär att Rössnerkommentaren gensäger ett halvdussin dogmer som är styrande för Stephan Rössner, hans kolleger vid svenska Livsmedelsverket och deras industristyrda läromästare i USA. Vi ser fram emot livfyllda bemötanden, när detta kapitel tillställs ledande svenska näringsteologer, herr Rössner och SLV:s chefsnutrionist, fru Sohlström.

Anlitade auktoriteter:
U. Pollmer/S. Warmuth: Lexikon der populären Ernährungsirrtümer, 3. Aufl., München 2004
D. Schwarzbein/N. Deville; The Schwarzbein Principle, Deerfield Beach, Fla., 1999
M. G. Enig: Know Your Fats, Silver Spring, Md., 2000
A. Davidson: The Oxford Companion to Food, Oxford 1999
N. Worm: Syndrom X, Lünen 2002
R. Schmid: The Untold Story of Milk, Washington DC, 2003

TILLÄGG 14 aug. 2007: Hemställan om kommentar från SLV:s chefsnutritionist Fru Sohlström blev aldrig besvarad.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLVII
Skrivet:   2 mars kl. 10:58

Billigt fett går på tvären

Var finns det billiga fettet?

Stephan Rössners syn på fettmetabolism refererades i  Kapitel XXI – 8 jan – Billigt fett väcker häpnad. Han framhöll där att fett skulle vara “billigare” än andra näringsämnen att hantera i kroppen, vilket skulle göra det extra ödesdigert för den som vill hålla kroppsvikten i styr.

Rössnerkommentaren drabbades då av en viss rådvillhet, eftersom upplysningen går på tvären mot all annan tillgänglig information i frågan. Enligt vedertagen vetenskap har fett låg verkningsgrad i kroppen, vilket innebär stora förluster i metabolismen – en positiv egenskap eftersom man därför kan räkna med att fett förbränns istället för att bli kvar i kroppsvävnad.

Det var en av de frågor som vi hade hoppats professor Rössner skulle belysa ytterligare. Men trots upprepade hänvändelser har han inte hört av sig sedan Rössnerkommentaren drogs igång i oktober 2006.

Gåtan kvarstår alltså, men närmare granskning av Rössners skrifter har gett den ett djupare perspektiv. På sid. 232 i “Bruksanvisning för bantare” (1995) har han utvecklat sin syn mera i detalj:

“Idag vet man att det krävs mer energi av kroppen för att omsätta kolhydrater och proteiner än fettkalorier. Äter du ett gram kolhydrater eller proteiner, som innehåller fyra kalorier vardera, så går det åt cirka två kalorier för kroppen att hantera och lagra upp de fyra kalorierna för senare förbränning. Nettoresultatet blir alltså två kaloriers tillförsel. Däremot går det nästan inte åt någon energi alls för att tillgodogöra sig och lagra upp de nio kalorierna som 1 gram fett innehåller.”

Nu står vi handfallna. Varifrån denna information är hämtad är oklart, eftersom Rössner inte redovisar sakligt underlag till sina predikningar.

När läsaren inte får veta vilka iakttagelser som kan ligga till grund, kan han drabbas av misstanken att det inte finns något sakligt underlag. Beräkningen kan vara en konstruktion avsedd att bilda fundament för den konventionella näringslärans fettskräck. En predikant med dessa siffror i ryggen kan tryggt varna för fettkonsumtion, vilket man ju också gjort de senaste decennierna.

Uppdiktade data är inte helt ovanliga i denna bransch. Paul Campos och Uffe Ravnskov har båda berättat om hur hittat fantasiskapelser som forskare lagt fram som “resultat” i samklang med rådande ortodoxi, så att de kan hoppas på pengar till ytterligare forskning.

Innan vi beskyller professor Rössner för något sådant bör saken granskas av folk med mera erfarenhet än våra amatöriska medarbetare. Citatet tillställs därför en fackman med mera gedigen kunskap, och vi hoppas kunna meddela hans analys under den kommande veckan.

Efter helguppehållet återkommer Rössnerkommentaren med en gästkrönika om en gensträvig doktor.

Rössnerkommentaren, Kapitel XLVII, tillägg
Skrivet:   7 mars kl. 08:02

Tvist mellan dravel och pladder

Stephan Rössner tycks stå ensam med sin uppfattning att “idag vet man att det krävs mer energi av kroppen för att omsätta kolhydrater och proteiner än fettkalorier”. Hur man vet detta, och vem som i övrigt vet, förblir otydligt eftersom Rössner ännu ej svarat på vår fråga om saken.

Ingen annan tillgänglig auktoritet delar Rössners idé att fett skulle ha hög verkningsgrad i kroppen, så att det vore speciellt ödesdigert till lunch. Fett är som sagt mera energirikt än något annat. Men enligt andra sagesmän är detta inte ett problem, eftersom det blir så stora energiförluster i ämnesomsättningen att vi kan äta mycket fett utan att riskera övervikt.

Det är ju också vad den kliniska verkligheten tyder på, vilket omvittnats av t.ex. Annika Dahlqvist, Lars-Erik Litsfeldt och Sten Sture Skaldeman i Sverige, Maurice Legoy i Frankrike, Barry Groves och John Briffa  i England, Nicolai Worm och Udo Pollmer i Tyskland, Diana Schwarzbein i USA m.fl., var och en med en skara belåtet nedbantade anhängare, s.k. glada entusiaster enligt Stephan Rössners vokabulär.

Frågan fick gå vidare till andra experter, en biokemist och två läkare som ibland gjort sig hörda i kostdiskussioner. Först biokemistens utredning till fromma för dem som eventuellt begriper vad den handlar om:

“När fett omsätts går det ju igenom betaoxidation innan det AcetylCoenzymA som bildas går in i citronsyracykeln. Kolhydraterna kräver ingen betaoxidation. Om alltså fettet skulle kräva mindre energi för sin omsättning, så skulle alltså betaoxidationen inte bara förlöpa utan energiåtgång utan kanske t.o.m. tillföra energi. Hur skulle det gå till? Om fett var mer lättåtkomligt som energikälla, varför använder då kroppen glykogen, när den snabbt behöver energi? Beteendevetaren Rössner har ju många egentillverkade teorier…”

För oss andra var de båda medicinarna är mera tydliga:

“Vad han säger är ju att i den mån kalorier från socker resp fett lagras som fett, sker det med olika `verkningsgrad´ – lite som Feinman Fine´s `metabolic advantage´ när protein omvandlas till glukos med energispill i processen, bara med omvänt förtecken!”

Stephan Rössner tycks här ställa den iakttagna verkligheten på huvudet, eftersom den omvända synen bättre passar hans troslära och praktiska förkunnelse. Det var på tal redan i  Kapitel XXI – 8 jan – Billigt fett väcker häpnad. Men, får vi nu lära oss av hans kollega:

“Fettlagring går inte till på detta enkla vis – det är en aktivt styrd (med hormoner) process. Och för den delen – de överskjutande 2 kalorierna går till uppvärmning och dem sparar man in någon annanstans om så skulle behövas. Man tar alltså för givet (eftersom det passar ens syfte) att energiförlusterna är konstanta oberoende av vad man äter. Hade det varit så enkelt hade det gått att styra fettlagren med kaloritillförseln – och i första hand då genom att sänka fettet. Och lyckas man inte på en gång så är receptet att försöka lite till – förr eller senare MÅSTE det väl fungera…”

Det är önsketänkandets psykologi – om den effekt som ideologin kräver inte infinner sig, så tar man dubbel dos.

