Rössnerkommentaren, Kapitel XX
Skrivet: 7 januari kl. 20:00
Om konsten att bedra folkUr “Hälsa till alla”, sid. 155:
“…oftast är det böcker med dåligt vetenskapligt underlag som gör den största succén. Om mänskligheten vill bedragas har bantningsböckerna verkligen kommit att utgöra en god hjälp i detta avseende.”
En publicist som utgår från att världen vill bedragas (se RK 21/10) riskerar självfallet att styra fel om han ägnar stor uppmärksamhet åt verkligheten sådan den föreligger.
TILLÄGG 4/9 2007:
Det blir allt svårare att hitta på nya mediciner. Alltså plockar man fram någon från en konkurrent vars patent ha löpt ut, ändrar den lite så att man kan söka nytt patent, hittar på lämplig sjukdom och lanserar den för dubbelt så mycket pengar som man lade ut för forskningen. Om detta skriver Ben Goldacre i Guardian på adress
http://www.guardian.co.uk/science/2007/aug/04/sciencenews
Det handlar också om den finurliga konsten att bedra folk utan att det märks så mycket. Goldacre har en spalt “Bad Science” i Guardian, där han uppmärksammar forskningssamhällets mest knipsluga idiotismer.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXI
Skrivet: 8 januari kl. 11:40
Billigt fett väcker häpnad
I boken “God mat för klokt folk” (Brombergs förlag 1996) skrev Stephan Rössner på sidan 97:
“Tidigare hävdade experterna att en kalori var en kalori, oavsett i vilken form den kom. Idag kommer allt flera undersökningar, som visar att detta är fel på flera olika sätt.”
En viss häpenhet inför denna skrivning må vara förlåtlig. De som följt tidigare kapitel av Rössnerkommentaren torde erinra sig att Stephan Rössner förbehållslöst hört till dem som talar om “energibalans”: att fetma beror på överskott av kalorier, att om man tar in mera energi än man förbrukar, så uppstår övervikt oavsett den form i vilken kalorierna anländer. Det var hans förkunnelse ända in i det nya årtusendet. Hade han redan 1996 kommit på andra tankar?
Uppenbarligen. För utläggningen fortsätter:
“Våra kunskaper om kalorivärdet i olika sorters födoämnen kommer från början av seklet när man förbrände fett, kolhydrater och proteiner i en bombkalorimeter och då kunde räkna ut hur mycket värme som kunde utvinnas … vid total förbränning. Sådana undersökningar … tar inte hänsyn till det faktum att det kan hända mycket på vägen från frukostsmörgåsen till muskelaktiviteten som utnyttjar dess energi.”
Förvisso. Detta ser lovande ut. Kalorisiffror som fastställs på detta sätt är osäkra; de måste justeras med hänsyn till hur stor del av den teoretiskt tillgängliga energin – uppmätt vid fysikalisk förbränning – i själva verket kan utnyttjas av människokroppen, som är ett biologiskt system. Rössners tyske kollega Udo Pollmer har hävdat att denna osäkerhet är så stor att kaloritabeller blir värdelösa för varje praktiskt ändamål, bortsett från att man kan utnyttja papperets värmeenergi genom att bränna upp dem. I sina resonemang om “energibalans” har Rössner inte tidigare antytt att han uppfattat detta, är kursändring i sikte?
Men vänta, det finns mer på denna överraskande sida 97:
“Att hantera fett kostar kroppen mycket mindre än att hantera kolhydrater och proteiner. … Fett är `billigare´ att hantera i kroppen… Kolhydrater och proteiner kostar betydligt mera att omhänderta.”
Plums. Där verkar professorn trampa i fettfatet som man säger på danska. Han kungör att fett är mera lättsmält än övriga näringsämnen och sålunda en mera effektiv energikälla. Alla andra som har upplysningar i frågan säger tvärtom. I andra fackkretsar hävdas envist att fettkalorier bara kan utnyttjas till knappt hälften av teoretiskt tillgänglig energi, alltså har låg verkningsgrad i kroppen, medan kolhydrater är mycket effektivare och kanske utnyttjas till åttio procent eller mer.
Det är denna höga verkningsgrad som medför att kolhydrater är ödesdigra om de inte motioneras bort innan de hinner slå rot i form av fettvävnad. (Vad begreppet “verkningsgrad” innebär i detta sammanhang behandlades i RK Kapitel XIX – 26 okt – “Bra bränsle blir betungande” och skall inte upprepas här.) Eller omvänt: fettets låga verkningsgrad innebär att ett övermått av fett i maten inte är på långt när lika äventyrligt som ett övermått av kolhydrater.
Det verkar som om Stephan Rössner vänder verkligheten ut och in, ställer vetenskapen på huvudet. Komplett okunnig är han inte och han reser på forskarmöten kors och tvärs varje år, så han måste veta vad kollegerna anser. Så varför? Om detta skall Rössnerkommentaren senare lansera en hypotes. Men för denna behövs ytterligare en sensationell komponent, som presenteras i morgondagens kapitel.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXII
Skrivet: 9 januari kl. 10:04
Största mysteriet halvvägs löst I “God mat för klokt folk” skrev Stephan Rössner på sidan 40:
“Under senare tid har man framfört tanken att det är omöjligt att bli fet av kolhydrater, eftersom kroppen saknar system för att omvandla kolhydrater till upplagrat kroppsfett.”
En gång till läser vi denna mening. Här fastställs som en självklarhet att “kroppen saknar system för att omvandla kolhydrater till upplagrat kroppsfett.”
Ett ögonblick stod Rössnerkommentatorn handfallen. Men meningen bidrar faktiskt till att förklara några gåtor i professor Rössners lära. Nu förstår vi till exempel varför socker så sällan nämns i hans böcker. Han förnekar något som annars anses höra till baskunskap rörande ämnesomsättning.
Hans fokusering på fett är så kompromisslös att han kan bortse från hela den process som beskrevs i SLV-kommentaren Kapitel IV ”SLV reviderar känd vetenskap”: att s.k. snabba kolhydrater – raffinerat socker, vetebröd och annat sådant – strax stimulerar bukspottskörteln att flerdubbla produktionen av insulin, som är ordentligt fettbildande om det inte motioneras bort. Auktoriteter som Caroline Pond och Mary Enig har ingen roll att spela på överviktskliniken i Huddinge.
Därmed är vi kanske nere på fundamentet för hans olika budskap. Från detta fundament kan han lansera oförutsedda teser med oantastlig logik. Hans praktiska anvisningar i Aftonbladet kan ses i ny belysning. Och nu förstår vi också hans berömda utrop i en intervju: “Det är alltid fett man blir fet av, ingenting annat.”
Men vi bör se närmare på den miljö där det överraskande fundamentet avslöjades. Det framgår också på sidan 40 i boken för klokt folk. Rössner var tvungen att få rätsida på kollegan John Allred, en professor i Ohio som i början av 1990-talet visade att det inte spelar så stor roll om man äter för mycket av det ena eller andra, eftersom kroppen vid nästa måltid kompenserar eventuell skevhet genom att styra aptiten med hormoner. Därigenom vore konventionell “bantning” omöjlig utan onaturliga tvångsåtgärder.
Allred skrev en bok om detta, Taking the Fear out of Eating. Den blev ett slagnummer för Cambridge University Press och gav honom ett visst rykte. Sedan spädde han på med en artikel där han föreslog att den envisa betoningen av lågfettkost kunde ha bidragit till fetmaepidemin i USA. Det gick på tvären mot läran om energibalans och de industriintressen som drivit fram denna lära till ledande folkhälsoreligion. Allred måste bemötas, för hormoner spelar obetydlig roll i Stephan Rössners världsbild fast hans livsgärning handlar om bantning.
Han fick draghjälp från Arne Astrup, berömd fettfobist i Köpenhamn. Båda framträdde på ett seminarium “Kolhydrater – mer än halva födan” hösten 1995. Rössners bidrag innehöll diverse formuleringar som sedan återkom i boken för klokt folk.
Astrup tog fram statistik som visade att fettkonsumtionen i Danmark ökat från 34 till 41 energiprocent mellan 1935 och 1985. Han menade att det kunde förklara varför folk blivit fetare. Men Rössner noterade att man i USA blivit allt fetare trots att man där ätit allt mindre fett mellan 1950-talet och 1990-talet. Han måste söka sin förklaring från andra hållet, men båda måste resonera utifrån den orubbliga dogmen att inte man kan bli fet av annat än fett. Epidemiologi kan vara riktigt lustigt.
Rössner hade alltså den svårare uppgiften. Efter att ha trampat runt bland begreppen och kört fram den vanliga, felaktiga tesen om den fettfattiga forntiden gjorde han en halv reträtt:
“Fortfarande saknar vi forskningsdata som belyser vad som händer under långvarig övergödning med kolhydrater. Det förefaller inte orimligt att man efter en tids adaptation … hamnar i ett jämviktstillstånd där kolhydratöverdosering till sist innebär omlagring till energidepåer i form av fettväv.” (fetstil tillagd)
Mer än så var inte att vänta. Mötet hade ju ordnats av stiftelsen Svensk Näringsforskning, som finansieras av 41 livsmedelsföretag. Den offentliggör inte föredrag som går emot medlemsföretagens intressen, och medarrangören var Kungsörnen AB, känd producent av kolhydrater.
Motsättningen mellan Allreds teori och Rössners religion är värd mer uppmärksamhet. Men först måste vi se närmare på hans förkunnelse om diabetes, för där möter ännu en överraskning. Det blir nästa kapitel.