En annan kollega var mera rakt på sak: “Här tror jag Rössner är ute med rent pladder. Att det skulle gå åt olika mängd energi att omsätta samma mängd energi??!! …vi vet alldeles för lite för att inte säga något alls om sambandet mellan energibalans och människans viktreglering…”

Rössnerkommentaren är “dravel”, meddelade Stephan Rössner nyligen. Energifrågan har alltså reducerats till semantik – de som tror att fett är billigt i metabolismen ägnar sig åt pladder, medan de som menar tvärtom producerar dravel.

= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLVIII 

Skrivet:   5 mars kl. 10:17

Veckans gästkrönikör är den anmärkningsvärde lipidören Perkele Dravelén, P.O.

Fettfrälst doktor öppnade eget

Efter bara något års arbete hade hon kommit till insikt:
- Men Gud, här kommer diabetiker för att få hjälp och vi ser till att de blir värre och värre!

Och metoden?

Den var Diabetikerförbundets standardmetod: frukostflingor med lättmjölk, en banan och ett glas apelsinjuice. Och för resten av dagen lågkalori, ordentligt med kolhydrater och mycket lite fett. Det var föreskriften på den klinik där hon arbetade.

Patienterna blev allt tjockare och allt sjukare. Hon gav dem instrument med hem och sade att de skulle mäta blodsockret före och efter varje måltid. Så kom de tillsammans till insikt: det var precis den föreskrivna kosten som skapade problemen.

Inte så konstigt, tyckte hon: Kolhydrater är ju det enda näringsämne som snabbt kan omvandlas till socker. Varpå sockret lagras in som fett med hjälp av det insulin som den föreskrivna maten framkallar.

Det hade sunda förnuftet kunnat säga henne, men i nio års läkarutbildning kan man riskera att förlora sitt sunda förnuft. Hon lämnade kliniken och fortsatte i egen regi. Så kunde hon fortsätta utan inblandning av paragrafladdade överchefer.

Sex år och tretusen patienter senare kom hon fram med en bok om saken: “Ännu har jag inte träffat någon som mådde bra av att äta fettsnålt… Så snart vi strök kolhydraterna från kosten, men lade till protein och fett, så började de tappa ett kilo kroppsfett i veckan.”

Patienterna var förbryllade, men hon hade en standardförklaring: “Du blir inte fet av att äta fett, eftersom fett i maten inte frisätter insulin.”

Det handlar om Diana Schwarzbein vid Endocrinology Institute i Santa Barbara, Kalifornien. Efterhand hittade hon kopplingar mellan lågfettkosten och en rad andra åldersbesvär som kollegerna kallade “genetiska” eller “kroniska”, eller bådadera: hjärtfel, cancer, tidigt åldrande genom cellförstöring, ledbesvär, osteoporos… “Lågfettkosten stör kroppsbalansen genom att först höja insulinnivåerna, vilket i sin tur leder till en kaskad av andra hormonrubbningar.”

Nej, medger hon, det är inte belagt i långtidsundersökningar. Men det är fakta som backas upp av basvetenskaperna fysiologi och biokemi. “Och det finns inte någon långtidsundersökning som påvisar fördelar med fettsnål kost.”

Med basvetenskap i botten får patienterna representera den ordentligt beprövade erfarenheten. Och aldrig behöver de vara hungriga under pågående kur. P.D.

Så långt den förträfflige Perkele, som tydligen inte räds den amerikanska lagen om upphovsrätt. Hela krönikan är ju ett uppkok på förordet till Schwarzbeins bok, och så får man inte göra, står det på försättsbladet. Men Schwarzbein kan var och en lära känna på www.schwarzbeinprinciple.com. RK fortsätter i morgon med Stephan Rössners syn på möjligheterna med Huddingemetoden.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel XLIX
Skrivet:   6 mars kl. 09:33

“Delmål” blev slutambition

I “Bruksanvisning för bantare” har Stephan Rössner på sid. 50 beskrivit hur man bör planera sin viktminskning:

“För svårt överviktiga kan ett första större delmål vara 10 procent av kroppsvikten.”

Boken kom ut 1995. Nio år senare kom “Viktskolan”, där framtidsutsikterna beskrivs på sid. 12:

“Från medicinsk synpunkt är experterna nöjda med en bestående viktnedgång på 5-10 procent.”Det som 1995 var ett “delmål” var 2004 högsta slutambition. Verkligheten har gjort sig hörd även på Huddingekliniken. Man har uppfattat att kaloriräkning och energirestriktion har sina praktiska begränsningar. Orsakerna till detta berördes i  Kapitel XLlV – 20 feb – Kemimat förstör aptiten – för alltid,  varifrån vi vågar citera det centrala budskapet:

“ETT BANTNINGSSYSTEM SOM INTE STÅR I SAMKLANG MED KROPPENS EGEN ENVISA STRÄVAN EFTER BALANS KAN INTE ATT GE NÅGOT IMPONERANDE SLUTRESULTAT.”

I belysning av detta är det svårt att förstå varför man inte tar fatt på den nya insikten och ser närmare på metoder som bygger på fysiologiska fakta, snarare än teoretiskt önsketänkande. Framgångsrik vetenskap bygger normalt på iakttagelser av verkligheten sådan den föreligger. För fetmabekämpare är kriteriet för framgång bestående viktminskning. I Huddinge har man upptäckt att det tidigare uppställda framgångskriteriet inte uppfyllts.

Istället för att då bara sänka ambitionen vore det då rimligt att ta en ny titt på verkligheten. Kan man ha använt en olämplig metod? Finns kanske andra som gjort på annat sätt och haft bättre framgång?

I gårdagens kapitel refererades Diana Schwarzbeins märkliga arbete i Kalifornien. Och i Sverige ordnas den 18 mars ett möte i Hälsans Hus i Stockholm, där man avser att redovisa liknande svenska resultat och de metoder de bygger på.

Kan här finnas uppslag för professor Rössner och hans kolleger? Det kan vi inte veta hos Rössnerkommentaren. Men nog ser det ut som att de kunde ha användning för nya uppslag varifrån de än må komma. Deltagande kostar bara 250 kronor.

Tack vare kommentarer per epost är frågan om fettmetabolismen inte längre fullt så gåtfull som den verkade förra veckan. De redovisas i morgon i ett addendum till Kap. XLVII. 

Rössnerkommentaren, addendum
Skrivet:   6 mars kl. 07:19

Perkele Dravelén klargör att han har största respekt för amerikansk upphovsrättlag och självfallet citerat dr Schwarzbein med hennes samförstånd. Han menar att hon är den auktoritet som bättre än någon annan kan bidra till en rensning av det lågfetträsk där allvärldens hälsoorganisationer, myndigheter och forskningsinstitut har kört fast. I konsekvens därmed skall Rössnerkommentaren utnyttja hennes insikter även i kommande avsnitt.

Dagens kapitel om Huddingemetoden följer om några timmar.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LI
Skrivet:   9 mars kl. 13:35

Flera missar i Rössners senaste

I den nya läroboken “Fetma”, redigerad av S. Rössner och A.K. Lindroos (Studentlitteratur 2007) skriver Stephan Rössner på sid. 372 om situationen i USA, där “hela livsstilen gör ett sunt leverne omöjligt.”

Det är en iakttagelse som åtskilliga européer har gjort i Amerika, men fråga är vad som avses med “sunt leverne” och om det är möjligt här i Europa. Rössner har sett närmare på den industritillverkade maten (annan mat finns inte alltid att tillgå i USA):

“Till synes har man skurit ned fettinnehållet i vissa produkter, men i realiteten ersatt dem med socker, varför det totala energiinnehållet i t.ex. kex, kakor eller muffins är oförändrat eller t.o.m. högre ? trots att det är `fettfattigt´”.