TILLÄGG 15 aug. 2007:
“Om man varje dag äter tre sockerbitar extra, blir det ett halvt kilo fett per år”, (Stephan Rössner i KI Bladet nr 3 2006)
“Det är alltid fett man blir fet av, ingenting annat.” (Stephan Rössner enligt ovan, odaterad intervju i Mediahuset)
Socker = fett
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXIII
Skrivet: 10 januari kl. 11:28
Dunkelt om diabetikerns vikt
I boken “Viktskolan” (Brombergs förlag 2004) skriver Stephan Rössner på sid. 50 varför diabetiker har speciellt svårt att gå ned i vikt:
“Insulin är … ett kraftfullt medel för att öka kroppsvikten och verkar därigenom i rakt motsatt riktning mot patienternas ambition att både kontrollera sitt blodsocker och låta bli att gå upp i vikt.”
Här användes nog ordet “kontrollera” i dess engelska betydelse; Rössner avser ungefär “behärska sitt blodsocker”, inte bara kontrollera. Vad beträffar insulin avses säkert både kroppseget insulin och sådant som tillförs genom medicinering. Dessa båda har veterligen inte olika egenskaper i detta avseende.
Att insulin har denna egenskap är väl känt och en orsak till varför diabetes och fetma så ofta förekommer parallellt. Det rör sig om en ond cirkel. Hos en fetlagd person drivs bukspottskörteln att framställa extra mycket insulin, eftersom fettceller är dåliga på att ta hand om socker medan muskelceller förbrukar socker som bränsle. Insulin har anabolisk funktion: det omvandlar oförbrukat socker så att det avlagras i fettcellerna, varpå dessa drivs att producera… etc.
Men som framgick av gårdagens kapitel menar Rössner att kroppen inte har någon funktion för att “omvandla kolhydrater till upplagrat kroppsfett.” Dagens citat visar att han känner till insulinets egenskaper och detta olyckliga kretslopp. Det måste betyda att han inte godtar det första ledet i den berörda metabolismen: att intag av stärkelserika kolhydrater snabbt utlöser en ökning av blodets sockerhalt. Men detta är ju ett enkelt mätvärde. Den som förnekar empiriskt fastställbara storheter kan få det svårt i livet.
En viss vanmakt i försöken att fortsätta detta kapitel måste här erkännas. Missförstånd och vantolkningar kan inte uteslutas, och därför har Stephan Rössner inbjudits att själv kommentera hur han uppfattat dessa processer. Om hans svar erhålls per epost skall det införas här nedan.
Inget svar anlände.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXIV
Skrivet: 11 januari kl. 12:34
Bakvänt program styr oss vilse
I “Viktskolan” (Brombergs förlag 2004) skrev Stephan Rössner på sid. 61:
“Någon medicinsk anledning till att man efter bantning skall bli tyngre än före finns egentligen inte.”
Att det någonstans finns en anledning torde miljoner människor kunna betyga. Om den är medicinsk eller ej beror kanske på vad som menas med “medicinsk”.
Medicinsk, säger Svensk Ordbok, är vad “som avser läkarvetenskapen”. Ah, vi är överens; i denna betydelse finns ingen sådan anledning. Men det är föga intressant. Anledningen är nämligen med stor sannolikhet genetisk och därmed överordnad läkarvetenskapen.
Detta nämndes i en exkurs till Kapitel VIII av SLV-kommentaren. Vi gör det lätt för oss och citerar därifrån:
“Folk som under många generationer måste leva med oregelbunden mathållning, tvära kast mellan överflöd och hungersnöd, kan efterhand få ärftlig benägenhet att konservera energi i form av fett, en `hushållningsgen´ som skall rädda livet i svåra tider. Men när villkoren förbättras och försörjningen blir mera pålitlig, så blir detta en belastning: genetiskt betingad fetma, som utlöses av ändringen i kosthåll och livsstil.”
Med andra ord: vi är förprogrammerade för viktökning, men dessvärre inte för viktminskning.
Detta har betydelse på bantningskliniker. När man skär ned energitillförseln genom att minska kalorier, så upplever kroppen detta som “svåra tider” och växlar till sparlåga. Den ställer in sig på att få mindre energi och klarar detta ganska bra i första vändan. Kroppens reglermekanismer luras, och man tappar vikt.
Men för kroppen är detta en överraskande och onaturlig situation. Regleringen måste få ett nytt “börvärde” – det tidigare var tydligen fel? – och när kuren är slut återställs vikten med säkerhetsmarginal. Det inser även Stephan Rössner, och på sidan 10 beskriver han läget:
“På sätt och vis innehåller vår kropp många system som spjärnar emot all förändring när vi försöker manipulera vår vikt, temperatur, tarmfunktion, blodtryck och några andra av våra livsviktiga basalfunktioner…”
Det var det som John Allred påvisade på 1990-talet. Det betyder att varje försök att ändra den naturliga balansen kommer ett misslyckas om dessa styrmekanismer inte beaktas. Men det är inte så lätt, eftersom de är automatiska och omedvetna och inte kan styras av viljan.
Vid kaloriräkning och energirestriktion förbigås de helt. Det kan förklara varför dessa metoder fungerar så dåligt – Rössner talade själv om “ett 25-årigt professionellt misslyckande” vid ett framträdande i Sundsvall.
Det är tänkbart att reglermekanismerna ingår bland de egenskaper vi erhållit i ett genetiskt arv som kan ha tagit form under “stenåldern”. Rössners idéer om stenålderslivet blir ämnet för nästa kapitel.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXV
Skrivet: 12 januari kl. 09:27
Skallskrap spetsade middagen
I “Viktskolan” skriver Stephan Rössner om stenåldern på sid. 94:
“Vi har inga matsedlar kvar från stenåldern, så självfallet kan vi bara spekulera om hur våra förfäder åt. Vi vet vilken sorts råvara som fanns att tillgå. Utmärkande för kosten var att det var väldigt lite energiinnehåll per mängd mat.”
Alternativ formulering:
“Vi har inga matsedlar kvar från stenåldern, men vi har andra data som tillåter oss dra sannolika slutsatser om hur våra förfäder åt. Utmärkande för kosten var att de hade oregelbunden tillgång till oerhört kalorität mat.”
I varje fall hos de äldsta kända exemplaren av Homo Sapiens i Afrika. Den är den slutsats som kan dras när man finner ben från en hel flodhästkropp eller elefantkropp tillsammans med en stor mängd stenredskap. Med sådana redskap kan man inte nedlägga dessa djur, men man kan skrapa ren benen och krossa skallen för att samla in hjärnsubstans som lejon inte kommit åt eller lämnat kvar.
Lewis Binford drog den slutsatsen av arkeologiska fynd i Ostafrika. Till historien hör att flodhästkött är mycket fett. När general Lettow-Vorbeck drog runt med sin trupp i Ostafrika under första världkriget kunde han föda en hel bataljon på en flodhäst.
Rössner fortsätter:
“När vi var nomader och strövade runt på jakt efter mat innebar det att vi fick mycket lite tid över för lek, spel och social samvaro.”
Alternativ formulering:
“När vi var nomader och strövade runt på jakt efter mat blev det mycket tid över för lek, spel och social samvaro, mycket mera än för både lantbrukare och moderna storstadsmänniskor.”
Det menade sig antropologen Marshall Sahlins kunna fastställa genom att jämföra med folkgrupper som intill nyligen levde under förhållanden jämförbara med dem under Äldre stenåldern. Denna, skrev han, var “det första överflödssamhället.”
Sådana folkgrupper finns i Ostafrika, Sydvästafrika, Congo, Amazonas och Australien. Gemensamt för alla är att de avböjt bli inlemmade i angränsande västerländsk civilisation, eftersom detta skulle innebära mera och hårdare arbete, mindre fritid och ofta sämre, kolhydratbaserad mat.
“Letandet efter mat är så framgångsrikt att hälften av tiden vet inte folk vad de skall ta sig till”, skrev t.ex. Martin Gusinde om det numera utdöda Yamanafolket i sydligaste Argentina. Liknande rapporter finns från Hadza i Tanzania, som inte kan fatta varför grannfolken sysslar med jordbruk, som är så mycket osäkrare och jobbigare.
Vidare enligt Rössner:
“I och med att människan slog ned sina bopålar, lärde sig att inhägna sina ägor och hålla maten instängd blev det ju tid över…”
Alternativ formulering
“I och med att människan slog ned sina bopålar, lärde sig att inhägna sina ägor och hålla maten instängd blev det ju mycket mera arbete och ständig risk för missväxt. Och så måste ju den instängda maten mjölkas enigt tidtabell varje dag…”
Binford och Sahlins kan inte sägas ha lagt frem “bevis” för sina teser, men de stöder sig i varje fall på faktiska iakttagelser och ordentliga data snarare än hemmagjorda köksfunderingar.
Mer om detta i:
L. R. Binford: In Pursuit of the Past, London 1983
M. Sahlins: Stone Age Economics, Chicago 1972
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXVI
Skrivet: 15 januari kl. 11:16
Din mage är ingen bensintank
På sidan 154 i “Viktskolan” skriver Stephan Rössner om måltidernas placering i tiden:
“Egentligen borde det inte spela någon roll när man äter på dagen. Om man tankar sin bil med lika många liter bensin men fördelar det på ett eller fem tanktillfällen är ur energisynpunkt egalt.”
Alternativ formulering:
“Det kan spela avsevärd roll när man äter på dagen, framför allt när det gäller kolhydrater. Matsmältningsystemet är inte ett bränsleförråd som kan fyllas på när som helst och hur som helst.”
Rössner tycks här ha förbisett skillnaden mellan ett rent fysikaliskt system och ett biologiskt. Den är avsevärd. Man kan till exempel inte driva en bilmotor på prinskorv med stuvad blomkål. Men en människa kan man hålla igång med sådant bränsle, eftersom hennes energialstring bygger på biokemiska processer.
Annat är det med en bil. I bensintanken finns färdig kemisk energi direkt tillgänglig. Bränsletransporten från tanken till förgasaren och vidare till tändstiften handlar om bråkdels sekunder, och i cylindrarna omvandlas den kemiska energin till mekanisk kraft i en obruten följd av snabba explosioner. Det är skillnad mellan detta och den stegvisa förbränningen av tre skilda näringsämnen i tre skilda banor som alstrar energin i ett biologiskt system.
Skillnaden är så stor att en eftertänksam person måste undra hur jämförelsen kunde komma på tal. Prinskorv innehåller huvudsakligen protein och fett. Blomkål består huvudsakligen av kolhydrater. Dessa tre bränsletyper måste tas om hand på olika sätt.
Den snabbaste energiframställningen erhålls från kolhydraterna, framför allt “snabba” kolhydrater, kanske raffinerat mjöl i stuvningen. Det är en effektiv biokemisk process – bara någon halvtimme efter tankningen kan råbränslet utnyttjas som mekanisk energi i musklerna. Om en bil fungerade på detta sätt… ja, någon alert åldring kanske erinrar sig krigstidens gengasbilar? Man måste gå ut och tända aggregatet en god stund innan resan skulle börja, men så lång väntan som en halvtimme var det nog aldrig tal om.
Men i den biokemiska miljön är detta snabbt, och om det skapas mer energi än som förbrukas blir överskottet kvar i form av kroppsfett – en annan för Rössner obekant process som här behandlades förra veckan. Därför bör man kanske inte äta mycket kolhydrater sent på dagen, eftersom det kan bli ett överskott som inte hinner förbrukas före sängdags.
Protein och framför allt fett är inte lika kritiska. Innan fettet kan utnyttjas som energi måste det metaboliseras i en komplicerad process som tar flera timmar och själv förbränner en stor del av det tillförda fettet (ref. nedan). Därför bildar detta kaloritäta näringsämne inte kroppsfett som kolhydraterna – men det beskrevs ju också i ett tidigare kapitel.
Men helt fel har Rössner ändå inte – det finns faktiskt ett ämne som kan fungera som både motorbränsle och människobränsle, om än med olika slags förbränning. Det är kokosolja, som blir ämnet för nästa kapitel.
Mera om fettmetabolismen i M. Kendrick: Atkins and the First Law of Thermodynamics, som kan sökas på adress: http://www.thincs.org/Malcolm.htm#atkins.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXVII
Skrivet: 16 januari kl. 13:20
Så göder man grisarna I “Viktskolan” skriver Rössner på sid. 149:
“Det finns en allmän uppfattning att vegetabiliska fetter är mycket nyttigare än animala… Kokosfett som kommer från växtriket hör till det sämsta mättade fett man kan äta.”
Alternativ formulering:
“Det finns en sakligt grundad uppfattning att animala fetter är mycket nyttigare än de vegetabiliska fetter som blivit standardprodukter sedan mitten av 1900-talet. Kokosfett är det bästa fett man kan äta.”
År 1989 köpte Malaysias och Filippinernas regeringar annonsplats i amerikansk dagspress i ett försök att återuppliva marknaden för en av sina viktigaste exportprodukter – kokosfett. Det var det melankoliska slutet på en historia som började när japanerna anföll Pearl Harbor och ockuperade större delen av Stilla Havets övärld.
Då försvann plötsligt kokosfettet från hushåll och bagerier i USA. Man behövde en ersättning, och strax lanserade industrin de fleromättade, instabila och skadliga växtoljor som Rössner gör reklam för på annat håll i samma bok. De blev strax helt dominerande och hundratals kokosodlare i Asien och Polynesien tvingades lägga ned verksamheten när japanerna rest hem.
Varken Rössner eller någon annan har emellertid kunnat påvisa hur tropikernas värdefullaste fett skulle kunna vara skadligt. Däremot finns nästan öronbedövande dokumentation som visar vilka hälsobringande effekter, invärtes och utvärtes, som erhålls från laurinsyra, den dominanta fettsyran i kokosfett.
I förordet till “Viktskolan” erinrar Rössner om att “vi experter som talar om för människor vad som är bäst när det gäller viktminskning” tar sina tips från den kliniska erfarenheten. Hans erfarenhet kommer från en bantningsklinik. Hans lovprisande av instabila industrifetter känns därför en aning spöklik när man betänker att just dessa fetter används för att åstadkomma viktökning av grisar.
I USA får lantbrukarna officiell rekommendation att först föda grisar på fleromättat fett för att de skall växa till sig. Men strax före slakt skall de växla till mättat fett för att grisarna skall bli av med det späcklager som folk inte vill ha, eftersom de gått på propagandan att det skulle vara skadligt.
Så har landet befolkats av magra grisar och överfeta människor, skriver Brian Shilhavy i boken Virgin Coconut Oil (West Bend, WI, 2004). Cirkeln av vidskepelse är sluten, och den är svår att bryta upp så länge den drivs på av fettindustrins miljarder och charlataner inom den akademiska näringsläran.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXVIII
Skrivet: 17 januari kl. 09:19
Bättre kunskap än befarat
Ett mysterium har klarats upp och ett visst mått av oro har skingrats. Det visar sig att Stephan Rössners sockersyn stämmer med vedertagen kunskap.
När Kapitel XXIII råkade i baklås på grund av en gåtfull motsägelse i Rössners syn på diabetes, inbjöds han att själv reda ut saken i en lucka i kapitlet. Han reagerade ej på denna inbjudan, och luckan kvarstår. Men det visade sig att hans egna skrifter kunde användas till att bringa ljus i ärendet. På sidan 95 i “God mat för klokt folk” kan man läsa:
“Kroppen strävar efter att hålla blodsockerhalten på en jämn nivå. Blodsockret bildas av nedbrytningsprodukter från kolhydraterna i mag-tarmkanalen, där stärkelsen bryts ned i små sockermolekyler. Med hjälp av hormonet insulin transporteras sedan detta socker ut i kroppens alla celler…”
Detta harmonierar med vad som inhämtats från andra auktoriteter. Rössner har även uppfattat den efterföljande dramatiken:
“Mycket snabba kolhydrater innebär ett kraftigt insulinpåslag för att ta hand om sockertillförseln…”
Den beklämning som drabbade oss i Kapitel XXIII visar sig ha varit obefogad. Även det beledsagande problemet beskrivs:
“Det kan dock innebära att blodsockret paradoxalt nog plötsligt sjunker, eftersom … insulinpåslaget blivit alltför starkt. Man blir alltså hungrig och sugen fastän man nyss har ätit, och man känner sig ruggig och okoncentrerad.”
Känslan är säkert väl bekant även inom den svenska högfettrörelsen, där Chakula och Fetsmart ingår som färgstarka aktörer.
Stephan Rössners sockersyn har alltså orättfärdigt misstänkliggjorts. Däremot kan betvivlas om högfettfolket är införstådda med Rössners idé om hur problemet kan undvikas:
“Pasta, gröt, müsli, frukt och grovt bröd ger en långsam och jämn frisättning av blodsockret.”
Även detta stämmer enligt tillgänglig sakkunskap. Men här uppstår ett annat bekymmer, som beskrivits av den tyske kollegan Udo Pollmer. Det blir nästa kapitel.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXIX
Skrivet: 18 januari kl. 13:36
Fullkorn kan bli kaos till slut
I “Viktskolan” skriver Stephan Rössner på sid. 152:
“Pasta är alltid bra mat… Ofta blir det bra om man väljer fullkornspasta, som innehåller mera fibrer…”
Alternativ formulering:
“Pasta är dålig mat. Extra äventyrligt blir det om man väljer fullkornspasta…”
Pasta är spannmålsbaserad mat, och allt som kommer från spannmål – även bröd, gröt och müsli – kan vara onaturlig mat, eftersom människan inte började med sädesodling förrän för ungefär tiotusen år sedan. Tanken att samla frön, krossa dem och laga mat av dem var främmande för människorna före Yngre stenåldern. Vårt nutida matsmältningssystem är kanske inte genetiskt anpassat att smälta sådan mat.
Bevisat är inte detta, men det kan vara förklaringen till varför tusentals människor berättar att de plötsligt – ja, just plötsligt, från en dag till nästa – kände sig så mycket friskare och piggare när de slutade äta bröd. Dit hör för övrigt dem i Rössnerkommentarens hushåll, där den enda spannmålsbaserade produkt som förekommer är öl.
En tysk nutritionist, Nicolai Worm, påpekar att ju längre norrut i Europa man kommer, desto senare började folk odla upp jorden, och desto vanligare blir hjärtbesvären. Han tror att man längre söderut haft mer tid att anpassa sig till spannmålsbaserad mat.
Bevisat är inte heller detta, och man kan fråga sig om några tusental år räcker till anpassning av ett genetiskt arv som etablerats under mer än två miljoner år. Men tanken är bestickande och kunde läggas till grund för forskning.
Allra värst är dock “fullkorn”, alltså spannmål där hela korn kommer med i mjölet, inklusive de gifter som finns i skalen. Dessa innehåller nämligen inte bara de vitaminer och mineraler som enligt frisksportare skall vara så nyttiga. Där finns även gifter som plantornas genetik utvecklat för att skydda plantorna mot skadlig inverkan, deras eget immunförsvar.