Iakttagelsen stämmer säkert, men dess innebörd kan tolkas på annat sätt av dem som inte låter sig styras av de obevisade självklarheterna i Rössners lära. Situationen är värre än den framstår i hans tolkning. Även vi berörs, eftersom vår industrimat mest tillverkas av internationella koncerner.

Man har alltså avlägsnat fett, som inte är ett primärt hot mot folkhälsan, och måste då kamouflera den försämrade kvaliteten med dels socker, dels en skock “stabilisatorer”, “emulgeringsmedel” och annat kemiskt elände vars långsiktiga hälsoeffekter är outredda.

Speciellt tydligt är detta i glass. Den tillverkas inte längre av grädde utan av fettreducerad mjölk som sedan “förtjockats” med torrmjölk innehållande oxiderat kolesterol, den enda typ av kolesterol som faktiskt är skadlig. Och så vräker man i de kemikalier som inte skulle ha behövts om fettet hade fått vara kvar. Denna produkt lanseras sedan som speciellt hälsosam, eftersom fettet försvunnit.

Tror folk på detta? Det kommer att visa sig i Mövenpicks säljstatistik, för det var den sista europeiska glasstillverkaren som övergav den traditionella gräddglassen 2006. Gott är det inte, men det betyder inte så mycket, eftersom vi är på väg att få en generation som aldrig haft chansen att lära sig hur glass kan smaka.

Den nya läroboken är en gedigen redovisning av gällande ortodoxi, samvetsgrant sammanställd av en skock kända näringsteologer. Insulinets roll vid bildning av kroppsfetma tycks ha förbisetts. Att stärkelse med hjälp av insulin kan hamna i fettceller kan vara obekant för detta sällskap. Diabetiker skall fortfarande gödas med kolhydrater. LC-kost beskrivs som enformig och ineffektiv. Alla förekommande sötningsmedel sägs vara “dokumenterat ofarliga”. E-tillsatsernas eventuella effekt på kroppsvikten nämns ej.

Här finns alltså åtskillig sysselsättning för kommande kapitel av Rössnerkommentaren. Efter helguppehållet dock först Rössnerregistret, en alfabetisk sammanställning av ämnen i Stephan Rössners litterära corpus som behandlats i de första femtio kapitlen.

Överraskande rön om potatis

I “Viktskolan” återkommer Stephan Rössner till forna tiders mathållning på sid. 130:

“Det är … viktigt att vi inte har för bråttom innan vi överger mat med hundratals år på nacken.”

Få personer utanför livsmedelsindustrin torde ha svårt att här säga emot. Och vad kan det vara för mat som har så gamla anor? På sid. 141 av “God mat för klokt folk” beskriver han en gammal plägsed:

“Gamla mormor var van att slå den feta stekskyn över köttbullarna eller potatisarna eller använde fettet för att reda såsen.”

Men den hör inte till de vanor som Rössner anser värda att hålla kvar. Han menar att moderna kokerskor skall steka i margarin, slå bort fettet och göra såsen med buljongtärning.

En annan visdom återger han på sid. 24 av samma bok:
“Förr i tiden trodde man att potatis och spagetti skulle vara fettbildande. Idag vet man bättre.”

Hur man kommit fram till denna bättre kunskap omtalas dock ej. Den är en nyhet för Rössnerkommentaren. Enligt här tillgänglig information är det just potatis och spagetti som utlöser insulin, med vars hjälp kroppens fettvävnader göds ganska effektivt om man inte motionerar ordentligt eller arbetar hårt för att förbruka energin. Det visste man kanske inte “förr i tiden”, men enligt Rössner hade man då alltså klart för sig att både spaghetti och potatis är fettbildande.

På sidan 120 i “Viktskolan” vidgas perspektivet bakåt:
“Utan fettrik kost hade vi aldrig kunna gå på bakbenen, resa oss upp på savannen och utvecklas till de individer vi idag är. Fett i kosten har nämligen möjliggjort utvecklingen av vår hjärna … och vårt nervsystem och har givit oss så energirik föda att vi fått tid över för annat än att bara äta dygnet runt.”

En träffande iakttagelse. Fettet har riktigt gamla anor: det var redan från början vårt värdefullaste näringsämne. “Det var tack vare fett som Homo blev Sapiens”, står det nånstans i Rössnerkommentaren, som här är fullständigt enig med professor Rössner.

Men på sid. 94 i samma bok förnekade han detta och lanserade stenålderskosten som ett fettfattigt elände (se Kapitel XV – 20 okt – Rätt fett hamnar dessvärre fel). Därmed åsidosatte han den regel som lades fram på sid. 130 och presenterade en annan dogm, vars grundval varken sig han eller hans fetthatande kolleger vid Livsmedelsverket ännu velat redovisa.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Coda
Skrivet:   10 mars kl. 08:23

Mormors mat
(efter Z. Topelius/A. Tegnér: Sov du
lilla videung)

Minns du gamla mormors mat
med den fina såsen,
som helt utan glutamat
kom direkt ur gåsen
- långt från dagens svineri
med sånt som man finner i
Unileverpåsen?

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

VÄLKOMMEN till Rössnerkommentaren!
Skrivet:   12 mars kl. 08:39

Rössnerkommentaren hälsar nykomlingarna från tidningen “2000-talets vetenskap” och den dagspressjournalist som per epost så oväntat uttryckt intresse för de ämnen som här behandlas.
Kommentaren har med korta avbrott pågått sedan oktober 2006. Hittills har 51 kapitel lagts fram. Den stötvisa publiceringsformen har gett materialet en amorf prägel. För att underlätta orienteringen kommer i morgon Rössnerregistret: ett alfabetiskt index över ämnen som behandlas i Stephan Rössners skrifter och kommentarerna till dessa.

Bortsett från det famösa påpekandet att det rör sig om “dravel” är Rössners syn på kommentaren fortfarande förborgad. Sakliga tillrättalägganden eller fördjupningar har ännu ej anlänt. Om ryktet att han förbereder ett genmäle stämmer, så kommer det givetvis att återges här, hur och var det än publiceras.

Efter Rössnerregistret fortsätter kommentaren med kapitel LII längre fram i veckan.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LII, Del 1
Skrivet:   15 mars kl. 09:58

Vårdkedja skall fixa barnfetman

Barnfetma är ämnet för kapitel 31 i den nya läroboken “Fetma”, där Stephan Rössner varit huvudredaktör. Denna är “ett av de största hoten mot folkhälsan”, förklarar skribenterna: Carl Erik Flodmark i Malmö, Staffan Mårild i Göteborg och Claude Marcus på Rössners egen institution.

Den allt större barnfetman “beror rimligtvis på en samhällsförändring”, fastställer man, men “det framstår som självklart att denna ökning måste vara reversibel…”

Det låter naturligtvis hoppfullt, och vad kan då göras?

Som tänkbara metoder nämns “nätverksmöten”, “elevvårdskonferenser”, “professionell samtalsbehandling” och eventuellt ett “skräddarsytt åtgärdspaket”. Det gäller nämligen “att tänka i form av en vårdkedja”, och det är “viktigt att välja en evidensbaserad metod”.

En sådan rundharvning av byråkratiska handgrepp har alltså gett lovande resultat? Nej dessvärre, “endast en mindre del av tonåringar med fetma går varaktigt ned i vikt på dagens beteendemodifierande behandling.” Men man är på god väg med “metodutveckling av nya beteendemodifierande program…” Det är ju nämligen så att man “inte bör avbryta fetmabehandlingen utan fortsätta och intensifiera denna om uppsatta behandlingsmål inte uppnås.”