Nej, man dör inte omedelbart men besvär uppstår efter många års fullkornskost, menar Karl Pirlet, numera pensionerad professor i rheumatologi som kämpade med dem i sin klinik:
“Åratal senare, kanske först efter 10 till 20 år, kommer sedan hälsosammanbrottet. Ofta i form av en onödigt tidig åldringsprocess i artärsystem och leder. Fullkomligt kaotiska tillstånd. Jag möter dem dag för dag i min praktik. Men ingen vill ju gå med på att hans så hälsosamma matvanor under årens lopp kunde ha vållat det hälsofiasko som nu inträffat.”
Nej, det drabbar inte alla fullkornsentusiaster. Pirlet har funnit att förmågan att smälta fullkorn är individuell – några klarar saken riktigt bra, andra inte alls. Det kan man undersöka på sig själv – hur bra mår jag när jag tuggat i mig några skivor rågbröd med hela korn i kvällen före?
Inte heller detta är “bevisat”, men man kunde kanske forska i saken: se om förmågan har grografisk spridning som stämmer med Nicolai Worms tes. Men sådan forskning utförs inte. Forskning i näringslära bygger sällan på erfarna klinikers iakttagelser – mest är det kammarlärda teoretiker som vill bekräfta sina egna fördomar eller skaffa fram de resultat som någon fabrik beställde
Källhänvisning per epost till den som är intresserad. Morgondagens kapitel blir om metoden för tillverkning av müsli, ingen uppbygglig historia.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXX
Skrivet: 19 januari kl. 14:57
Vidskepelse om nyttiga flingor
Stephan Rössner i tidskriften Vår Bostad, mars 1999:
“Frukosten är den måltid, då vi enklast får i oss en stor del av dagens fiberbehov i gröt, flingor, müsli och grovt bröd.”
Alltsammans spannmålsbaserad mat som den nutida stenåldersmänniskan gärna undviker. Dagens ämne var müsli.
Vid sidan av sägnen om det mättade fettet är müslimyten den yttring av nutida folktro där kommersiellt styrda villolärare fått störst inflytande över den europeiska människans vardag.
Müsliskålarna står på frukostborden på tusentals hotell. De är en favoriträtt för källarmästare och kallskänkor – en stapelvara som aldrig härsknar och inte kräver tillagning, enklare kan det inte bli. Turister och konferensdeltagare slevar den i sig utan uppenbart välbehag men med allra bästa samvete, det är ju så hälsobringande. Som Johanna Söderlund i Uppsala suckar:
“…det som gör just müsli till en tragedi i mina ögon är det faktum att väldigt många motvilligt äter det för att de tror att det är nyttigt, och inte för att de tycker att det är gott.”
Hon har större sakunskap om detta än Rössnerkommentaren kan mobilisera. På adress http://johannaskost.blogspot.com/2006/12/mslitragedin.html finns hennes exposé, som inte skall plankas här. Men en liten utläggning om själva tillverkningen kan vara av intresse.
Havrekorn fördärvas snabbt om de trycks sönder. Därför hettas de upp med vattenånga och skakas om vid c:a hundra grader i ett par timmar. Detta förstör de enzymer i havren som enligt reklamen hör till nyttiga i frukosten, men det förhindrar att kornen får en besk smak efter förvaring. De får istället en nötaktig smak. Sedan skalas kornen i en mekanisk process och värms åter upp med ånga. Det gör dem elastiska, så att de kan pressas till flingor.
Inga kemikalier – en till synes oskyldig process, men giftämnen fanns som sagt redan i kornen. Och så var det de russin som skall ingå.
Russin är saftiga och de dammiga havreflingorna suger vätska. Om russinen skulle stjälpas ned i flingorna obehandlade skulle de tappa saften och uppträda som grus mellan tänderna. Alltså dränks de i fosforsyra, så att porerna öppnas och russinen sedan kan impregneras med glycerin. Till sist får de ett överdrag av kokosvax, men förhoppningsvis inte förrän fosforsyran sköljts av.
Mer om detta i U. Pollmer m.fl.: Krank durch gesunde Ernährung, Köln 1994. Titeln kan väl lämpligen översättas “Sjuk av hälsosam mat”, vilket ser ut att rätt väl träffa in på müsli. Professor Pirlets nödrop i förra kapitlet är värt uppmärksamhet, och vi kan bara hoppas att någon forskare kan fastställa att han hade fel.
Rössnerkommentaren återkommer efter helguppehållet, då vi skall uppmärksamma släktskapen mellan Stephan Rössner och William Shakespeare.
Rössnerkommentaren: Coda
Fornfarfars frukost
(efter A.Tegner/A. M. Roos: Blåssippan ute i backarna står)
Fornfarfars frukost var fruktansvärt fet.
Dock blev han inte så diger av det,
tänkte på framtidens hushållningsgen
var gång hade skrapade mammutens ben.
Benpipan blev ett slags fornklarinett.
Fornmormor dansade fornpiruett.
Tack vare mammutens lårbensfraktur
kunde de skapa sin forntidskultur.
Till Mervi
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXI, Del 1
Skrivet: 22 januari kl. 14:00
Skakepär enig med professorn
“Rent allmänt gäller principen att hög kroppsvikt förkortar livet”, skriver Stephan Rössner på sid. 232 i “Viktskolan”. Det är själva slutklämmen i boken.
Här visar sig Rössner överens med William Shakespeare. För fettbukar gapar graven trefalt bredare än för andra, förmanar kungen John Falstaff i dramat om Henrik IV:
“Leave gormandizing; know the grave doth gape for thee thrice wider than for other men.”
När pjäsen sätts upp i vår tid kan det vara svårt att hitta lämplig skådespelare för litteraturens mest berömda fetknopp. Ofta måste han stofferas ut med strategiskt placerade kuddar.
Det var Shakespeares enda uflykt i epidemiologi. Den stämmer med den hälsopropaganda som kan läsas i veckotidningar: att varje förlorat kilo skall ses som en framgång och en förbättring av hälsotillståndet. Det är trösterikt att hitta massor av statistik som inte stöder principen, eftersom det är så svårt att varaktigt förlora vikt med de anvisningar som ges i dessa tidningar.
Den visar att det är mera äventyrligt att vara några kilo under “normalvikt” än åtskilligt flera kilo över. Det gäller dödligheten i både cancer och hjärtkärlsjukdomar och mortalitet rent allmänt.
Den som väger 20-25 kilo mer än det statistiska genomsnittet kan göra sig en björntjänst genom att försöka “banta”, så länge inte blodtrycket verkar hotfullt, blodsockret inte svänger så kraftigt, lederna inte känns ansträngda och livet inte är obekvämt rent allmänt. Viktnedgång som självändamål kan vara direkt skadligt. (Mer om detta i U. Pollmer: Eßt endlich normal, München 2005, kap. 6).
Vi är alla olika och vad som är normalt för den ene kan vara livsfarligt för den andre. Detta står klart även för Stephan Rössner, som faktiskt gör sig skyldig till självmotsägelser i frågan. Det blir ämnet för Del 2 av detta kapitel.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXI, Del 2
Skrivet: 23 januari kl. 15:00
Siffertricks gör livet farligare
På sid. 70 i “Viktskolan” skrev Stephan Rössner:
“Man har funnit att framför allt män med kulmage, som är i god fysisk kondition klarar sin hälsa bättre än de som är normalviktiga och inte gör något för sin kropp överhuvud taget.”
Om övervikten är förankrad i kulmage eller på annat sätt tycks irrelevant, huvudsaken är att detta stämmer: den kraftigt överviktige med hyfsade fysiologiska värden har bättre utsikter än den som har statistiskt “normal” vikt men dåliga värden. (Se t.ex. P. Campos: The Obesity Myth, New York 2004).
Den som funderar lite på egen hand torde inte bli överraskad av detta. Men det är ändå värt att betona, eftersom bantningsindustrin omsätter miljarder på att sprida motsatt information. Rössner framhåller själv att “fetma är en kronisk sjukdom som kräver livslång behandling“, tydligen oavsett hälsotillståndet i övrigt (sid. 226).
Att förena dagens citat med gårdagens från sid. 232 i samma bok ser ut att kräva skicklig sofistik, vilket inte skall sysselsätta oss här. Istället blir det uppslaget i en studie i hur man kan välja källmaterial och vränga siffror så att de passar en given slutsats.
Gårdagens Rössnercitat byggde enbart på en undersökning i vilken 25.000 personer hade löpande granskats i många år. Sedan fastställdes “hur många år man förlorade av sitt liv vid olika kroppsvikter“, alltså hur personernas BMI-siffror vid en viss ålder relaterade till deras förväntade livslängd. Man fann att “för varje given överviktsnivå förlorade de yngre fler levnadsår än de äldre.” Eftersom Rössner inte ger källhänvisning kan vi inte se närmare på hur sifferakrobatiken hänger ihop. Han meddelar ingen annan saklig grund till den generaliserade slutsatsen att “hög kroppsvikt förkortar livet“.
Udo Pollmer refererar flera detaljstudier och når motsatta slutsatser. I en av dem hade man iakttagit 900.000 personer i 16 år för att se hur kroppsvikten relaterade till risken att dö av cancer. Slutsatsen blev att “ökad kroppsvikt motsvarade högre mortalitet, både för enskilda cancertyper och alla cancertyper sammanlagt.” Men när Pollmer såg närmare på siffrorna fann han att de överviktiga, alltså de med BMI mellan 25 och 30, hade lägre cancerrisk än de lättviktiga med BMI mellan 18,5 och 25. Först över BMI 30 ökade cancerrisken, men den slutsatsen baserades på 43 av totalt 32.000 cancerfall, alltså 1,3 promille av alla fall.
Så redovisar epidemiologer statistik: på ett nästan obefintligt basmaterial kan man dra skräckdrypande slutsatser som blir breda rubriker i dagspressen, och utan att ljuga på en enda punkt.
Och hjärtkärlsjukdomar? Ja, där har vi ju den kända iakttagelsen att dessa sedan 1960-talet har gått ständigt nedåt som dödsorsak, samtidigt som fetman tilltagit år från år. Mera i detalj hade man vid Yale på 1990-talet funnit att bland 8000 hjärtpatienter klarade sig de fetlagda genomgående bättre än de normalviktiga, något som forskarna förklarade vara en paradox.
Samma sak gäller personer med högt blodtryck. På en tysk klinik hade man följt 6000 patienter med BMI mellan 25 och 74 (jo!) och funnit att bland män med högt blodtryck var dödsrisken lägre ju fetare de var. Högt blodtryck innebar en dödsrisk för yngre men tycktes hos äldre fungera som en skyddsfaktor vars betydelse tilltog parallellt med vikten. Detta gällde dock ej kvinnor.
I en bred amerikansk långtidsundersökning av personer som redan haft en infarkt fann man att mortaliteten från alla sjukdomar bland dem med BMI under 22 var 50 procent större än bland dem med BMI mellan 25 och 28. Vid BMI 30 var risken fortfarande inte högre än vid BMI mellan 22 och 25.
Vid universitetet i Ulm följde man det allmänna hälsotillståndet hos 8000 byggarbetare i ålder mellan 25 och 65 år. Man fann att de fetlagda hade “stabilare hälsa” än de magra. Vid BMI över 30, alltså ordentligt fet, låg dödsrisken 60 procent lägre än vid BMI under 22,5. Och feta byggarbetare med högt blodtryck eller diabetes levde som grupp längre än de lättviktiga.
Och så vidare. Men, klagar Pollmer, resultat av detta slag ges inte uppmärksamhet i media, eftersom de inte stämmer med folktron. “Det måste vara något fel nånstans”, säger redaktörerna och lägger anteckningarna åt sidan.
Rössner hade valt ut en ensam studie som stämde med vad han ville predika och omtalade inte källan. Pollmer refererar en grupp olika undersökningar med relevans i frågan och ger källhänvisning för den som vill ifrågasätta hans kommentarer. Till historien hör kanske att Pollmer själv, av fotografier att döma, säkert väger 25-30 kilo mer än Rössner.
Pollmers källor kan meddelas per epost till den som har intresse. I nästa kapitel granskas Stephan Rössners idéer om hur man lämpligen går upp i vikt.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXII
Skrivet: 24 januari kl. 11:16
Utan insulin bara hokuspokus
På sid. 76 i “Viktskolan” skrev Stephan Rössner:
“Att trycka i sig mängder av rent fett för att lägga på hullet är i allmänhet ingen bra idé, eftersom ju detta fett ju faktiskt kan ha skadliga effekter på hjärta och kärlsystem.”
Alternativ formulering:
“Att trycka i sig mängder av rent fett för att lägga på hullet är i allmänhet ingen bra idé, eftersom detta inte skulle fungera.”
Det skulle inte fungera, eftersom kroppen inte har någon funktion för omvandling av matfett till kroppsfett utan insulin. Och fett frisätter inte insulin, så det allra mesta av det intagna fettet skulle förbrukas av kroppens egen metabolism eller avgå i form av värme.
Kroppen kommer heller inte att utveckla någon sådan funktion oavsett hur många gånger detta upprepas av Stephan Rössner och hans kolleger vid Livsmedelsverket i Uppsala och deras kolleger vid British Nutrition Foundation och deras kolleger vid Deutsche Gesellschaft für Ernährung och flera hundra felutbildade svenska dietister och deras amerikanska läromästare vid WHO och FDA. Deras besvärjelser i frågan har samma grad av verklighet som Shoshoneindianernas regndans eller konsten att spå i hönstarmar.
Så hur bör man då göra?
Ja, en metod vore förstås att följa Rössners och Livsmedelsverkets kostråd, men utan att snåla och ständigt känna sig svältfödd utan fortsätta äta tills man fått nog. Då går man pålitligt upp i vikt av den enorma mängd kolhydrater, som inte kan förbrukas som energi utan omvandlas och avlagras i fettvävnad. En annan, mera intressant metod vore att vända sig till specialister i ärendet. Sådana finns på diverse håll i världen.
I södra Nigeria bor Annang, en folkgrupp där aristokratin spärrar in sina döttrar i speciella gödningsrum. Där tvingas de att sitta stilla och matas med hirsgröt och mjölk innan de bjuds ut till äktenskap – ju mera fett, desto högre brudpris. Diverse resenärer i Afrika – J. H. Speke, H.H. Ploss och E. Strohmeier – stötte på metoden hos flera andra folkgruppper för över hundra år sedan: alltid gröt och mjölk, aldrig fett kött. Sådant reserverades för unga krigare, som inte fick bli överviktiga.
I Japan finns de berömda brottarna, som äter upp sig på “chanko” en gröt på specialris och fisk, kolhydrater och protein, recept kan sökas på nätet. På diverse söderhavsöar anses det speciellt fint att vara fetlagd; där handlar det om tarorötter och brödfrukt.
Kort sagt: överallt i världen där man avsiktligt framkallat fetma handlar det mest om kolhydrater. Om detta har preliterata stammar i Centralafrika bättre kunskap än svenska professorer, mångfaldigt omvittnad och grundligt beprövad erfarenhet.
I nästa kapitel försöker vi utröna vad Stephan Rössner avser med “mättnad”, den besvärligaste uppgift som hittills drabbat Rössnerkommentaren.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXIII, Del 1
Skrivet: 25 januari kl. 12:59
Trassel om vem som är mätt
Dagens ämne är “mättnad”. Några citat illustrerar hur Stephan Rössner uppfattar detta begrepp:
I “Viktskolan”:
Sid. 21:
“Man skulle alltså kunna `banta på fett´, men eftersom fett innehåller så många kalorier per gram får man en så liten portion att man inte blir mätt.”
Sid. 34:
“…man mår bättre … om man delar upp sina 1300 kalorier på mat som ger stor volym och mycket mättnadsskänsla.”
Sid. 87:
“Pressar man ett äpple och bara dricker äppelsaften har man förlorat rätt mycket av de fibrer som ingår i själva fruktköttet och som ger mättnadskänsla.”
I “God mat för klokt folk”:
Sid. 92
“Proteiner och fiber i kosten ger mättnadskänsla.”
I “Hälsa till alla”:
Sid. 121:
“Fett är milt tillvänjande och ger dåliga mättnadssignaler.”
I Aftonbladet 25/10, 2006
“Men fett ger dålig mättnad = risk att överäta.”
Vi vet att fiber inte smälts och inte innehåller några näringsämnen; vissa auktoriteter anser det nyttigt av andra orsaker. Det ger tips om hur Stephan Rössner ser begreppet “mättnad”.
MÄTT, säger Svensk Ordbok, är den som “intagit tillräcklig mängd föda”. Men MÄTTNAD kan också vara “det att innehålla största möjliga mängd av något.”
Begreppen är inte liktydiga, och citaten ovan tycks visa att Rössner uppfattar både “mätt” och “mättnad” i den senare bemärkelsen, så här:
MÄTT enligt Rössner tydligen = “att känna sig ha mottagit tillräcklig mängd material oberoende av materialets näringsvärde och kroppens behov”.
Det är ett legitimt begrepp, men kanske inte särskilt intressant.
Många har lagt märke till att man snabbt känner sig mätt av att äta t.ex. en trave pannkakor. Men ett par timmar senare har man åter aptit, eftersom pannkakornas snabbt smälta kolhydrater inte fyller näringsbehovet om inte kroppen också får fett, som smälts mera långsamt. Kroppen vet vad och hur mycket den behöver och styr aptiten med hormoner. Och så uppstår ny hunger.
Med andra ord: kroppen “räknar kalorier” och ordnar med aptitstyrning så att den får det den behöver. Men en bantare som räknar kalorier gör det för att det inte skall bli mer än han tillåts äta. Här har vi en motsättning, och den visar sig i att kaloriräknare och fettsnålare känner sig ständigt svultna och har svårt att följa föreskrifterna.
“Risk att överäta” drabbar alltså bara den som plågar sig med kalorirestriktion. Den uppstår inte hos den som utnyttjar kroppens egna funktioner för hormonstyrd aptitreglering.
Extra tydligt blir detta i Rössners referat av det “mättnadsindex” som upprättats av två kolleger i Australien. Det blir Del 2 av detta kapitel.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXIII, Del 2
Skrivet: 26 januari kl. 12:07
Trolleriknep döljer svag insats
När man uppfattat att Stephan Rössner med “mätt” avser påfylld snarare än tillfredsställd faller pusselbitar på plats. “Mätthet” blir en illusorisk känsla av att kroppen fått vad den behöver, fastän den själv vet att så inte är fallet och snart kommer att signalera detta i form av ny aptit.
På annat sätt märker inte kostrådgivarens klienter den hormonstyrda regleringen. Den är automatisk och ofrånkomlig, men omedveten. Här finns grogrund för missförstånd. När bantningsprofessorn räknar kalorier och talar om mättnad tror klienten att kroppens behov skall vara tillfredsställda, eftersom han just då också känner sig mätt. Men kroppen själv har annan uppfattning, och det är denna uppfattning som gäller. Det är en tillfälligt fungerande trollerikonst.
Detta kan också förklara varför verksamhetsberättelserna från Överviktskliniken i Huddinge inte innehåller någon framgångsstatistik och varför man har så låg ambitionsnivå. Med Rössners egna ord på sid. 12 av “Viktskolan”:
“Från medicinsk synpunkt är experterna nöjda med en bestående viktnedgång på 5-10 procent.”