Det är den önskepsykologi som här nämndes i RK Kapitel XLVII – 2 mar – Billigt fett går på tvären: om en omsorgsfullt uttänkt teori inte ger resultat får den inte ifrågasättas bara för det. Då gäller det att öka dosen tills resultat uppnås.

Men tänk om det bara blir värre och värre? Ja, men då finns “läkemedelsbehandling, pulverkost och kirurgi”.

Av uppsatsens tjugo sidor ägnas en halv åt kost och matvanor, hälften av det utrymme som tillmätts fetmakirurgi. Man nämner “lättmjölk i måttliga mängder”. Det gäller nämligen att undvika “extrema kostvanor”.

Men det skall, i Rössnerkommentarens evidensbaserade vårdkedja, bli Del 2 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LII, Del 2
Skrivet:   16 mars kl. 20:04

Fullvuxna tvååringar nekas fett

“Lättmjölk i måttliga mängder är en viktig kalciumkälla”, heter det i det korta avsnittet om kost och matvanor i den nya lärobokens kapitel om barnfetma.

Här framvisas en värdefull insikt: barn och ungdom behöver extra mycket kalk för den uppbyggnad av benstommen som pågår till ungefär 18 års ålder. Denna insikt saknas i Livsmedelsverkets anvisningar, där tvååringar anses fullvuxna. Här uppvisar läroboken alltså större klarsynthet än Livsmedelsverket, men ändå kvarstår en besvärande fråga.

Får kroppen verkligen nytta av kalk som tillförs i lättmjölk?

Det är väl känt att benstommen inte effektivt tar upp kalk utan tillgång till fett, framför allt då den mättade typen, som mycket riktigt finns i mjölk. Men lättmjölk har bara 0,5% fett, riktig mjölk har minst sju gånger så mycket. Tanken att då tillföra kalk i form av lättmjölk framstår som ett betänklligt stycke surrealism som nog bör utredas närmare innan den kan tas på allvar.

I övrigt innehåller den halva sidan om mat en del som även den mest inbitne Rössnerskeptiker torde kunna godta. Författarna varnar för läskedrycker, sötsaker, snabbmat, chips och godis. Men de tar inte upp frågan i hur hög grad sådant bidrar till övervikt i jämförelse med bidrag som kommer från det man rekommenderar: lätt- och light- och nyckelhålsmärkta produkter.

Som här nämndes i RK Kapitel V – 6 okt – Fel dörr för nyckelhålet har nyckelhålsmärkningen gått parallellt med en dramatisk ökning av övervikt och fetma i Sverige (se även http://fetmaparadoxen.se), samtidigt som fettkonsumtionen gått steg för steg bakåt. Det är därför gåtfullt hur man kan förespråka detta system utan att alls klargöra varför – den iakttagna verkligheten tyder ju på en förödande effekt, vilket också stämmer med näringsfysiolgisk baskunskap. Fett i maten bidrar som bekant inte till fettbildning i kroppen, vilket däremot sockerkedjorna gör.

Kapitlet varnar till sist för “extrema kostvanor” men utan att klargöra vad sådana vanor kan innebära. Någon finner det kanske svårt att föreställa sig så extrema kostvanor som dem som denna lärobok förespråkar, men det är möjligt att man avser vad som i ett annat kapitel kallas “modedieter”. Det sägs vara dieter “där sunda och helt riktiga råd blandas med vetenskapligt obekräftade idéer och hypoteser.”

Det handlar sålunda om ett val mellan vetenskapligt obekräftade och ovetenskapligt bekräftade system. Det blir ämnet för ett senare kapitel.

Kommentarer som inte bör försvinna i hanteringen läggs under berört inlägg. Tre svar från medförfattare Flodmark:

1) Det har till stor del saknats behandlingserbjudanden för överviktiga barn. Samhället och industrin har också gjort kalorier mer lätt tillgängliga. Man kan därför inte dra några slutsatser om att de rekommendationer som funnits rörande kost och motion är felaktiga bara för att fetman ökar. Man måste skilja mellan orsak och verkan. En sjukdom som fetma beror på många faktorer och jag tycker att du förenklar verkligheten alldeles för mycket.
Vad vill du uppnå med dina resonemang?
Carl-Erik Flodmark, Childhood Obesity Unit, University Hospital MAS, S-205 02 Malmö

2) En grundläggande del av all forskning är att man måste skilja mellan två faktorer som samvarierar av en slump ellerom två faktorer har ett annat förhållande dvs den ene orsakar den andre. Det är helt felaktigt att dra slutsatsen att fetma i samhället ökar pga de behandlingsinsatser och kostrekommendationer som finns. Visst är vår kunskap inte fullständig och det kan finnas grupper som har nytta av en annan kost än den vi idag rekommenderar och har testat. Den kunskap vi faktiskt har idag och som är väl testad kan man inte bortse ifrån. Jag hoppas du har möjlighet att fördjupa dig ännu mer i frågan och skilja ut vad man verkligen vet från mer propaganainslag i debatten.
Carl-Erik Flodmark

3) Det du påstår strider mot dagens tillgängliga kunskap och de studier som gjorts såvitt jag är informerad. Visst finns debatten men man måste skilja på den diskussion vetenskapsmän måste ha för att komma på nya idéer. Sedan måste en idé testas innan man vet om det är korrekt eller inte. …
Carl-Erik Flodmark

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LIV
Skrivet:   19 mars kl. 09:51

Berömd professors brokiga liv

Veckans gästkommentatris är Olga Dravelova, P.O.

I Schweiz delade han bastu med överåriga damer som sedan drabbade honom i aftonstass, i Irland blev han känd som “fiskmannen” för sin vana att äta sjötunga till frukost, på nattåget till Norrland fick han sopbesvär efter kräftskiva i sovvagnen, och en julmiddag blev han förväxlad med ett grishuvud. Stephan Rössners privatliv är späckat med oväntade och exotiska tilldragelser.

De förtecknades i en bok som Studentlitteratur sände vänner och gynnare julen 1996: “Till bords med en bantarprofessor. Självupplevt, iakttaget, läst och reflekterat.”

Bland iakttagelserna ingår studier av hundtarmar i Montpellier, bordsgrannar i Paris som tuggade både lax och sallad trettio gånger innan de svalde, kollegor som tog pannkakan före ärtsoppan i Sollefteå och en professor som obegripligt räknade räkor i Köpenhamn. Till de kulinariska upplevelserna hör simpsoppa i skärgården, en grisig röra av okryddade inälvor i Australien och livsfarlig chokladmousse vid Champs Elysées.

Men där ingår även en riktigt präktig frukost på flyg till Sydamerika: yoghurt, frukt, varmrätt med skinka och omelett, smörgås med kalkon och giffel med sylt – kan jämföras med den mikrovågade havregröt han rekommenderar för oss andra, se kap. XLIV. Till upplevelserna hör yrsel efter att ha levat på enbart proteinpulver i två veckor och obändig hunger efter utebliven middag i Moskva.

Bland reflektionerna ingår den betänkliga tyska vanan att bilda priskarteller vid frukostbordet, den betänkliga australiska vanan att lämna fru och barn i bilen när man går på krog, svårigheten att skära limpa när man är vänsterhänt samt möjligheten att stimulera katters aptit med valium.

Redovisningen lämnar inga tvivel rörande variationen i Rössners privatliv. En ouppklarad fråga är däremot i vad mån det är av intresse utanför den trängre kretsen; det var kanske därför som boken inte kom ut i den allmänna handeln. Åtskilliga erfarenheter har en vardaglighet som de flesta torde känna igen. Till exempel vid Loka Brunn:

“Efter en timmes föreläsning är det dags för eftermiddagsfika före träningspasset, och då serveras hårt bröd med stora fina strömmingsflundror. … Middagen består av förrätt, varmrätt och dessert. Efter kvällspasset serveras nattmacka.”

Eller på tal om Martin Luthers frukost:

“Konstigt nog har ingen forskare kunnat bevisa att den som äter frukost är en särskilt mycket bättre människa än andra…”

Bokens baksidestext uppmanar läsaren att fundera på om detta kanske är självupptaget och egocentriskt. Det har jag försökt göra på Piltsons uppmaning och kom fram till att förlaget och författaren effektivt demonstrerat sin gemensamma övertygelse att Stephan Rössner är en anmärkningsvärd person.
O.D.

Så långt den kära Olga. Rössnerkommentaren fortsätter med ytterligare fyra kapitel denna vecka.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LV
Skrivet:   20 mars kl. 06:10

Föråldrad lärobok just utgiven

“Mer än en miljon svenskar kommer att dö i förtid på grund av fetmans komplikationer”, fastställer man i baksidestexten på den nya läroboken “Fetma”, redigerad av S. Rössner och A.K. Lindroos (Studentlitteratur 2007). Hur man kommit fram till siffran anges inte, men den är trovärdig, mera trovärdig än mycket av det som står inne i boken.

Skönjs här en uppgivenhet redan i anslaget, en insikt att boken kanske inte kan ge något avsevärt bidrag till att bromsa en sådan utveckling? Så är det nämligen. Den är en kompromisslöst renlärig framställning av den ortodoxi i vilken det officiella svenska vårdsamhället har kört fast. Ingen av de 28 bidragsgivarna antyder att det kan finnas hållbara alternativa grepp. Tvärtom – ett par kliniskt framgångsrika alternativ som faktiskt finns, LC och GI, beskrivs i ansträngt negativa och osakliga termer.

Det är en viktig bok, eftersom den skall användas vid utbildning av vårdpersonal i alla kategorier och fungera som handbok för personal som redan är i tjänst. Därför skall Rössnerkommentaren göra ett försök att befatta sig med den någorlunda ingående.

Boken har en beskrivningsdel och en predikodel.

Den förra är avsedd att ge den sakliga bakgrunden till den senare. Men vår uppmärksamhet skall först riktas mot den mera hänsynslösa predikodelen, som utan resonemang föreskriver hur vårdpersonal skall tänka och agera gentemot klienter/patienter/allmänheten – eller snarare agera utan att behöva tänka på egen hand, eftersom oberoende tänkande vore äventyrligt. Det finns ju mycket uppenbart erfarenhetsmaterial som systematiskt måste förbises.

Därefter tar vi upp några av de verklighetsfientliga aspekterna i beskrivningsdelen, och till sist görs ett försök att se boken i ett idéhistoriskt sammanhang. Det är faktiskt intressant att boken läggs fram just nu, när hela frågan står på gränsen till ett paradigmskifte; om tio år kanske den kan ses som de oförbätterligas sista, tragiska nödrop.

Efterhand som bokens olika avsnitt tas upp kommer kommentaren att sändas per epost till berörd författare för tillrättaläggande eller bemötande. De som anländer kommer strax att läggas in i kapitelföljden utan vidare kommentar. Detta måste bli ett väsentligt inslag, eftersom ingen av Rössnerkommentarens medarbetare är fackman på något av de ämnesområden som diskuteras.

Det blir alltså turordningen, som börjar i morgon med det första kapitlet i predikodelen, “Kostbehandling”, skrivet av Ingrid Larsson i Göteborg och Anna Karin Lindroos i Cambridge.

  = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LVI, Del 1
Skrivet:   21 mars kl. 12:02

 Är matfabrikerna viktigare än folkhälsan?

“…ett förändringsarbete för hälsosammare matvanor måste utgå från en gedigen kunskapsbasis om mat och näring. Kostbehandling … skall vara evidensbaserad”, skriver Larson/Lindroos på sid. 246-247 i den nya läroboken.

Eftersom ingen rimlig invändning kan riktas mot en sådan ambition väcks frågan var författarna hämtat sin kunskapsbasis. Det klargör de redan på första sidan av uppsatsen: Nordiska Näringsrekommendationer 2004. Denna ambitiösa bok, även känd som WHO Gospel, Nordic, behandlades i Kap. XVI av SLV-kommentaren med hänvisningar till tidigare kapitel (länk till höger) och behöver inte närmare beröras här.

Den har lett författarna på avvägar, eftersom de inte uppfattat att den sätter den internationella matindustrins intressen framför den nordiska folkhälsans. Hur vilse de hamnat framgår av några citat. Larsson/Lindroos i rött; alternativ, “evidensbaserad” version i grönt:

Fettintaget bör minskas genom ett mindre intag av mättat fett och transfett. Intaget av mättat fett bör ökas men intaget av transfett slopas helt.

…potatis, ris, pasta och grova cerealier bör förekomma varje dag i anpassade mängder. …pasta, ris och grova cerealier bör undvikas helt och potatis om möjligt ersättas av brysselkål eller broccoli.

…magra mejeriprodukter bör också ingå i en väl sammansatt kost. …mejeriprodukter i en väl sammansatt kost måste ha full fetthalt.

…välja mager skinka och halvfet ost som pålägg. …välja skinka med ordentlig fettrand och ost med minst 35% fetthalt som pålägg.

Vid matlagning bör man använda sparsamt med fett av god kvalitet. Vid matlagning bör man använda generöst med fett av god kvalitet, alltså smör.

Mager mjölk i begränsad mängd utgör ett viktigt näringstillskott. Mager mjölk är onyttig, eftersom dess viktigaste beståndsdel förlorats vid fettreduceringen.

…färdiglagade rätter kan vara ett bra alternativ. …färdiglagade rätter kan vara ett hälsovådligt alternativ om smakbäraren fett ersatts med kemikalier och smakförstärkare.

De sötningsmedel som finns idag är dokumenterat oskadliga. De sötningsmedel som finns idag är dokumenterat skadliga.

Det är inte nödvändigt att använda matfett till brödet, men vill man göra det är smörgåsmargarin med högt innehåll av enkelomättat eller fleromättat fett ett bra val. Det är inte nödvändigt att använda bröd till smöret, men surdegsbakat bröd kan vara ett bra medium för tillförseln. Margarin är  onaturlig mat. 

Nyckelhålet kan vara till god hjälp för den som vill välja hälsosammare livsmedel. Nyckelhålet är förödande vägvisning för den som söker hälsosamma livsmedel.

Den sakliga grundvalen till dessa justeringsförslag har tidigare framgått på olika håll i Rössnerkommentaren och SLV-kommentaren. I Del 2 av detta kapitel skall den sammanfattas i det just aktuella perspektivet.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LVI, Del 2
Skrivet:   22 mars kl. 12:39

Hallonbåtarna har havererat

De ödesdigra anvisningarna i den nya lärobokens kapitel “Kostbehandling”,  exemplifierade i Del 1, bygger på ett par grundprinciper för den konventionella näringslära som nu står inför sitt sammanbrott. De har nämnts i tidigare avsnitt av Rössnerkommentaren och SLV-kommentaren. Den mest grundläggande lägger Larsson/Lindroos fram i kapitlets första mening på sid. 243:

“En negativ energibalans är det fundamernt all viktnedgångsbehandling vilar på.”