Centralfigurerna i den svenska högfettrörelsen (Dahlkvist, Litsfeldt, Skaldeman…) torde inte vara nöjda med så blygsamma resultat och kan redovisa siffror som tyder på en mera seriös målsättning.
Att detta inte är någon vantolkning av Stephan Rössers begreppsvärld framgår av hans egen utläggning på sid. 99 av “God mat för klokt folk”:
“…vi äter oss mätta efter vikten på portionen. … Självfallet får vi då i oss färre kalorier om vi äter mat som är kalorisnålare per gram. Det är ju detta som är den grundläggande pedagogiska principen bakom tanken att vi bör byta fett mot fiber för att få stora mängder mat till litet energinnehåll, känna oss mätta och ändå kunna gå ned i vikt.”
Det värdefullaste näringsämnet för Rössner är fiber, som inte innehåller någon näring alls. Fiber är trollkonstens grundsten.
På nästa sida drar Rössner slutsatsen för livsmedelsindustrin (som för övrigt betalar hans professorslön):
“Det blir onekligen en utmaning för livsmedelsindustrin att skapa nya produkter som kan ge oss mättnadskänslor till litet energiinnehåll.”
Här förbises att själva ändamålet med att äta mat är att tillföra energi och hålla personen vid liv. Illusionistens rekvisita beställs från arbetsgivaren.
Efter helguppehållet fortsätter Rössnerkommentaren med Del 3. Det skall handla om utlovat “mättnadsindex”, som inte fick plats här.
KALK NY MIRAKELDIET?
Stephan Rössner lanserar
revolutionerande uppslag
mot världens fetmaepidemi
FÖRSTA HELGEXTRA från Rössnerkommentaren
I en artikel i tidskriften Dagens Medicin föreslår prof. Stephan Rössner vid Överviktskliniken i Huddinge att kalk kunde bidra till att rädda oss från en hotande fetmakatastrof:
“Nyligen publicerades resultat från Karolinska institutet där man oväntat visade att kvinnor som åt fet ost och drack helmjölk hade bättre kontroll över sin viktutveckling. Forskarna är förbryllade – är detta en felrapportering eller kan kalkinnehållet i dessa produkter spela någon roll?”
Hur kalk kunde ha denna effekt är än så länge oklart, menar Rössner:
“Här rör det sig om en äkta vetenskaplig problematik där fortsatta undersökningar förhoppningsvis kan bringa klarhet.”
Kalk är lätt tillgängligt som receptfria brustabletter – varje överviktig person har möjligheten att strax prova.
Mera sannolikt är dock att det var fettet i mjölken som hade den positiva effekten. Att man kan gå ned i vikt genom att äta stora mängder fett är väl omvittnat av hundratals personer och vetenskapligt dokumenterat.
Det stämmer emellertid inte med den ideologi som gäller för professor Rössner och många av hans kolleger. De måste därför söka en annan förklaring till en iakttagelse som de fann förbryllande. Då erbjöd kalken i mjölken en utväg ur ett vetenskapligt dilemma, kanske av speciellt intresse för Rössner eftersom hans professur finansierats av stiftelsen Svensk Mjölk.
(Hela artikeln kan läsas på adress http://www.dagensmedicin.se/debatt/2007/01/23/.
ANDRA HELGEXTRA följer i morgon.)
Skrivet av Piltson den 27 januari 2007 kl. 11:04 #
Berömd professor betonar spelregler för god forskning
Några frågetecken svävar dock kring hans egna spelregler.
ANDRA HELGEXTRA från Rössnerkommentaren
Forskare måste följa ett strikt regelverk för att kunna bli tagna på allvar, hävdar Stephan Rössner i aktuellt nummer av Dagens Medicin:
“För att en ny sanning ska kunna infogas i det vetenskapliga godset krävs att vissa spelregler är uppfyllda för att informationen ska gillas.”
Dessa spelregler kan jämföras med dem i fotboll och ishockey, menar professorn. Vid “offside” eller “hög klubba” skall domaren blåsa av. Men på senare tid har det dykt upp “glada entusiaster”, som enligt Rössner inte iakttar dessa regler.
“Vi tar det med ro i förvissningen om att spelreglerna i det långa loppet kommer att gälla,” skriver han. Vadå regler? Vetenskapligt arbete skall inte ha några regler, skrev Paul Feyerabend, dom låser fast fantasin. En regel blir lätt en dogm, vilket är ett elände. Med en dogm tror man lätt att man har den sista sanningen i lägen där det inte finns någon sista sanning.
Men å andra sidan, Feyerabend, gjorde han egentligen någon forskning själv? Använde väl livet till att bara fundera, sådant folk är farligt. Man behöver faktiskt regler, det kallas etik.
Så vilka är då Rössners spelregler? Som exempel nämner han Cochraneinstitutets regler för hur kliniska prövningar skall tolkas för att tillmätas avgörande betydelse, men andra exempel ger han ej. Vi får alltså inte veta vilken glad entusiast som hamnat offside.
Så det överlåts åt läsaren att utröna vad som avses. Som ledtråd får vi undersöka vilka regler som Rössner själv tillämpar.
“Att fiberrik och fettfattig kost har fördelar för viktkontroll är minst av allt kontroversiellt”, skrev han i artikeln. De som följt Rössnerkommentaren torde ha lagt märke till att detta inte är bara kontroversiellt utan grovt felaktigt; det finns en stor mängd empiriskt material som motsäger konsterandet, och i veckan nämndes de blygsamma kliniska resultat som uppnåtts med fettfattig kost.
SPELREGEL 1: Det du ej kan dokumentera skall lanseras som en självklarhet, ett axiom som ej behöver bevisas.
SPELREGEL 2: Iakttagelser som motsäger ditt syfte eller din åskådning kan förbigås.
“Årsskiftet har bjudit på flera spektakulära påståenden, som försöker vända upp och ner på de sanningar som faktiskt finns etablerade enligt gängse regelverk”, skrev han också. Rössnerkommentarens Kap. XXII visade hur han själv har vänt om sanningen i frågan om kolhydraters omvandling till fettvävnad. Han förnekar en välkänd och viktig biokemisk process.
SPELREGEL 3: Vetenskaplig baskunskap som ej passar ditt syfte eller din åskådning kan justeras så att den ser ut att passa.
“Fett är nyttigt och leder till viktnedgång, vilket bevisas av flera inlägg på nätet och bloggsidor”, är en av artikelns sarkasmer. Men inlägg på nätet och bloggsidor kan väl aldrig utgöra bevis? De finns i studier i en lista som Annika Dahlkvist upprättat, men den har Rössner envetet förbigått. Dahlkvist påpekar också att Cochraneinstitutet, som Rössner åberopar, faktiskt har underkänt de fettfattiga kostråden.
SPELREGEL 4: Befintlig dokumentation som ej passar ditt syfte eller din åskådning skall förtigas. Välj ut arbeten som stöder dina teser och förbigå dem som inte gör det.
När Rössner lanserade kravet att följa vetenskapliga “spelregler” omtalade han inte vilka han menar att andra människor skall följa, vare sig de är glada entusiaster eller ej. De fyra som kunnat härledas ur hans eget uppträdande är kanske bara ett fragment av hans totala regelverk. För de kunskap framåt måntro?
De verkar inte stämma med det vedertagna schemat för hur kunskap vidareutvecklas genom falsifiering av tidigare kunskap. Men här erinras vi om hur någon (Thomas Kuhn?) skrev att de som talar för en fallfärdig teori kacklar högst och konstigast just innan den slutgiltigt ramlar isär. Kanske är det en slump. Tankeflykt kallas sådant.
Intressant bok om bedrägeri och självbedrägeri i vetenskapen: W. Broad/N. Wade: “Betrayers of the Truth” (New York 1982, även i svensk upplaga: “Sanningens dödgrävare”) I övrigt fortsätter Rössnerkommentaren med fem nya avsnitt nästa vecka.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXIII, Del 3
Skrivet: 29 januari kl. 11:18
Påfylld buk är inte mätt
I sin kommentar till “mättnadsindex”, utvecklat av Susanna Holt i Australien, skriver Stephan Rössner på sid. 100 av “God mat för klokt folk”:
“Bakverk har mycket dåliga mättnadseffekter, och den allra sämsta effekten får man av en vanlig giffel, som alltså kalori för kalori bara ger en fjärdedel av mättnadskänslan jämfört med kokt potatis. … Ju läckrare försökspersonerna upplevde de 240 kcal, desto mindre mätta var de. Ju mera fett de 240 kcal mat innehöll, desto mindre mättnadskänsla gav de…”
Rössner menar att dessa “resultat vänder upp och ned på mycket av vårt gamla tabelltänkande.” Men det tycks i så fall bara gälla siffrorna rörande olika typer av kolhydrater. Det är mindre intressant. I den centrala frågan tolkar han Susanna Holt på ett sätt som stämmer med hans traditionella åskådning: “Kolhydrater mättar bäst, fett sämst.”
“Läcker mat” är normalt fet. Fett är som bekant vår viktigaste smakbärare – det är därför som fettsnåla industriprodukter måste innehålla kemikalier som döljer deras dåliga kvalitet. Rössners “giffel” är en croissant, som görs av smördeg, och bakverken var de mest fetthaltiga av de 32 livsmedlen i undersökningen.
Men i övrigt hade Susanna avsiktligt uteslutit fett – varför? Helt klart för att hon vet att fett smälts med annan metabolism än kolhydrater, och så långsamt att det inte skulle ge utslag under de två timmar som undersökningen gällde.