Detta diskuterades i RK Kapitel XVIII – 25 okt – Fuskmättnad gör ingen lycklig och Kapitel XIX – 26 okt – Bra bränsle blir betungande och återkommer när vi senare tar upp kapitlet “Energibalans” i lärobokens beskrivningsdel.

Enligt läran om energibalans är kostens energiinnehåll, snarare än dess sammansättning, avgörande för om “bantning” skall fungera eller ej. Som Larsson/Lindroos uttrycker saken: “I princip kan man gå ned i vikt på vilken mat som helst så länge energiintaget är lägre än energiförbrukningen…”

Detta är det berömda hallonbåtskomplexet: det har ingen betydelse vad man äter, bara det är tillräckligt lite. Tanken, lanserad av Stephan Rössner, tycks förutsätta att man före kuren ätit en stor mängd av den berörda kosten. För att kunna banta genom att begränsa sin konsumtion av hallonbåtar måste man ju tidigare ha ätit en stor mängd sådana, vilket torde vara ovanligt. Rössner har dock aldrig utvecklat tesen mera i detalj, och det är möjligt att den rymmer finesser som inte redovisats offentligt.

Larsson/Lindroos godtar inte hallonbåtstesen, för den avbrutna meningen fortsätter:

“…men ett bredare hälsoperspektiv än enbart energibalans är dock viktigt när kost vid viktnedgångsbehandling och viktkontroll diskuteras… Långsiktigt har även kostens sammansättning stor betydelse för en god hälsa.”

Här stöter en skeptiker på svårigheter. Bortsett från begreppet “långsiktigt”  finns inget att invända, men hur lång sikt, och varför?

Det kan ha att göra med s.k. jojobantning, som är ett erkänt problem för den metod som den nya läroboken förespråkar (se RK Kapitel XXIV – 11 jan – Bakvänt program styr oss vilse) och som kan sammanhänga med vårt evolutionära arv (RK Kapitel VIII – 11 okt – Fettfirmor skrev om förhistorien). Larsson/Lindroos är medvetna om att det gäller att ta sig förbi jojoeffekten. Men “tyvärr är resultaten många gånger nedslående.”

Dessa nedslående resultat har inte fått dem att överväga andra metoder, men den citerade meningen kan vara en antydan till öppenhet i frågan. Även när den vacklande paradigmen slutgiltigt brutit ihop finns utrymme för forskning och behov av nya anslag.

Den andra grundprincipen som genomsyrar deras framställning är teorin att fett i maten kan gå direkt in i kroppens fettvävnader. Den återspeglas utan resonemang i flera av gårdagens citat. Dess olika aspekter har varit aktuella i våra tidigare kapitel, se t. ex.:

Fleromättat/mättat fett: RK:VII, RK:XIV, RK:XV, RK:XIX, RK:XXVI, RK:XL, RK:XLIII, SLV:XII -  Transfett: RK:XL, SLV:V, SLV:XI – Ost/Skinka, animaliskt fett: RK:VII, RK:XL, RK:XLIII  – Arombärare: RK:XII (länkar i Kenneths Register t.h.)

Larsson/Lindroos nämner inte kolhydraternas/insulinets roll vid gödning av fettvävnad, vilket kan bli det centrala tema som utlöser den gamla teorins slutliga kollaps. Ämnet återkommer när bokens beskrivningsdel tas upp.

Av de andra detaljerna i gårdagens citat har SLV-kommentaren behandlat sötningsmedel i Kapitel XV:1 Räknefusk avgjorde SLV:s svar och Kapitel XV:2 OK att fostret får skrumphjärna  och nyckelhålsmärkning i SLV Kapitel X Mindre mättat fett, men varför?

Detta kapitel sändes den 22/3 till Anna-Karin Lindroos och Ingrid Larsson för ev. genmäle, som kommer att läggas in som kommentar.

TILLÄGG 13 aug. 2007: Nej, absolut inget haveri, säger Stephan Rössner, hallonbåtarna håller alltjämt. Se dagens Aftonblad på adress: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article572326.ab  Det var en undersökning av det välrenommerade Cochraneinstitutet som Rössner här underkände, tydligen bara för att resultatet inte passar hans åskådning. I en artikel i Dagens Medicin i januari åberopade han just detta institut som normgivande, se ANDRA HELGEXTRA om forskningens “spelregler”, finns efter Kapitel XXXIII:2 – 26 jan – Trolleriknep döljer svag insats.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = 

Rössnerkommentaren, Kapitel LVII, Del 1
Skrivet:   23 mars kl. 10:21

Fria motionärer missar målet

Kapitel 27 i den nya läroboken handlar om fysisk aktivitet, alltså s.k. motion. Det är skrivet av Erik Hemmingsson, beteendevetare på Stephan Rössners institution.

Tidigare trodde man att fysisk aktivitet inte var ett särskilt effektivt sätt att gå ned i vikt, fastslår han. Men nu “har det dock kommit fram nya rön som delvis frågasätter den uppfattningen.”

Fortsättningen av uppsatsen visar att det centrala ordet i denna mening är “delvis”. De nya rönen härrör från laboratoriemiljö, där kraftigt fetlagda utsatts för ansträngande övningar – “upp till 90 minuters dagligt motionerande” – och därigenom kunnat förlora åtta kilo på tolv veckor. Alltså “är det idag få som tvivlar på effekten av daglig måttlig-till-högintensiv motion…”

Men hur många feta utanför laboratoriet kan utöva måttlig-till-högintensiv motion i över en timme varje dag och dessutom tjäna pengar till hyran och klara andra vardagliga göromål? Kanske inte något storslaget antal. Och inte får vi veta vad som händer med motionärerna när de släpps ut ur laboratoriet; då kanske kilona kommer tillbaka med råge. Sådant är ju ett bekant fenomen i dessa sammanhang, och på nästa sida omtalar Hemmingson att de som motionerar mindre än 150 minuter i veckan “tenderar att återgå till ursprungsvikten inom 2-3 år.”

Den praktiska nyttan av dessa rön tycks alltså begränsad. Iakttagelser på fritt kringgående motionärer – s.k. “dagliga livet-studier” – väcker större intresse, och där visar det sig att “endast ett fåtal lyckas komma upp i de nivåer som krävs för viktminskning.” Man har funnit att “ökad fysisk aktivitet kan leda till cirka 1-2 kilos viktnedgång, eller cirka 1-2 cm reduktion runt midjan, i denna typ av experiment.”

Inte mycket att hojta hem om, sade RK:s fysioterapeutiske konsult. Därmed är inte sagt att det inte är bra att hålla sig i rörelse, men när Hemmingsson nämner “sekundärvinster” i form av bättre muskler, hjärtverksamhet, lungor m.m., så tycks hans data antyda att detta kanske kunde ses som primärvinst, varvid sekundärvinsten vore bestående viktnedgång, om det nu inträffar någon sådan.

En nästan riksbekant viktminskare, herr Skaldeman, säger sig ha gått ned 45 kilo genom att ändra matvanor och inte motionera över huvud taget. Här hamnar det stora frågetecknet rörande Hemmingsson: han ser viktändring enbart som funktion av fysisk aktivitet utan att alls beakta dess samband med kosten och dess sammansättning.

Här behövs lite bredare uppmärksamhet, och därför har en av RK:s värderade gästkrönikörer ombetts att ge sig på frågan i anslutning till två auktoriteter, Diana Schwarzbein i Kalifornien och Udo Pollmer i Baden-Württemberg. Efter helguppehållet.

Detta kapitel sändes den 23/3 till Erik Hemmingsson för ev. genmäle, som kommer att läggas in som kommentar. Kommentarer som ej bör försvinna i hanteringen läggs under berört inlägg.