På så kort tid kan “mättnad” bara betyda “snabb bukfylla”, alltså Rössners egen definition av begreppet (se Del 1). Det bekräftar Susanna genom att sätta likhetstecken mellan satiety och fullness. När hon skriver att något är satisfying menar hon att försökspersonen tror sig ha ätit tillräckligt. Någon timme senare kommer en annan signal, men då är försöket avslutat.
Denna “mättnad” är alltså inte vad kroppens egen aptitreglering uppfattar som tillfredsställande. Susanna Holt spelar upp samma taskspelartrick som Stephan Rössner, en konflikt mellan den tillfälliga illusoriska känslan att ha “fått nog” och kroppens hormonstyrda reglering, som inte alls är tillfredsställd men slår till med fördröjning.
Högfettfolket är hederligare. De vet att det inte är kalorisiffror och matvolym som avgör om kroppen får vad den vill ha – det är matens sammansättning, och där spelar fett en central roll som i längden inte kan gömmas undan med trolleriknep.
Susanna är dock inte lika kategorisk som Rössner:
“Many `health-conscious´ dieters will eat a meal based on several pieces of fruit and some rice cakes (in Australia anyway) and then wonder why they feel ravenous a few hours later. These kinds of extremely low-fat, high-carb meals do not keep hunger at bay because they are not based on slowly-digested carbs and probably don´t contain enough protein.”
Men “…protein AND FAT” borde hon där ha tillagt, fast det var väl för mycket att begära.
(citerat från http://www.mendosa.com/satiety.htm, där det finns länk till Susannas eget material)
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXIV
Skrivet: 30 januari kl. 13:16
Var finns hotet mot folkhälsan?
I “God mat för klokt folk” skrev Stephan Rössner på sid. 76:
“Alla forskare är överens om att det framför allt är det höga fettintaget som innebär en risk mot folkhälsan.”
“Konsensus” kallas detta i forskarkretsar. Man sållar bort folk med annan uppfattning och kan sedan förkunna att alla är överens.
Alternativ formulering:
“Diverse forskare vet bättre men låtsas tro att det framför allt är det höga fettintaget som innebär en risk mot folkhälsan, eftersom de annars inte skulle få anslag.”
Men i varje land finns också en handfull sakkunniga som faktiskt känner sig övertygade om att det inte främst är fettintaget utan sockerkedjorna som steg för steg försämrar folkhälsan. Men det är mest kliniskt verksamma personer, inte folk som måste söka forskningsanslag.
Om vi skulle upprätta en namnlista med tre forskargrupper:
1. Tror på fett och pratar om fett
2. Tror på kolhydrater men pratar om fett
3. Vet nog, men finner det diplomatiskt att inte säga.
så skulle Grupp 1 blir ganska liten och Grupp 3 störst.
Sedan har vi en växande grupp som tror på kolhydrater och pratar om detta. Men de forskar inte, för de får inga anslag.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXV
Skrivet: 31 januari kl. 14:10
Om konsten att bli överviktig
På sid. 38 av “God mat för klokt folk” har Stephan Rössner sammanfattat sin grundsyn på två rader:
“…det är svårt att bli överviktig på en kost som innehåller litet fett men är rik på kolhydrater och protein.”
Verklighetsbaserad, alternativ formulering:
“Det mest pålitliga sättet att bli överviktig är en kost som innehåller litet fett men är rik på kolhydrater.”
Det finns personer som tror att de kan flyga som fåglar. Sådana personer kan kasta sig ut från höga torn för att demonstrera sin talang för den övriga mänskligheten. Det händer inte så ofta, men det har hänt.
Deras tankar sekunden innan de slår i backen är okända. De flesta slås nog av häpnad men några, de kompromisslösa, anser sig kanske orättvist behandlade av verkligheten.
Dessa personer vållar inte så stor skada för andra, men när man kan spåra och diagnosticera en av dem blir han tagen i förvar för sin egen skull. Det är en insats som samhället gör för den enskilde.
Andra vanföreställningar är mindre dramatiska men har värre effekter. Den som reser till England finner kanske att där kör alla människor på fel sida av gatan. Det får han fortsätta att tro. Han får till och med stå på en låda och förkunna det i Hyde Park. Det kan vara god underhållning, och ingen lägger sig emellan.
Men om han sedan kliver ut i gatan och fäktar med armarna för att visa medtrafikanter tillrätta, så blir han föremål för ingripande. Det är en insats som samhället gör för samhällets skull.
Gemensamt för dessa människor är att de inte vill rätta sig efter den iakttagna verkligheten. I ett samhälle med fri opinionsbildning har de rätt att tro vad som helst i strid mot denna, så länge de inte vållar allvarligt obehag för andra. Om åskådningen har intern logik kan man också beundra kompromisslösheten.
Men om sådana personer tillmäts respekt och får inflytande hamnar vi i ett annat läge. Den 7 januari 1610 riktade Galileo Galilei sitt teleskop mot planeten Jupiter och fann att tre små månar kretsade kring denna. Något sådant kunde inte förenas med den gällande tron att jorden var den medelpunkt kring vilken allting annat kretsade. Galilei inbjöd Vatikanens folk att se närmare på månarna, men man avböjde. Det behövdes inte, sade man, eftersom något sådant var i princip omöjligt.
För att kunna bibehålla sin tro ville Vatikanen skydda sig mot orimliga erfarenheter. Det är samma attityd som Stephan Rössner och hans kolleger vid svenska Livsmedelsverket visar upp i frågan om kolhydrater. Tusentals människorns erfarenhet bara inom Sverige förnekas för att vedertagen lära skall kunna bibehållas.
Varför? Det är oklart, och Rössner förklarade i veckan att “tanken att det finns en konspiration, som för att bevara dessa forskares heder och goda rykte skulle undertrycka ny relevant vetenskaplig information, är befängd och absurd.” Det måste således finnas en annan förklaring, men det skall inte sysselsätta oss här. Oss intresserar bara effekterna av detta förnekande.
Nyligen nåddes vi av beskedet att Rössner ingår i en “gastronomisk akademi”, som skall “värna om och verka för gastronomins utveckling i vårt land”, anförd av Hans Majestät Konungen. Bland 19 ledamöter finns bara två som är professionellt verksamma inom området. En ledamot förevisas ibland på television med en rondör som antyder att han kan ha följt Rössners anvisningar rörande kolhydrater, men har även Hans Majestät tagit fasta på dem och meddelat slottets kökschef?
Det är svårt att tro. Tvärtom frågar man sig om inte Hans Majestät och de övriga i församlingen funderar på om en person som
- häller bort fettet när han steker biff,
- använder lättmargarin istället för smör,
- förespråkar fettsnål industrimat med smakförstärkare
- och fettreducerad mjölk för skolbarn,
- föredrar majsolja framför kokosolja och
- godtar sötningsmedel som kan vålla demens och kroniska nervsjukdomar
kan ha något av värde att erbjuda gastronomins utveckling.
Den som fäktar mot trafiken i London blir förd åt sidan i allmänt intresse. Om ett analogt ingripande inom gastronomin kan övervägas verkar akademin vara lämplig instans.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXVI
Skrivet: 1 februari kl. 14:28
Hormonstyrd viktreglering
I frågan varför man gärna äter sådant som man inte mår bra av skriver Stephan Rössner på sid. 106 av “Viktskolan” att
“…kroppen har ingen inbyggd vishet…”
och upprepar detta på sid. 149:
“Kroppen har ingen inbyggd visdom…”
I tidigare kapitel nämndes kroppens hormonstyrda aptitreglering. Brister vid en måltid kan senare kompenseras med ökad aptit för just det som saknats. Denna funktion kan brutalt lägga sig i kaloriräknares och fettsnålares kostprogram, om reglersystemet finner att detta vore i kroppens långsiktiga intresse.
Det är en omedveten “IT-funktion” och en anledning till varför sådana “bantare” kan känna sig ständigt svultna. Kroppen beställer mera mat eller annan mat enligt eget avgörande – en klipsk reglering som måste beaktas om man vill gå ned i vikt.
I belysning av detta är dagens båda citat så överraskande att vi måste hämta andan några dagar. Ämnet skall tas upp när Rössnerkommentaren nästa vecka återkommer med de fyra sista kapitlen i denna omgång.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXVII
Skrivet: 5 februari kl. 13:12
Vishet bakom professorns rygg
Vi erinrar oss Stephan Rössners överraskande konstaterande förra veckan:
“Kroppen har ingen inbyggd vishet…”
Råttor, hundar och små barn har vissa bra egenskaper som vi andra saknar. De kan till exempel inte läsa kaloritabeller. Inte heller störs de av kostrådgivares verklighetsfientliga tips. Det gör dem speciellt värdefulla som försöksdjur.
Man kan till exempel manipulera deras kost genom att sänka kalorivärdet eller reducera fetthalten utan att förändra smaken. Sedan erbjuds de obegränsad mängd av denna mat. Då visar det sig att de omedvetet kompenserar ändringen genom att fortsätta att äta tills kroppen fått vad den anser sig behöva.
En omedveten reglerfunktion överlistar smaknerverna. Om barn vid en viss måltid erbjuds fettreducerad mat i begränsad mängd, så kompenserar de bristen genom att sätta i sig extra mycket fett vid nästa måltid. Men de äter inte heller mer än de mår bra av.
Råttor, hundar och småbarn fungerar på samma sätt, så det gäller nog alla organismer. Det är en del av vår livskraft, som vi skall glädjas åt.
En annan del av denna livskraft är den berömda hushållningsgenen (se RK Kapitel XXIV – 11 jan – Bakvänt program styr oss vilse), som vi fått med oss från stenåldern. Den fungerar så att om man sänker kostens kalorivärde eller reducerar fett utan att erbjuda obegränsad mängd mat, så växlar kroppen till sparfunktion. Den godtar den sämre försörjningen och väntar sig inte mer. När den senare återfår tidigare försörjning så lagrar den undan överskottet. Kroppsvikten ökar.
Dessa automatiska och oundvikliga funktioner är till förfång för dem som predikar “bantning” genom kalorirestriktion. Det fungerar helt enkelt inte, eftersom det strider mot kroppens, just det, kroppens inbyggda vishet. Bantaren kämpar mot naturen, vilket steg för steg sliter ut honom.
Då har predikanten bara ett förslag: motion, och så kanske ännu mindre mat. Det är väl logiskt? Kanske det, men inte biologiskt. Man trampar vidare utan att komma ur fläcken, och hela tiden är man hungrig.
Vilken stollig lära, säger nu den skeptiske, varför predikar man detta? Något entydigt svar kan inte erbjudas här, men nog är det tydligt att livsmedelsindustrin strävar efter att tjäna bäst på just denna typ av konsumtion och i detta avseende får hjälp av både bantningsprofessorer och SLV-byråkrater. Enligt Stephan Rössner är den ju också “konsumenternas tjänare.” Det blir nästa kapitel.
Mer om kroppens inbyggda vishet i U. Pollmer/M Niehaus: “Food-Design Panschen erlaubt” (Hirzel Verlag 2006), Kap. 2 och där anförda primärkällor.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXVIII, Del 1
Skrivet: 6 februari kl. 15:32
Kemiska knep i kundens tjänst
“Idag är livsmedelsindustrin konsumenternas tjänare” enligt professor Rössner (“Hälsa till alla”, sid. 35). På vilket sätt?
En metod var att sätta in en mikrofon i en dödskalle. Man ville fastställa vilket tuggljud som potatischips frambringade. Men det gick inte så bra, för mikrofonen tog bara upp luftburet ljud. Den klarade inte stomljud, som fortplantas genom vibrationer i kraniet. Därför har flertalet chipstillverkare övergivit metoden och använder numera “crunchometer”, ett specialinstrument som klarar båda ljuden.
Registrerat ljud översätts optiskt till kundönskemål med hjälp av fraktal geometri. “Om nu inte detta är i kundens tjänst!” utbrast Udo Pollmer fast han aldrig hade läst Stephan Rössner.
Men mest forskas det efter olika slag av kulinariskt bedrägeri. Det handlar om att få kunden att tro att han har andra upplevelser än han egentligen ges, och så billigt som möjlig. Doft av nystekt potatis kanske? Det går bra med 2-methoxy-3-etylpyrazin. Eller den speciellt ungerska kryddningseffekten? Då tar vi 2-methoxy-3-isobutylpyrazin istället.
Och så var det smaken. Ett av Pollmers exempel är gulasch på burk. Att bryna köttet innan det läggs på burk har man inte tid till. Det behövs ju inte heller, eftersom specialfirmor i branschen kan leverera brynt smak i pulverform. Det räcker med ett par gram per kilo färdig produkt. Stekdoften får man sedan fram genom att låta köttet reagera med xylos, jästautolysat eller malt. Två timmar vid hundra grader, och så är det klart att tillsätta löken.
Den kommer i form av fett- eller vattenlösliga extrakt, och så finns det andra ämnen som skapar grönsakseffekt: purjolök, selleri och givetvis paprika. De kallas “naturidentiska smakämnen”. Kunden kan alltså hoppas att det var grönsaker med i framställningen. Men säker kan han inte vara, för idag kan i stort sätt alla smakeffekter framställas syntetiskt.
Men så har vi ytterligare ett problem Utan speciella åtgärder kommer köttet att sjunka till botten av grytan. De första burkarna i satsen skulle få mycket mera kött än de sista. Köttet måste sväva i koket; det klarar man med alginat. Sedan förångas dessa, så de behöver inte anges på etiketten.
Vad som händer när de konstgjorda smakeffekterna sedan stöter ihop med kundens hormonstyrda aptitreglering blir ämnet för Del 2 av detta kapitel.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXVIII, Del 2
Skrivet: 7 februari kl. 13:21
Lura aptiten är en bra affär
Råttor hos Kraft General Foods delades in i flera grupper, varpå grupperna fick mat med olika fetthalt. Ju mindre andel fett i maten, desto fetare blev råttorna.
Hos konkurrenten Proctor&Gamble fick vissa hundar mat med normal fetthalt och andra hundar mat med fettimitationen “Olestra”. Hundarna i den senare gruppen gick upp i vikt, men inte hundarna i den grupp som fick ordentlig mat.
I båda fallen hade man sett till att maten smakade precis likadant i de olika grupperna. Resultaten stämmer med de erfarenheter som den svenska högfettrörelsen försöker sprida, men man kan fråga sig varför? Hur kom det sig att varken råttorna eller hundarna uppförde sig som de enligt Stephan Rössners predikotexter rimligen borde ha gjort?
Svaret gavs redan i Del 1 av detta kapitel. Djurens omedvetna aptitreglering slog till, och gav signal när mättnad inträffat – alltså riktig mättnad, inte Rössners trollerimättnad, se tidigare kapitel. Men de hundar som fick “olestra” bara åt och åt och åt, eftersom reglersystemet aldrig gav signal.
Rätter med samma smak hade helt olika fysiologisk verkan. Dessa rön gjordes alltså inom livsmedelsindustrin, firmor som tillverkar kalorifattiga färdigrätter. Varför säljer de då sådant när de med egna experiment fastställt att de bara göder människorna, tvärtemot vad som hävdas i kostpropagandan?
Ah, naturligtvis för att det är en god affär. Men här erbjuds också en annan intressant insikt. Med raffinerad kemi kan man ordna så att även lågfettmat kan smaka hyfsat, men en kund kan bara luras tillfälligt. Efter hand finner bantaren att hur bra en viss färdigrätt med etiketten “light” än smakar – någon viktnedgång blir det inte, snarare tvärtom. Alltså växlar han till en annan rätt med samma etikett, hoppet lever evinnerligt.
Därav den snabba omsättningen på “light”-marknaden – ständigt nya sensationella produkter, medan fjolårets sensation diskret förs undan när säljstatistiken når under en redan inplanerad nivå. En lönande självgående affär, men för konsumenten kan det på sikt ha en ledsam effekt, påpekar Udo Pollmer:
“Dessa manövrer blir inte utan konsekvenser för kunderna. Aptitfunktionen förlorar efter hand orienteringen när produkter kan smaka likadant men ständigt får ändrad sammansättning och därmed olika effekter. … Det är inte den enskilda manipulationen som hotar ett stabilt system utan denna massa av psykofysikaliska konstgrepp som kan leda till problem.”
Idag hör vi allt oftare om “ätstörningar”, som var okända för tidigare generationer. Sambandet är inte bevisat, men tanken kan vara värd en fundering.
= = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =
Rössnerkommentaren, Kapitel XXXIX
Skrivet: 8 februari kl. 13:41
Riktig skolmat kräver fälttåg
På sid. 143 i “God mat för klokt folk” skrev Stephan Rössner:
“Kontrollera att barnen får i sig bra mat i skolan.”
Alternativ formulering:
“Se till att barnen får med sig bra mat till skolan.”
I skolan får de nämligen ingen bra mat, om skolbespisningen följer Livsmedelsverkets anvisningar. De får fettreducerad mjölk, margarin, vitt bröd, spaghetti, pommes frites och andra hälsovådliga saker.
En annan möjlighet är att följa Rössners uppmaning till bokstaven. Men det kan kräva att föräldern följer med till skolan, medförande riktig mjölk, helst opastöriserad, skinka med fettrand, surkål, fet ost, sardiner och annat nyttigt, och sedan stannar kvar där över lunchen. Färsk frukt kanske skolan själv kan tillhandahålla.
Få föräldrar klarar detta. Det är enklare att sända med mat och organisera demonstrationer utanför kommunalhuset för att mera långsiktigt få ordning på saken.
Coda
Mätt à la Stephan
(efter O. Thunman: “Vi går över daggstänkta berg”)
Om mättnad predikar han brett, har vi sett,
men det han säger sitter ganska snett på nåt sätt.
Din smak ruineras
när kroppen duperas,
så Stephans tillvägagångssätt saknar vett.
Nej, konsten att bli riktigt mätt, den är lätt
den handlar om att bara sätta sprätt på nåt fett.
För när kolhydraten
försvunnit från maten,
får kroppen ju äntligen rätt. Rätt och slätt.
Skrivet av Piltson den 9 februari 2007 kl. 13:05 #
Rössnerkommentarens HELGEXTRA
I anslutning till Kap. XXXIX
Saxat från Annika Dahlkvist 5 febr. Mail från en socialarbetare:
“I mitt arbete som socialarbetare träffar jag på många ungdomar som mår
förfärligt dåligt i sina psyken. Har funderat varför det har blivit en sådan
explosion av det nu. Jag tror att det beror på att ungarna har fått alldeles
för litet fett i sin mat under uppväxten och inte uvecklats normalt. Tror du
att det kan vara en förklaring?”
Det tror vi här. Och eftersom detta är den långsiktigt viktigaste folkhälsofråga vi står inför skall den ägnas mera uppmärksamhet i Rössnerkommentaren. Citatet fortsätter:
“Deras föräldrar tillhör ju en generation som med hull och hår har anammat light-trenden och gett telningarna det dom trodde var bäst – lågfettmat.”
Stephan Rössner kanske vore införstådd. På sid. 139 av “Kroppen har Rätt” skrev han:
“Ibland förmedlar dock gamla mormor nedärvda råd, som faktiskt inte alls stämmer överens med vad dagens forskning kommit fram till.”
Precis.