Kommentar:
Jag gick faktiskt ner närmare 70 kg i vikt utan motion. Kostförändringar är långt effektivare än motionsaktiviteter. William Banting provade motion i åratal. Han blev hungrigare och åt mer. Så fungerar jag också. För några år sedan växlade jag mail med samtliga framgångsrika viktminskare som agerade på webben världen över. Vi var något dussin som gått ner 50-100 kg, och hållit vikten. Idag finns det många fler. Ett par hade gått ner huvudsakligen med hjälp av motion. Det handlade om minst tre timmars kroppsrörelse om dagen. Men väldigt få tjockisar har den hälsa och den tid som krävs för sådana insatser.
Skrivet av Sten Sture Skaldeman den 24 mars 2007 kl. 11:58 Webbplats: http://www.skaldeman.se

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren: Coda 
Skrivet:   25 mars kl. 11:56

Motion
(efter E. Taube: Kalle Schewens vals)

Med tyngdlyft och svikthopp och bensparkeri
skall överskottskilona väck,
för då blir det viktstopp och fetthaveri,
så vagga beslutsamt din häck.

Men när du sen ligger och grubblar på hur
ditt hemgjorda kroppsattribut
skall kunna förändras till makulatur
och sedan helt plötsligt ta slut,

så tänk på att det är en ren fantasi
att fettet töms ut någonstans.
Materia kan nyttjas som ren energi
men kroppen vill ha sin balans.

Det går några månader, men sen ganska strax
så kommer din skapnad tillbaks.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LVII, Del 2
Skrivet:   26 mars kl. 12:23

För belysning av motionsteoremet har RK engagerat en gästkrönikör, den outtröttlige skepticisten Ignaz von Dravelàr, P.O.

Motion gör oss fetare till sist

Lynn Payer har påvisat hur ett och samma symptomkomplex kan ses som leverstörning i Frankrike, matsmältningsproblem i England, hjärtsvikt i Tyskland och eventuell virusinfektion i USA. Patienten kan bestämma hur han vill bli behandlad och välja boplats därefter.

Hennes analys rann i tankarna när jag förelades den nya svenska läroboken om fetma, för vilken Piltson varit beredd att betala över femhundra kronor. Här ser vi också hur läkekonstnärers förstånd kan formas av miljöpåverkan och specialistinriktning.

De definierar problem i begrepp som givits av deras utbildning och fackliga omgivning. Och sedan baseras lösningsförslagen naturligen på det egna instrumentariet.

Ett överviktsproblem som en kirurg vill sprätta upp, skära loss och tråckla ihop tror sig en internist kunna klara med piller som vränger till hormonförsörjningen, medan en psykiater anbefaller “kognitiv beteendeterapi” fast en mera prosaisk beteendevetare tror på fysisk aktivitet. Alla dessa har kommit till tals i den nya läroboken.

En femte kategori fackmän förlitar sig till kostens sammansättning. De har dock inte visats vare sig uppmärksamhet eller respekt i boken, en brist som Piltson får ta upp.

Men beteendeterapi vid övervikt? Jovisst, att äta middag är en typ av beteende. Det handlar kort sagt om matvanor, och den fysiska aktivitet som Hemmingsson skrivit om vore avsedd att justera resultatet av dåliga sådana. Fysisk aktivitet är också beteende.

Gårdagens referat visade att den tillgängliga effekten av motionsterapi utan koständring är så beskedlig att den i praktiken vore försumbar. Det finns en obestridlig teoretisk bakgrund till detta.

Med hormonstyrning försvarar försvarar kroppen envist den vikt som tidigare uppnåtts. Den fungerar som “börvikt” i reglersystemet, och beteendeterapi som ej beaktar detta spontant arbetande system är i princip dömt att misslyckas i längden.

Det är därför som “energi ut” – the Jane Fonda type of nonsense, enligt en amerikansk observatör – inte ger bestående viktminskning utan samtidig hänsyn till “energi in”. Men “energi in” beror i hög grad vilken typ av näringsämnen det handlar om.

Motion är alltså ett bristfälligt verktyg så länge man inte tar hänsyn till bränsletillförseln, och då kommer de förkättrade kolhydraterna tillbaka in genom bakdörren. “Ladda upp med kolhydrater före träningspasset”, heter det i rådgivningsspalterna. Eller omvänt: “Se till att förbränna kolhydraterna med ordentlig motion.” Båda leder vilse, menar min privata husgud Diana Schwarzbein.

Genom att anstränga sig ordentligt kan man förbruka den snabbt erhållna energin från sockerkedjor, det stämmer. Men man kan inte neutralisera det överskott av insulin som sockret utlöst, och insulin göder fettvävnad. Effektiv motion förutsätter protein, och framför allt fett, som inte ger insulinöverskott, summerar Diana:

“KH-laddning ger inte bra prestationer. Många undersökningar har fastställt att idrottsmän som äter balanserad kost får bättre resultat än de som inriktar sig på kolhydrater.”  Just det var nyligen på tal här i grannskapet, där någon påpekade att han mådde bäst av att köra Vasaloppet på fett.

Och så blir Hemmingssons redovisning av motionens dåliga effekter ett belägg på att hallonbåtsteorin om energibalans utan kostbalans inte håller streck. Hemmingsson går i otakt med bokens övriga bidragsgivare.

Så långt den utmärkte Ignaz, som hänvisar till sina auktoriteter:
U. Pollmer/G. Frank/S. Warmuth: Lexikon der Fitnessirrtümer, München 2005
D. Schwarzbein: The Schwarzbein Principle, Deerfield Beach 1999
L. Payer: Medicine and Culture, New York 1999

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LVIII
Skrivet:   27 mars kl. 08:20

Torsdagen har anlänt med en hastighet som man inte tilltror torsdagar. För att klara det i måndags uppställda löftet rörande jojo-bantning blev det nödvändigt att anlita en annan gästkrönikör, kaloristen Justus Dravelius, P.O.

Steg för steg mot mera fett 

Jojobantning är en följd av en vilsen tilltro till energirestriktion. För att uppfatta detta måste man  se närmare på vad som händer i matsmältningssystemet. Diana Schwarzbein har sammanfattat processen i nio steg.

1. Två timmar efter en måltid har kroppen lagrat upp erbjuden sockerenergi i form av  glykogen. Den vill nu ha mer energi.

2.  Den hämtar då energi från från levern för att hålla styr på blodsockernivån. Samtidigt utnyttjar musklerna glykogenet för sitt arbete.

3.  När glykogenförråden tas i anspråk förbränns även en del fett. Eftersom glykogen väger mycket mer än fett kan man därigenom gå ned 4-5 kilo den första dietveckan. Men då är slaget redan förlorat för många. När glykogenförråden töms får levern svårt att styra sockertillförseln till hjärnan, så att man får en obändig lust att äta mer kolhydrater. Det är det ökända “sockersuget” som inträffar efter ett par veckors dieteri.

4.  Om man trots detta framhärdar med lågkaloridieten så måste kroppen hämta material från ben och muskler för att hålla hjärna och njurar i funktion. Man går ned i vikt och tror att man är på god väg. Men det material man förlorar är sådant som kroppen helst borde ha kvar.

5.  En del fett förbränns också, men det är en minimal andel i förhållande till det förlorade muskel- och benmaterialet.

6.  Nu börjar metabolismen sakta in, för kroppen vill inte förlora så mycket värdefullt material. Kroppen har nämligen stor “inbyggd vishet” oavsett vad doktor Rössner anser om saken (RK  Kap. XXXVII).

7.  Man har kanske nått den viktnedgång som uppställdes från början, men kroppen har försvagats och fungerar sämre. Så nu återgår man till tidigare matvanor, vilket känns som ett krav eftersom kroppen vill återfå det förlorade materialet. Den bygger upp nytt kroppsfett, mer än vad som förlorats. Hos yngre personer kan metabolismen återta sin ordinarie verksamhet, men hos äldre är saken mera problematisk.

8.  Eftersom man nu lagrat upp mera fett än man hade från början får man lust att hålla diet igen. Och den här gången tänker man ta i ordentligt. Bristen på framgång skylls på bristande vilja. Man var inte tillräckligt envis, drog inte ned kalorierna så mycket som man borde ha gjort, gav efter för sockersuget eller gav upp för tidigt. Vem vet, något gick ju fel i alla fall…

9.  Så nu drar man igång en ny bantningsvända, så att kroppen blir ännu svagare och drar på sig  ännu mera fett.

Så långt den enastående Justus, som återigen hänvisar till sin husgud Diana Schwarzbein, sid. 154ff.

Fick vi där en förklaring till varför Viktväktarna gör så fina affärer på kunder som kommer tillbaka om och om igen? Har RK:s biokemiska konsult någon invändning?  Men framför allt: hur relaterar detta till lärdomarna i den nya läroboken, redigerad av Rössner/Lindroos? Rössner har ju tidigare sagt något helt annat, se RK  Kapitel XXIV – 11 jan – Bakvänt program styr oss vilse. Det blir Del 2 av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LIX 
Skrivet:   30 mars kl. 13:11

Jojo-bantare byter muskler mot fett

“Viktstabilitet” och “viktretention” är de vetenskapligt legitimerade orden för jojo-bantning. Detta ägnas en sida i den nya läroboken (sid. 278). I samklang med bokens grundläggande tes rörande energibalans framhåller Bengt Hemmingson att det finns

“…flera metoder för att åstadkomma viktminskning, företrädesvis minskning av energiintaget, men desto färre som leder till varaktig viktminskning.”

Det stämmer. Otaliga vittnesbörd bekräftar att det kan vara oerhört svårt att bibehålla uppnådd viktminskning genom att bara minska energiintaget. Det inser även Hemmingson:

“Daglig fysisk aktivitet av cirka 60-90 minuters omfång var en av de tydligaste prediktorerna för bibehållen viktminskning” – nämligen i en amerikansk undersökning där man frågat ut folk som på egen hand lyckats gå ned mer än 13,6 kilo och behålla minskningen i fem år.

Upp till en-och-en-halv timmes gympaslit varje dag i fem år – det var styvt jobb hålla den uppnådda vikten, något som Hemmingsson också har klart för sig:

“…frustrationen förknippad med jojo-bantning kan undvikas genom just ökad fysisk aktivitet, dock troligtvis i högre mängder än vad många tror och klarar av på egen hand.” 

Och lösningen?

Jo, “därmed uppstår behov av effektiva stödprogram, som leder till goda långtidseffekter.” 

Det vill säga “stödsamtal”, “positiva kommentarer” och andra psykologiska konstgrepp.

Varken Hemmingsson eller någon annan av lärobokens skribenter har slagits av tanken att svårigheterna med viktstabiliteten kan bottna i att själva metoden kunde vara bristfällig. Detta är säreget. Omfattande erfarenhetsmaterial har visat att det finns mera effektiva metoder, och metoder som – till skillnad från Stephan Rössners – bygger på oantastlig, aldrig ifrågasatt teori.

Det är metoder där “bantaren” arbetar i harmoni med kroppens egen hormonstyrda strävan efter balans snarare än bekämpa den så som beskrivs i denna lärobok. Han/hon behöver inte slita med mera fysisk aktivitet än han/hon finner behagligt och har ändå stor frihet att äta sig mätt med ordentliga måltider varje dag.

Diana Schwarzbeins program är en av dessa metoder. I Sverige har Annika Dahlqvist lanserat en snarlik. I Frankrike har Maurice Legoy arbetat med liknande rutiner i flera år. Alla har anmält långtidseffekter med sina patienter. Men i denna lärobok avfärdas sådana metoder som “modedieter”, som inte får tas på allvar trots de kliniska framgångarna. Det blir ämnet för ett senare kapitel.

Skall alltså en ny generation överviktiga plågas med onödiga hungerkänslor och övermänskliga krav på fysisk aktivitet för att komma tillrätta med jojoeffekten? Så kan det bli om denna bok blir rättesnöre för dietister och överviktskliniker. Och de stackare som inte lyckas trots alla stödsamtal…  Ja, de blir bara sämre och sämre för varje ny bantningsomgång enligt gårdagens beskrivning, varefter:

“Det hela slutar med att man inte längre lyckas banta, trots oerhört litet energiintag. Man sitter där till slut som en muskulärt liten människa, inbäddad i ett stort lager av fett!”

Enligt RK:s metaboliske konsult. Lekmannagranskningen av den nya läroboken fortsätter efter helguppehållet. I morgon HELGEXTRA om professor Stephan Rössner.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

HELGEXTRA från Rössnerkommentaren
Skrivet:   31 mars kl. 09:43

Koncentrat

Professorn saknar svar
Belägger allt RK-material med automatisk radering

Hoppet att Stephan Rössner skulle svara på frågorna i RK och förklara sina svårbegripliga uttalanden måste uppges. Igår anlände ett budskap som visade att han utlöst en funktion som automatiskt skall radera meddelanden härifrån.

Varför är oklart. Man kan inte veta om han inte har några förklaringar eller bara inte vill delge oss dem han eventuellt har. Detta ger emellertid anledning att sålla fram några centrala obesvarade frågor, så att vi kan få en konkret bild av vad vi inte får veta.

Härnedan fem frågor rörande vetenskaplig basinformation, tre frågor ur den tillämpade näringsläran samt sex gåtfulla citat, vars vetenskapliga bakgrund inte kunnat utrönas. De är de mest angelägna av de frågor som vi nu inte får svar på. Relevant RK-kapitel inom parentes.

 
Vetenskaplig basinformation

Varför skall fleromättade fetter föredras framför mättade? (VII, XIV, XV)

Var finns belägg för att fett är “billigare” i metabolismen? (XXI, XLVII)

Varför är det så svårt att bibehålla uppnådd viktminskning? (XXIV)

Var finns belägg att vegetabiliska fetter är nyttigare än animala? (XXVII)

Kan intaget fett verkligen omvandlas till kroppsfett utan insulin? (XXXII)

Tillämpningar i näringsläran

Varför fettreducerad mjölk och bröd utan matfett? (I)

Varför lättmargarin och andra fettsnåla produkter? (V)                   

Hur kan livsmedelsindustrin vara “konsumenternas tjänare” (XXXVII)

 
Gåtfulla citat

“Kroppen saknar system för att omvandla kolhydrater till upplagrat kroppsfett” (XXII)

“Förr i tiden trodde man att potatis och spaghetti skulle vara fettbildande. Idag vet man bättre?” (L)

“Det är svårt att bli överviktig på en kost som innehåller lite fett men är rik på kolhydrater” (XXXV)

“Kroppen har ingen inbyggd vishet” (XXXVII)

“Att hantera fett kostar kroppen mycket mindre än att hantera kolhydrater…” (XXI)

“Någon medicinsk anledning till att man efter bantning skall bli tyngre än före finns egentligen inte” (XXIV, LIX)

Rössnerkommentarens kapitel förses nu med rubriker, som senare skall samlas i ett register för att underlätta sökning.

Rössnerkommentaren, kapitel LX-LXIX